Doftminnen

För tolv år sen flyttade jag hit till Linköping. Jag fick tag i en "etta med kokvrå och bastu" på Parkgatan, men egentligen var det en hobbylokal i ett flerfamiljshus. Helt lagligt att hyra ut den till en nittonårig student var det nog inte, när jag tänker efter. Ett kvarter därifrån låg ett litet bageri där jag brukade köpa mitt bröd; ofta rågsiktskakor. Jag hade också hittat en tebod på ett av stadens torg och där fick jag tipset att prova Brunkullans svarta te. Ett te jag föll för direkt och som faktiskt fortfarande är det enda te jag köper lösvikt av.

Det är så intressant med doftminnen; när jag nuförtiden dricker detta te kan jag lätt återkalla känslan hur det var att bo i den lite lätt fuktskadade källaren där jag pluggade mina kemikurser och käkade mina hålkakor. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess...

Idag ringde de förresten från en chefsrekryteringsfirma och ville erbjuda mig ett jobb som kvalitets- och miljöchef för "ett annat stort fastighetsbolag i Östergötland". Jag förklarade förstås att det inte var läge just nu, men ni må tro att det var skönt att äntligen få vara lite "professionell" igen. Den senaste tiden har jag bara varit en gravid kropp på jobbet, där alla bara pratat om storleken på min mage, deras egna förlossningserfarenheter, att jag är en dålig mor som "bara" ska vara hemma hälften av föräldraledigheten etc etc. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så irriterad på att vara i centrum på det sättet. Eftersom jag gärna inte tar onödiga konflikter på jobbet har jag bara nickat, låtit dem ta på magen och svarat snällt på hur många kilo jag gått upp osv. Det var alltså ett mycket lägligt samtal idag, som gjorde att jag fortfarande kan känna mig som en person och inte bara som en kropp.