Halloweenparad samt lite reklam för FACE Stockholm

I och med att Alva inte går i skolan på torsdagar - och imorgon är riktiga Halloween-dagen - så hade de kindergartenklasser som går Track A (mån, ons, varannan fredag) Halloween-parad idag istället. Barnen gick runt i korridorerna och de äldre årskurserna satt och hejade på de små. Det var en härlig stämning! Varje dag hittar vi förresten något nytt som vi gillar med West Oak PS. Häromdagen hittade vi till exempel att West Oak-eleverna låg mycket högt när man jämförde standardprov i alla skolor runt om i Ontario.

Hur som helst, idag fick jag äntligen damma av lite makeupkunskaper, med betoning på lite. Utmaningen var att göra hela sminkningen på tio minuter samtidigt som jag hade en liten människa hängandes i benet och en annan som hela tiden vände sig om för att titta i spegeln. "När ska du göra den rosa näsan, mamma?" "Ska du göra den rosa näsan nu?" "Du har ju inte rosa, mamma!!"

Och nu är det dags för en liten reklampaus. Gå och kissa eller koka kaffe om ni är känsliga. Som jag sagt förr får jag inte betalt för att skriva det jag nu kommer att skriva.

Alvas hy är mycket känslig för ansiktsmålning, ni vet den färgen man köper på leksaksaffärer. Nu ska jag tipsa om FACE Stockholms "Upstage" som går att få tag på i alla FACE-affärer. Det är en mycket bra investering om du är rädd om ditt barns hy. Alva klarar att ha de färgerna i ansiktet en hel dag utan problem. (Är du osäker, ska du naturligtvis testa på ett litet område på huden först innan du kletar hela ansiktet fullt.) Färgerna är röd, gul, blå, vit och svart och med dem kan ni blanda alla de färger du vill. Därav Alvas kommentar om att jag inte hade rosa... Om ni vill att färgerna ska hålla ska ni ALDRIG vara där och peta med fingrar eller penslar. Gröpa ur det ni vill med en palettkniv (finns säkert på Panduro) och jobba precis som en konstnär gör, på en liten keramikpalett (gammal kakelplatta går bra) eller på ovansidan av vänsterhanden som jag gör.

Mest nöjd är jag nog med svansen som jag sydde ihop på tre minuter imorse. Bomullstussar på ett snöre, snurra ihop och så på byxan med några stygn! 

Attans! Ungen vände sig precis om när jag skulle ta en närbild. Men då fick jag med en pappa med mobiltelefon på köpet också.

Fire drill.

Avancerat så det förslår. En hade t.ex. klätt ut sig till en iPhone (fick ej med den på bild tyvärr). Vissa föräldrar har visst lite för mycket tid...

Port Credit och Yeh! Frozen yogurt and café

Försökte skaffa nya, rika vänner i Port Credit. Gick inge' bra.

När skolorna börjar i mitten av augusti i Sverige har de kanadensiska hemmafruarna fått slut på idéer. Då har det redan varit sommarlov väldigt länge, papporna är tillbaka på jobbet, men skolan börjar inte förrän första veckan i september. (För vår del började inte Alva på riktigt förrän i mitten av september i och med att det var inskolning på nya skolan med halvdagar i början.) Augusti är således en väldigt lång månad och barnen vill inget hellre än att träffa sina skolkamrater igen.

Vi njöt dock av att vädret var lite behagligare än i juli och att det fortfarande hände massor runt om i GTA-området (Greater Toronto Area, motsv Storstockholm). En helg bestämde vi oss för att åka till Port Credit, en ”lyxhamn” en halvtimme hemifrån. Det området hade varit ett av de vi tittat på när vi, för ett år sedan i vårt svenska krypin, satt och klurade på var i GTA vi skulle bosätta oss. Om sanningen ska fram blev vi nog lite besvikna över vårt val av Oakville när vi såg hur mysigt det var i Port Credit... Men, men, gjort och gjort. Gräset är alltid grönare.

Jag blev personligen väldigt förtjust i ett frozen yogurt-café de hade där. Konceptet tilltalade mig, både som glassätare och som businesskvinna. Allt går ut på att du fixar din glass själv. Du tar en bägare, fyller den med hur mycket mjukglass (frozen yogurt) du vill, går till topping-buffén och väljer mellan säkert femtio olika sorters topping, går fram till vågen och betalar per ounce. Affärskonceptet är detsamma som med det svenska lösgodiset. Man tar en påse (eller stor burk som det finns nuförtiden) och fyller och fyller och fyller... Det finns en massa gott att välja på, så man kan liksom inte sluta. Som kund vet man att det blir dyrare och dyrare för varje skopa, men den smällen tar man vid kassan, medan man blundar. Man vet ju att det inte går att säga ”Oj, det var för dyrt, jag springer tillbaka och öser ur lite”.

Yeh! Frozen Yogurt and Café började som ett café i Montreal, som jag tror ägdes av någon som faktiskt hette Yeh i efternamn, men som köptes av ett par tvillingbröder med näsa för affärer. De har nu öppnat glassaffärer runt om i Kanada och resten av världen, med samma namn. Som sagt, ett coolt koncept jag önskar att jag själv kommit på. Men, men, gjort och gjort. Gräset är alltid grönare.

Port Credit bjöd på för övrigt på finväder, lekplatser och en Buskerfest (se bilder nedan). Vi råkade hamna mitt i en festival med gatumusikanter, illusionister och annat roligt folk. Vi ställde oss och tittade på en av trollkarlarna och insåg efter någon minut att killen bryter på svenska. ”Det är han från Talang”, sa jag och googlade honom snabbt i mobilen. Mycket riktigt, Charlie Caper från Talang 2009 var det. Det känns alltid udda att se eller träffa svenskar här. Jag brukar nästan få en känsla av att bli påkommen. "Jag är ju den som är svensken i Toronto! Kom inte här och ta med Sverige till min bakgård." Känslan är svår att förklara. Kanske någon som bott utomlands förstår vad jag försöker säga?  

Port Credit-utflykten får fem av fem möjliga i betyg. Jag säger bara "Yeh!"

"Jag är en Glasspirat!"

Yeh! Frozen Yogurt and Café.

Charlie Caper. Svensk.

Port Credit.

"Du har något precis där, mellan ögonen, lilla Ödlan. Ska jag ta bort det?"

Halva hösten. Hela härligheten.

Vilken höst vi haft! Eller ska jag säga hösttermin kanske, för jag är inte säker på hur de definierar höst här i Kanada. Jag blev inte klokare av att googla det heller. Några säger att hösten börjar "när löven faller" några säger att "september, oktober och november är höst". SMHI säger att dygnsmedeltemperaturen ska vara sjunkande och ligga mellan 0 och 10 grader. I så fall är det inte höst än, men snart kanske. I morse var det en trelagersmorgon för oss, för termometern visade 9 grader. Mitt på dagen blev det dock en justering och vi fick njuta av ännu en tvålagerseftermiddag.

Igår var det lördag. Det regnade och var 13 grader. Det betyder att man inte ser några människor. Oakvillebor är rädda för regn. Och snö. Och kyla. Vi som trodde att alla kanadensare är väldigt "outdoorsy"...

Vi var i alla fall ute och inventerade vattenpölar och kvalitetstestade begagnade regnkläder. Dessutom skruvades stödhjulen på cykeln av. Vi har varit lite restriktiva och "sena" med att låta vår femåring cykla. Både jag och Stefan anser att cykling är till för lite större barn, som har lite mer känsla och fantasi för vad som kan hända i trafiken. Hon har istället varit en flitig kick-boardåkare till och från skolan. Nu detta läsår har vi bara 253 steg till nya skolan, varav hälften över gräsmatta, så kick-boarden får vänta hemma. Igår tog vi alltså av stödhjulen för träning på den bilfria innergården. Jag vet att det kan vara lite "I trygghetsnarkomanins land" över det hela, men när det gäller just barn och trafik tar vi inga risker. Vi känner vår, ibland väldigt tankspridda, femåring.

Den kommande veckan ska jag försöka bättra mig på bloggfronten och faktiskt berätta om vår härliga höst, med fokus på de olika platser vi besökt runt om i södra Ontario. Under tiden som ni väntar på dessa inlägg, får ni titta på ett par regniga foton tagna med en dålig mobiltelefonkamera.

Vattenlek del 2

I november förra året, bara dagar efter att vi anlänt Oakville, tog jag barnen på en promenad runt i det område vi skulle flytta till i januari. Vi bodde ju först på lägenhetshotellet i 44 dagar, så det blev många utflykter för att låta pappan jobba ostört hemifrån (nytt ord i vår familj är "hotellifrån"). Vi hittade en trevlig lekpark, fem minuter från vårt hus, med en så kallad splash pad, vattenlekpark. "Toppen!" tänkte jag och såg fram emot sommaren.

November 2012. Innan rivning. Helt ok lekpark, enligt mig. Ej i så stort behov av varken renovering eller rivning, eller hur?

November 2012. Innan rivning.

November 2012. Innan rivning.

I slutet av mars, då vi ännu inte hunnit leka så mycket i lekparken eftersom det var för mycket snö för Kyras små tiomånadersben, började de riva parken. "Jaha" tänkte jag "nu blir det fler hus, parkeringsplats, kyrka, skola eller något annat man inte kan klättra eller plaska vid. Trist för barnen." Jag gick in på Oakvilles kommuns hemsida och fick där reda på att det skulle bli en ännu roligare lekpark/splash pad med invigning i mitten av juni! Bra där, Kommunkommunikatören!

5 april 2013.

23 april 2013.

5 maj 2013.

27 maj 2013.

9 juni 2013. Invigning om en vecka.

Eftersom både juni, juli och augusti bjöd på temperaturer som varannan dag gick över trettio grader var det i vattenlekparkens svalkande vattenstrålar, som barnen spenderade stor del av sommaren. Här följer nu ett gäng blandade bilder från sommaren 2013.

Nu har de stängt av vattnet. Det ska visserligen vara 18 grader varmt hela denna vecka, men det betyder ju vinter för torontoborna. Nu har mössor, vantar och dunvästar åkt fram på de få fotgängare man ser. Mellanstadiebarnen på väg till skolan har dock fortfarande shorts, t-shirt och foppatofflor. (Ska vi tolka det som att deras föräldrar redan lämnat hemmet när det är dags för barnens klädval?)

Kär!

Bow bridge. "You've got mail"-bron. Mest fotograferade bron i parken. 

Kärlek är ju nästan omöjligt att beskriva. Upplevelsen är naturligtvis olika för olika personer. Många känner att det pirrar i kroppen när man ser på föremålet ifråga. Man blir varm, röd om kinderna, kanske nervös. Och så tänker man uteslutande på sin kärlek och förlorar sig i dagdrömmar vid de mest opassande tillfällen. Då och då funderar man på om det är kärlek eller bara förälskelse. Kan man vara kär i flera föremål på samma gång?

Jag visste dock inte att man kunde bli kär i en plats, men nu har det hänt mig. Jag är kär i Central Park, på Manhattan. Det är ingen förälskelse, även om Hen tog mig med storm från första ögonkastet. Det här är en kärlek som kommer att hålla i sig. Hen visade sina bästa sidor för mig i helgen och även om jag hade andra saker att göra och tänka på, återkom jag både i tanken och rent fysiskt till Parken. Hur kan man vara så mäktig, så stor, så vacker, men ändå så lugn, trygg och omfamnande? Om jag fick vara en plats i mitt nästa liv, vill jag vara Central Park.

Parken innehöll nämligen bara glada människor. Kanske för att alla får vara sig själva i NYC. Jag hörde inte ett enda barn som skrek under hela helgen (detta är sant). Jag kände mig trygg, trots att jag gick för mig själv (jag har förstått att jag ska tacka Mayor M. Bloomberg för detta). Alla behov jag kunde tänkas ha i parken tillgodosågs. Bänkar, skugga, sol, mat, drickfontäner, toaletter...

Vid ett tillfälle låg jag på en gräsmatta där får betat fram till 1930-talet. Där låg jag och lyssnade till Alicia Keys som hade soundcheck några hundra meter bort.

Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till NYC bara för att spendera några dagar i Central Park. Men nästa gång tar jag med löpardojorna! På så sätt får jag mer pang för pengarna.

Sheep Meadow.

Lunch på Le Pain Quotidien.

Vackert, vackert.

The Lake.

The Lake.

Sheep Meadow. 

Såpbubblor! Modell större.

Swedish Cottage Marionette Theatre. 

Jag satt och åt min lunch på en parkbänk mitt i skogen. The Ramble, som skogspartiet kallas, omtalas på detta sätt: "...is one of the best places in Central Park to escape from urban life. [...]offering people and wildlife an oasis of nature in the middle of New York City".

The Mall. En "grand promenade" i södra delen av parken. Här spelades bl.a. en scen i "Kramer vs Kramer" in. 

Conservatory Waters. Bilden är både talande och inte talande för Central Park. Mixen av natur, aktiviteter och människor stämmer, men att det är en annan fågel än en duva är väldigt ovanligt.