Det finns antagligen ingen kvar som läser denna blogg. Fair enough.
Jag får hänvisa till de gamla inläggen istället. Då fanns där en glöd, ett intresse, en vilja att få ner tankarna på pränt. Men, som jag tjatat om redan, så skriver jag för mig själv, som ett slags dagbok. Vad kommer jag att tro om mig själv, när jag ser tillbaka på tiden i Kanada? Kanske är de få inläggen det senaste halvåret det bästa beviset på hur jag känner mig just nu. Trött, trög och tom i bollen. Jag har inget vettigt att komma med. Inget värt att berätta om.
Det ÄR fantastiskt att få vara hemma med sina barn och se varje liten millimeter av deras utveckling, men det är redan så många som bloggar om sina barn, så jag försöker tona ner den biten. Et voilà! Då finns det inget kvar att skriva om.
Om jag ska vara ärlig, skulle jag gärna vilja ha orken och tiden att utveckla mig själv lite mer. Målet med detta är också att jag ska bli en bättre mamma och fru. Man måste fara iväg för att kunna längta hem...
I helgen beger jag mig till NYC - själv. Jag tänker sätta mig i Central Park och läsa en bok, gå på Guggenheim och klura på vad som är konst och inte och så ta kort på höga hus nerifrån. Jag vägrar ställa mig i någon turistkö för att åka hiss upp i någon hög byggnad. Det finns bara en hög byggnad jag skulle vilja vara i just nu och den ligger inte på Manhattan...
