På spåret

Mölnbo. En liten håla utanför Ingenvetvar.

Ännu ett trasigt X2000. Hon suckar och tittar ut genom fönstret. Får man sucka eller är det här bara ännu ett i-landsproblem, som egentligen inte borde få kosta mental energi? Hon har ett toppenjobb som hon trivs med, men resorna… Hon suckar i alla fall, trots att det sitter svältande barn i Afrika som aldrig ens sett ett tåg.

- Det här är kanske en konstig fråga, men är det nån resenär som har en ringnyckel? frågar lokföraren i högtalarsystemet. Huvudsäkringen har gått och vi behöver ett verktyg för att byta.

Ett skratt sprider sig i vagnen och vips har de tråkiga svenska fasaderna rivits och man kan tänka sig att vända sig till grannen och le och säga ”Ja, inte är man förvånad!” eller ”Har de ingen verktygslåda på tåget?!”.

Helt plötsligt tas alla resenärers mobiltelefoner fram och på fem minuter har man fått sig tio olika versioner av det inträffade berättat för sig. Alla resenärer har uppfattat problemet på olika sätt.

Hon tar upp sin telefon och ringer hem och berättar sin version. Kommentaren från andra änden lyder: ”Det HÄR är humor och mycket bättre än att komma i tid. Skratta åt det hela och ring mig sen så kommer jag och hämtar dig,” Hon ler och tänker på hur mycket hon älskar honom.

Eftersom tåget trots allt stannade i ett samhälle kommer konduktören på att han kan springa över till huset intill och låna de verktyg som behövs. Det är en fars och hon ler inombords. Eller gråter. Är det så här SJ ska fungera?! Det som vi betalar hutlöst med pengar åt dagligen… Lite tragiskt är det allt.

Tåget börjar rulla igen och de är än en gång på spåret. Hon ler och tänker att det trots allt är rätt bra med ingenjörer.