You go, girl!

Idag fick jag reda på att en mycket nära vän till mig funderar på att starta eget och att det inom ett par månader ska vara up and running.

Nu tänker jag erkänna högt och tydligt för hela världen (ja, för de som har tillgång till det där globala nätet i alla fall) att jag är otroligt imponerad och en liten knivsudd avundssjuk också. Önskar att jag också var så modig.

Kom ihåg mig i ditt testamente när du blir rik och berömd. Jag kan komma med bra förslag på firmanamn om du vill! Här finns en aldrig sinande källa av kreativa lösningar!

I'm with you all the way, babe!

Nu är jag kortare

Idag gjorde jag slag i saken och ringde till AmEx för att säga upp mitt kort. Det är alldeles för få inköpsställen som tar deras kort och f.ö. använder jag kreditkort lite för sällan för att det ska vara "lönsamt". Jag tar och konverterar mitt Statoilkort till ett med inbyggt MasterCard istället.

Nu till dagens spaning (som Sissela Kyle också uppmärksammade lite grand i helgens "Spanarna" på P1):
Varför ska man trycka in så många val i telefonen när de ändå ställer samma frågor när man - sent omsider - kommer fram till en levande röst?!

För AmEx var jag tvungen att välja/trycka in:
1) privat eller företag
2) kortnummer
3) telefonkod (hade jag ingen aning om, men fick gå vidare iaf)
4) fyrsiffrig kod ovanför kortnumret
5) personnummer
6) "Hej! Vad heter du? Vad har du för kortnummer?" -- Really??!!

Tryck 1 för att bli irriterad, eller dröj kvar så kopplas ditt samtal bort.

Föreläsartips för Altzheimerspatienter

Ibland händer det att jag åker till nån kund som vill att jag utbildar hela personalen på ett bräde. Fyra likadana pass på varandra till exempel. Ett sånt uppdrag är jag på den här veckan - i Gävle.

I mina kurser försöker jag att lägga in en hel del exempel, historier, skämt m.m. bara för att göra det lite trevligare. Eftersom jag sällan kör efter nåt manus utan kör från hjärtat (hundrade gången man kör en kurs kan man till och med vilka frågor som brukar komma), kan det vara svårt att, fjärde gången man drar samma skämt den veckan, veta om man redan dragit det för den här gruppen eller inte. Jag kan berätta att det är ytterst pinsamt att dra samma skämt två gånger för samma grupp. "Jo, du sa det för en stund sen..."

Tipset är då att försöka förknippa skämtet/exemplet/historien med ett deltagaransikte. Tänk: "Här framme sitter det en väldigt skäggig man... Honom förknippar jag med stenåldersskämtet jag nu ska dra..." eller "Oj, där sitter en riktigt kraftig tant... PCB-som-binder-till-fett-historien". Håll för övrigt dina krystade tankeupphängnignar för dig själv; det kan också bli pinsamt annars om man säger det högt istället för att tänka det. :-)

Senaste inköpen

Det är så härligt att få spara för att sen kunna köpa saker som man verkligen vill ha. I två år bodde jag i min förra lägenhet och kostade i princip inte på den mer än nån ny badrumsmatta ibland. Jag kände på något sätt att det bara var ett temporärt boende... Samtidigt tycker jag att det är bra att man inte slit-och-släng-köper bara för den sakens skull. Det är bättre att köpa kvalitet som håller. Tänk förr i tiden när de gjorde möbler som höll i generation efter generation. (Undrar om mina barnbarn vill ha min Billy?)

De senaste veckorna har vi gjort inköp till lägenheten som vi blivit oerhört nöjda med. Jag lägger ut lite bilder så får ni se. Fast som sagt, det är bättre om ni kommer förbi och tittar på dem live och får er en middag på köpet.

Mitt 80-årskalas

När jag fyller 80 år vill jag kunna se tillbaka på mitt liv och tänka att det varit en fantastisk vandring på livets stig:

Jag har trampat upp nya stigar men även följt i andras goda fotspår. Jag har vågat lyfta på tunga stenar och klättra uppför branta bergssluttningar utan att veta vad jag möts av. Jag har kunnat stå emot hårda motvindar och häftiga skurar. Jag har med glädje hejat ("hej hej") på mina medvandrare och tagit del av deras vandringar. Dessutom hoppas jag tänka tillbaka på alla utflykter jag gjort tillsammans med min familj under årens lopp. Kanske har mina barnbarn visat mig nya stigar och nya gömställen. Jag har uppskattat livets detaljer likväl som utsikten i stort.

Min morfar fyllde som sagt 80 igår och det var en fantastiskt trevlig fest! Morfar har verkligen gått en avundsvärd livsvandring. Det ger så otroligt mycket att få sitta och konversera med äldre människor; det är synd att samhället idag är så ålderssegregerat. Jag har många vänner som är i 50-årsåldern. Det är en pigg generation det! Men några 80-åriga vänner har man ju inte... Det borde man ha...

Det var även ett bra drag att ta sverigedräkten. Varmt uppskattat av "di äldre" i församlingen. Det som är lite intressant med sverigedräkten är att både Anders Zorn och Carl Larsson hade ett finger med i designen i början av 1900-talet. Stefan och jag skojade om det häromdagen och sa att Herr Larsson antagligen måste ha supit ner Herr Zorn ordentligt, för några karakteristiska zorn-drag i dräkten är svåra att se. Det är nämligen synd att säga att man visar mycket hud. Huvva vad varmt det var! Nu har jag förståelse för alla kostymklädda män på fest. Stackars er!

Brandman... -kvinna!

I onsdags var det lite kick-off på jobbet, då vi förenade nytta med nöje genom att vara ute på Räddningstjänstens övningsfält och leka Fångarna på Fältet.

Mot min vilja publicerar jag lite foton som togs under dagen. Jag tycker särskilt om min släcknings-pose och mina alldeles för korta overallsbyxor. Men vad gör man inte för laget?

Håll tillgodo!

Sverigedräkt

På söndag ska jag klä mig i min sverigedräkt. Morfar fyller 80 år och det är mormor som har sytt den. Det känns rätt helt enkelt. Jag har visserligen inte haft den på mig mer än ett par gånger och senast var nog för 10-12 år sen. Visserligen är det en högtidsklädsel och på söndag är det bara ”kavaj”, men det går nog bra ändå.

Det är inte så ofta man behöver surfa på nätet för att se hur man ska ha på sig en viss utstyrsel. Sverigedräkten består av ett tiotal olika plagg/accessoarer som alla har lustiga namn och som ska knytas på ena eller andra sättet. Det är en hel vetenskap bara att klä sig.

Bilder kommer efter helgen. Så länge kan ni surfa in på Illinois univeristets hemsida och kolla vad de olika plaggen kallas.

Dags för lite foton igen

Jag har varit dålig på fotofronten, märker jag. Ni får vänta ett tag med interiörbilderna, för än så länge så ser det mest ut som på första bilden.

De andra bilderna är tagna på en av våra dagliga promenader. Vi har hittat både "långa rundan" och "shit-vi-har-lite-bråttom-men-vill-ändå-ut-och-gå-en-snabbis-rundan". Det är oerhört fint i eklandskapet nu och jag har äntligen hittat "min" ek. Nog bland det vackraste jag sett i naturen.

Och så har vi nu fått en nyasfalterad väg utanför vårt hus, så nu blir det ännu lättare att ta sig hit. (Nu har ni inget skäl till att inte komma och hälsa på!)

Vad var det jag sa?!

(Kortet är taget på en säkerhetskonferens i förra veckan. Surt att när man väl hamnar på bild och på internet så är en alldeles för liten bild för att nån ska se att det är jag.)

Som jag skrev så händer det för sällan. Nervositeten alltså. Och nu tänker ni säkert att ”det var värst vad hon skryter om att hon inte blir nervös när hon står framför folk”, men för mig är det ett jobb. This is what I do. Gör jag det dåligt får jag kicken. Typ. Det är som om dagisfröknar inte kunde byta blöjor, sjuksköterskor inte vågade ge sprutor eller programmerare inte kände till det binära talsystemet. Men ok, det var en parentes.

Idag höll jag en oerhört bra kurs! (Det DÄR var skryt däremot.) En av de bästa jag hållit faktiskt. Kanske var det för att jag sovit och ätit så gott (Tack M&K för senast!)… Eller så var det för att jag var nervös igår. Dessutom fick JAG idag lära mig massor om sjöfarten, och det var inte alls så buffliga sjöbefäl jag hade att göra med utan t.o.m. riktigt sympatiska sådana! (Jag älskar när jag har galna fördomar!) Och som ni redan gissat så avstod jag från att ta upp det där med ”flickan i Havanna”…

Vi hade bl.a. ett befäl som varit med och letat överlevande bland liken från Estonia. Det var känslosamt att höra honom berätta om att nästan alla lik var – undantaget skorna – nakna pga att de inte hunnit få på sig kläder. Han grubblade fortfarande på varför alla prioriterat skorna…

Nu måste jag hinna med tåget till Lkpg. Sitter på korvkiosken i Katrineholm och käkar. Pust... Konsultmiddag idag igen...

Med svettiga händer

Jag ska erkänna en sak: Jag är nervös. Trots att jag varje dag står framför främmande människor och talar, blir jag ibland nervös. Det här är ett sånt tillfälle. Ni vet, handsvett, armhålesvett, ett rusande hjärta och med all sannolikhet en pamplonaanpassad hudfärg i ansiktet.

Jag planerar alltid för att detta ska hända; jag klär mig så att svetten inte syns, jag hälsar på alla när de kommer så att jag har en liten chans att göra dem till ”enskilda deltagare” (dvs människor) och inte uppfatta dem som en ”stor odefinierad massa av huvuden”, och jag kommer alltid förberedd.

Ändå händer det alldeles för sällan. Jag tycker att det är bra med nervositet. Det är dagar som dessa som jag blir som mest vass. Jag får den ”edge” som jag inte har annars när allt går på rutin.

Jag ska hålla en endagarskurs åt Chalmers Sjöfart imorgon. Det är en fortbildningskurs som ges till rederiernas anställda. Det kommer befälhavare, maskinchefer, förstemaskinister och överstyrmän. Med andra ord, folk jag inte träffar/utbildar så ofta. I morse ringde jag min sjömanskontakt Micke, som kan branschen och som sett mig utbilda och vet vad jag går för. Jag behövde veta lite mer om deltagarnas bakgrund och han har hållit kursen förut. Han är två meter lång och ser ut som Pippi Långstrumps pappa ungefär. (Jag älskar när fördomar besannas.) Micke sa att jag borde börja med att erkänna att jag inte är sjöman, men att jag däremot jobbat med många andra riskfyllda industrier. ”Säg: ’Jag är ingen sån som kn***ar horor i hamnar’”, föreslog han. ”Lägg dig på deras nivå direkt!” Jag vet inte om det är så bra att säga så som föreläsare. Speciellt inte som ung kvinna. Jag återkommer med rapport imorgon kväll på tåget hem.

SJ fortsätter för övrigt att imponera. De har just meddelat att tågtrafiken mellan Sthlm-Gbg (jag kliver på i Katrineholm) är försenad pga en fågel som ensam flugit ner en kontaktledning, och som försenat hela tågtrafiken i Sydsverige sedan i morse. Jag förundras än en gång över SJ:s små, små marginaler. SJ-antagande nr 1: Säkringar går inte sönder så därför behöver vi ingen verktygslåda i loket. SJ-antagande nr 2: Fåglar är pyttesmå varelser som oftast inte befinner sig i höjd med våra kontaktledningar. Därför kan vi göra ledningar av sytråd som vi binder med en råbandsknop.

Farsen fortsätter.

På spåret

Mölnbo. En liten håla utanför Ingenvetvar.

Ännu ett trasigt X2000. Hon suckar och tittar ut genom fönstret. Får man sucka eller är det här bara ännu ett i-landsproblem, som egentligen inte borde få kosta mental energi? Hon har ett toppenjobb som hon trivs med, men resorna… Hon suckar i alla fall, trots att det sitter svältande barn i Afrika som aldrig ens sett ett tåg.

- Det här är kanske en konstig fråga, men är det nån resenär som har en ringnyckel? frågar lokföraren i högtalarsystemet. Huvudsäkringen har gått och vi behöver ett verktyg för att byta.

Ett skratt sprider sig i vagnen och vips har de tråkiga svenska fasaderna rivits och man kan tänka sig att vända sig till grannen och le och säga ”Ja, inte är man förvånad!” eller ”Har de ingen verktygslåda på tåget?!”.

Helt plötsligt tas alla resenärers mobiltelefoner fram och på fem minuter har man fått sig tio olika versioner av det inträffade berättat för sig. Alla resenärer har uppfattat problemet på olika sätt.

Hon tar upp sin telefon och ringer hem och berättar sin version. Kommentaren från andra änden lyder: ”Det HÄR är humor och mycket bättre än att komma i tid. Skratta åt det hela och ring mig sen så kommer jag och hämtar dig,” Hon ler och tänker på hur mycket hon älskar honom.

Eftersom tåget trots allt stannade i ett samhälle kommer konduktören på att han kan springa över till huset intill och låna de verktyg som behövs. Det är en fars och hon ler inombords. Eller gråter. Är det så här SJ ska fungera?! Det som vi betalar hutlöst med pengar åt dagligen… Lite tragiskt är det allt.

Tåget börjar rulla igen och de är än en gång på spåret. Hon ler och tänker att det trots allt är rätt bra med ingenjörer.

Utan nät i två dagar försmäktar vi på denna ö

Vi har flyttat! (Flyttkort är på väg till släkt och vänner… Vi ska bara hitta pennorna först.) ”Bebisen” som förr bara var ett par betongblock med hål i har nu vuxit ur den fula-ankunge-dräkten och blivit en svan i vacker skrud. Utsikten från baltanen (balkong/altan) har blivit ännu tjusigare då trädens höstfärger och den nyanlagda våtmarken pryder vyn.

Det är spännande med alla ljud. Jag ligger vaken och lyssnar och lär mig. S går över ett mattpolerat parkettgolv; en droppande kran; en färdigkörd diskmaskin; byggarbetare utanför fönstret; kylskåpet; grannar som dammsuger. Det är synnerligen tyst trots allt.

Flytten gick bra. Två flyttgubbar kom och bar ut, bar in, bar ut och bar in. Sen lämnade de mig med en faktura och en ouppäten butterkaka, som jag köpt enkom för dem. (Har folk det så bråttom på sina jobb nuförtiden att de inte ens har tid för en kopp kaffe med kunden?)

Den senaste veckan har vi varken haft fast telefoni, internetuppkoppling eller en inkopplad TV. Helt underbart! Allt kommer naturligtvis i sinom tid att kopplas in, men fram till dess njuter jag av allt det andra man kan göra i livet (läs: packa upp lådor och leta efter försvunna pinaler).

Idag ringde de förresten och sa att vår Loveseat har kommit! Custom made just for us. Bilder kommer så fort vi fått hem ”henne”.

Pusselbitarna faller så smått på plats och jag har just insett hur härligt det är med Potential: man har det bra, men man ser liksom att det bara kan bli bättre. Så känns det med hemmet just nu. För varje stolstass som appliceras kommer vi ett steg närmare en färdigutvecklad svan.