Pär Lagerkvist tonsatt - med den äran!

Häromdagen släppte min vän och ex-kollega Anders Carlsson sitt första soloalbum.

Författaren Niklas Schiöler skriver så här om tonsättningarna:
"Anders Carlsson försöker inte i ton att avbilda Lagerkvists texter, försöker inte underdånigt imitera, komma i andra hand. Med elektrisk sårighet och med akustisk hudlöshet har han sensibelt gått in i ett konstnärligt ljudande samtal. Han har läst, han har lyssnat - och svarat."
Källa: www.blamolnmusik.se

Igår spelade Anders på ett café i stan. Jag kände då att musiken är för mig så mycket viktigare än vad som egentligen sjungs. Eller så kompletterar lyriken och tonsättningen varandra... Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna NJUTA av att höra Pär Lagerkvists texter framföras. Det jag minns från lektionerna i svenska är bara hur "jag river mina uppåtsträckta händer till blods mot molnens frusna trasor". Killen ljög nog inte om sin ångest. Ingen skriver så utan att må riktigt illa.

Dock överraskar han, Lagerkvist alltså, med att skriva kärleksförklaringar också, lite då och då. Carlsson tonsätter en av dessa mildare dikter på ett mycket mjukt sätt där sopransaxofonsolot verkligen lyfter låten, "Nu löser solen sitt blonda hår", den enda texten jag egentligen kan säga att jag njuter av att läsa. Vem kan beskriva en soluppgång på ett mer kärleksfullt sätt? Läs och njut.

Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.

Hon väter det tankfull i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt;
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma;
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.

- Pär Lagerkvist