London calling...

Vissa helger blir inte alls som man tänkt sig. Jag kan knappt komma ihåg vad jag gjort den här helgen. Allt är som i ett töcken...

Jag har haft en sak i tankarna; London. Flytta? Inte flytta? Varför? Varför inte?

Det är ju inte ett beslut man tar, bara så där. "Vill du ha kokt eller grillad korv?" t.ex. Det är ett beslut man varken behöver lång tid på sig att fundera över, eller behöver ha ångest över om man tar "fel" beslut. Eller? Är det kanske egentligen samma sak att flytta utomlands? Det kanske inte är hela världen, så att säga. Sverige finns ju alltid kvar, om man skulle få hemlängtan. Och man kan ju bara ångra saker man aldrig gjort - aldrig saker man gjort.

Så beslutet kanske varken är svårt eller obehagligt. Jag kanske redan har bestämt mig? Nu börjar den årslånga processen... Imorgon ringer jag och tackar ja. Resten löser sig.

Hångla med en padda - The Sequel

Nu har jag varit nere i Skåne igen. Sist jag var där hånglade jag ju upp en padda. Den här gången skulle jag få skörda frukterna - om nu sagan är sann.

Och det var den! I onsdags höll jag kurs för en grupp killar på ett stålverk. Idag ringde en av killarna till min mobil. (Jag kan meddela att jag vid kurstillfället bara sa vad jag hette i förnamn och vad företaget jag jobbar på heter, så nån hade gjort efterforsknig. Smickrad.) Han hade tyckt att kursen var mycket bra och givande (bla bla bla) och han undrade om jag hade vägarna förbi Skåne igen och om vi kunde hitta på något efter jobbet nån gång. Hur ska jag säga det här utan att låta nedlåtande...? Jag tackade nej. Fast på ett rätt snällt sätt. Han frågade nämligen om vi kunde hitta på något - SÅVIDA det inte fanns någon i Linköping som blev svartsjuk. (Ett smidigt sätt att fråga om jag hade pojkvän.) Dagens Lögn: "Jo, det finns nån annan..." Jag behövde inte dissa honom så hårt alltså.

Alltså: paddhånglet visade sig vara fel metod. Kanske det MÅSTE vara en groda, precis som i sagan? Jag ska leta bättre nästa gång.

Ikväll var jag på informationsmöte om den nya bostadsrättsföreningen. Min trappuppgång blir inflyttningsklar i slutet av september. Grannarna verkar vara jättetrevliga och uppdelade i två generationer; 30+ och 70+. Vi ska nog komma överens. Bara det inte blir för många sjuttiplusare i styrelsen...

NYTT i Bloggen:
Dagens Skogsm-Ulle - Hur räddade jag världen idag?
Ecodrivning. Växla upp från 2:an till 4:an, 3:an till 5:an. Planera din körning. Jag vet att bilkörning med 95-oktanig bensin inte är bra, men om man nu inte har några hållbara val, får man göra det bästa av situationen och dra sitt strå till stacken. Jag lever som om vi hade 2,88 planeter. Det är visserligen mindre än genomsnittssvensken på 3,4 planeter, men jag ska ner till under 2 innan året är slut!

Idag är det min dag!

Jag, liksom det flesta andra i västvärlden, lever efter kalendern och klockan. Allt vi gör har någon tidsaspekt i sig. Så fort vi träffar nya människor ställer vi oftast minst en fråga som handlar om tid: "Hur länge har du sjungit i den här kören?", "Hur gamla är dina barn?" etc. Bara det faktum att det alltid är ok att gå fram och fråga en främmande människa vad klockan är, är intressant...

I årskurs nio hade vi Barnkunskap. Vi fick bl.a. lära oss byta blöjor på dockor och till vilken myndighet man ska anmäla sitt barns namn. Viktiga saker att kunna som femtonåring. Det jag dock minns särskilt från lektionerna med vår tyska manhaftiga lärarinna var hur viktigt det var med födelsedagar. Hon menade att man aldrig ska beröva ett barn rätten att ha en alldeles egen dag, då de kan få känna sig extra omtyckta, sedda och älskade. (Det gäller förstås även vuxna som fyller år.)

Jag läste häromdagen att i Kambodja däremot tycker man inte att födelsedagar är så viktigt att fira, eftersom man oftast glömmer bort åldern på sina barn. I områden där läs- och skrivkunnigheten är låg kan inte människor skriva ner datum och upprätta födelsecertifikat. Det är snarare årstiderna eller munken i byn som bestämmer när och hur man firar olika saker. I Japan firar man nu i dagarna att sakurablommorna slagit ut, dvs vårens ankomst. I några stammar i Afrika firar man när flickorna får sin första mens.

Varför ska vi fira så abstrakta saker som födelsedagar? Har vi i västvärlden (ja, jag generaliserar) för få faktiska saker att fira, så att vi är i så stort behov av alla hjärtans dag, påsk, jämna födelsedagar m.m.? (Jag vet varför vi "borde" fira påsk, men är det därför vi köper gula servetter?)

Behöver vi bli påminda om att vi ska ha kul, uppskatta varandra, äta gott, kramas, sätta nån annan i centrum, ge presenter, hedra våra avlidna...? Måste vi verkligen skriva in sånt i våra almanackor? Är inte det lite sjukt?

Köp dig lycka!

Idag tipsade mamma mig om en artikel - som i sin tur refererade till Stefan Kleins bok, The Science of Happiness. Väldigt rika personer är i genomsnitt inte lyckligare än medelklassen, stod det. Man kan köpa sig lycka, men då handlar det framför allt inte om prylar. De ger bara ett lyckorus när de är nya.

Jag håller verkligen med! Nuförtiden plöjer jag några inredningstidningar i veckan; mycket är otroligt fint (och dyrt!) och man funderar över vad man ska köpa först när det ska flyttas in i nya lägenheten. Inte nog med att jag ska lägga ner en massa pengar på lägenheten i sig - redan nu skriker tydligen den än så länge omöblerade lägenheten efter accessoarer.

Nej, jag ska nog flytta in först och verkligen lära känna lägenhetens själ innan jag sminkar över och besmyckar den för mycket.

På tal om att köpa sig lycka, så var jag bara tvungen att skanna in ett kvitto jag fick i helgen när jag köpte lamm på Öland. Är det med pengar jag ska lösa min singelstatus. ;-)

Imorgon bitti spelar jag den första matchen i en racketsportturnering på jobbet. Squash, badminton och tennis. Jag är enda tjejen, så jag är lite underdog... Precis som LHC... De var nere och doppade stortån i kvalserien och nu kommer vi att bli besvikna om de "bara" får silver i finalen.

Mycket vill ha mer. Är det det som kallas mänsklig evolution?

Hångla med en padda?!

Igår kväll var jag uppe på Kullaberg i västra Skåne och tog en kvällspromenad. Eftersom jag tydligen inte kan träffa (rätt slags) killar på nätet, på jobbet eller genom vänner har jag nu gått på Plan B: kyssa grodor.

Eftersom jag bara hittade en padda uppe på mossen fick det duga. Men jag passade på att hångla upp honom riktigt ordentligt för att liksom kompensera för hans "artfel". Om några veckor åker jag ner igen till de trakterna... Vem vet... Metamorfosen kanske är ett faktum då?

Jag borde skämmas!

Finn 3 fel:
Ikväll tog jag bilen - utan säkerhetsbälte - till pizzerian.

Jag tror att helgonet i mig tog tillfällig semester. Och det gjorde mig nog gott. Jag orkade och ville inte värma på mina rester från igår, och pizza har jag inte ätit på år och dar. Stans godaste pizzor görs ett par kilometer bort - ung 3 min med bil. (Jag har även en pizzeria 100 m bort, men den dissades.) Och när jag ändå kände mig busig, struntade jag i att sätta på mig säkerhetsbältet. För första gången på 30 år! (Både fram och tillbaka från pizzerian.)

Häromdagen läste jag nämligen om trygghetsnarkomani. David Eberhard, överläkare i psykiatri på S:t Görans sjukhus, ifrågasätter om vadderingen av livet i Sverige verkligen är nyttigt - framför allt för våra barn. Jag har själv ännu inte läst hans bok, men i artiklarna om honom och hans forskning låter det som om han faktiskt ORDINERAR svenskarna ett visst risktagande. Idag provade jag alltså på första "dosen".

Hur mår jag nu då? Tja... det fanns ju ett skäl till varför jag sällan äter pizza; det är ju inte gott egentligen och man mår riktigt kasst efteråt. Miljöaspekten att jag tog bilen till restaurangen lider jag inte så mycket av (även om jag inte är stolt över det). Säkerhetsbältet då? Hade Dr. Eberhard rätt? Nja, det var nog sista gången jag åkte bil utan säkerhetsbälte. Jag tyckte mest att det var olustigt. Jag får prova på någon annan "medicin". Fortsätta cykla utan hjälm till exempel.

På måndag och tisdag ska jag hålla utbildning i "Personligt säkerhetstänkande" för ett stålverk. Hoppas att de inte läst om trygghetsnarkomanin, för då faller hela utbildningenssyftet! Ssch...

Dags för 30-årskris?

Vad innebär det att ha en 30-årskris egentligen?

Mäta hur mycket man uppnått. Om man skaffat familj, karriär, köpt hus m.m. De som krisar har inte kommit så långt.

Man har skaffat allt det där och frågar sig: "Är det så här det ska vara resten av livet?"

Man börjar inse att kroppen inte är 17 år längre, att ens kompisar knaprar Viagra och tappar både hår, hårfärg, och figur.

Man inser att alla sportlag har spelare som till största delen består av killar som är yngre eller mycket yngre än man själv. (Vad hände med alla snygga äldre killar - P14 - som man sneglade på under fotbollscuperna när man var 13 år?!)

När folk frågar mig om min förestående (eventuella) 30-årskris är det de här sakerna jag tänker på. Och så tänker jag bara:

So what?

Allt handlar väl bara om min inställning till livet, eller hur? Väljer jag att se det som saknas i mitt liv eller njuter jag av allt det härliga som finns?!

Att vara 30 innebär för mig följande ljusglimtar:

Jag kan ha en mogen konversation med mina föräldrar. De är inte så gamla så att man måste diskutera ålderdomshem och krämpor och jag är inte så ung så att jag hela tiden måste göra revolt och säga emot.

Jag börjar lära känna mig själv. Jag vet hur jag mår och reagerar vid olika tillfällen och jag vet vad jag är dålig på och måste träna bort. När man var ung sa man bara att "sån är jag - take it or leave it".

Jag har en stort kontaktnät. Både professionellt och privat.

Jag har en karriär med ansvar som jag klarar av att axla.

Jag känner mig på alla sätt mogen att bli mor, om och när det nu händer...

Min kropp mår fortfarande bra och kan t.o.m. gå ner i spagat (om jag druckit lite...). Tvivlar på att det går när man är 40.

30 är den sexigaste åldern. Finns det egentligen något mer sexigt än en smart, snygg tjej i kort kjol, kavaj och portfölj?!

30-årskris? Skulle inte tro det!

(Illurstration: Ursula Wilby, Sydsvenskan)

Garanterat ingen (be)täckning

När jag hade sommarjobbat i Ammarnäs 1999 skrev jag en artikel som jag tänkte skicka in till någon av studenttidningarna, men som jag tydligen aldrig blev särskilt nöjd med. Den ligger fortfarande och samlar damm på en bränd CD. För den oinsatte är Ammarnäs en håla vid vägs ände uppe i södra Lappland, och känner man till det så är det pga att man är en kungsledsvandrare eller fjällbiologiforskare.

För att inte snöa in mig totalt i vad jag gjorde i Ammarnäs (det kan i så fall få bli ett eget blogginlägg), så kan jag summera det med att jag tyckte att det var väldigt skönt att det inte fanns någon mobiltelefontäckning i byn på den tiden, och mail på pensionatet där jag jobbade vad inte att tänka på. Det fanns en dator på Naturum nere i byn, men dit gick jag bara sporadiskt och mailade "allt-är-bra-mail" till mor och far.

När jag kom tillbaka efter sommaren insåg jag plötligt hur "bevakad" jag var. Mobilen funkade och hängde med i handväskan; hemma hade vi fast telefoni med telefonsvarare; tre olika mailadresser använde jag; och på den tiden använde man ICQ där man ständigt uppdaterade om man var "Away", "Busy" eller vad man nu kunde välja mellan. Chocken av att ha gått ifrån max ett samtal per dag med pojkvännen (via en korttelefon i entréhallen på pensionatet) till ständig täckning, gjorde att jag skrev ovan nämnda opublicerade artikel med titeln "Garanterat ingen täckning". Hade det inte förresten varit en bra slogan till nåt spa i djupaste Dalarna...

Nu till det intressanta i bloggen. Jag har dejtat en kille (i en annan stad) ett tag nu. Eller ja... så himla många dejter har vi inte haft, men om man räknar från första kontakten till dags dato så har det väl gått nästan tre veckor. Han är, som han själv säger, ingen "sms-kille" och gjorde klart för mig ganska tidigt att jag inte fick förvänta mig några sms från honom. Allt han ev skickade skulle vara plus. Att han sen inte svarar på/knappt läser mail gör att man kanske rynkar ännu mer på näsan. Man frågar sig förstås: Kan jag vara tillsammans med en kille på distans utan att få sms:a eller maila? Mobiltelefon då? Nej, nej... Den svarar han i när han känner för det och eventuellt ringer han tillbaka om man ber honom snällt på telefonsvararen. Hemtelefon existerar ej, metrosexuell som han är.

Som man kan läsa mellan raderna så är detta ingen kille jag kommer att fortsätta träffa. Vi hade en mysig helg ihop, men sen tror jag att verkligheten hann ifatt mig. (Som tur är hann den ifatt mig innan jag hunnit springa för långt in i fel skog.)

För 14 år sedan var jag tillsammans med en kille som bodde 50 mil bort. Det höll i drygt 3 år och vi var oerhört kära i varandra. Vi fick tala i telefon ungefär en gång i veckan (detta var under gymnasietiden när man bodde hemma) och de handskrivna breven kanske trillade in två gånger i veckan. Där var det minsann ingen täckning och sms-hysteri!

Vad har hänt med mig under de senaste åren? Han jag blivit så beroende av mobiltäckning, internetuppkopplingar och den ständiga nåbarheten att det som egentligen är viktigt i kontakter med folk glöms bort:
* Att när man fikar med en vän verkligen vara närvarande och stänga mobilen.
* Att respektera folks tid genom att göra möten på jobbet effektiva utan att ta "svara-i-telefon-pauser", vilket händer dagligen (!).
* Att bli den Eftertraktade istället för den Konstant Nådda.

Av någon anledning klarade sig både världen och kärleksförhållanden för 20 år sen också, utan varken Messenger, SMS, MMS, mail, ICQ, Sametime, mobiltelefoner eller webkameror. Har vi blivit e-mailnarkomaner?

I påsk åker jag till Öland. I den lägenheten finns ingen internetuppkoppling. Blir det en prövning eller en välsignelse? Jag återkommer med facit.

Singellivet fortsätter.

Singel, sand, grus, makadam

Med flit undviker jag "singelämnet". Min bästa gissning varför är att jag inte vet vad jag tycker. Är det skönt att bo själv, inte ha någon att ta hänsyn till eller ansvara för? Eller väntar jag bara på Den Stora Kärleken, som ska slå ner och förändra hela livet? Och DÅ är mitt liv komplett? Nja...

Jag vill dra parallellen med en bulldeg som jäser. Den måste jäsa två gånger om cirka tretti minuter. Annars blir det inte mycket till bullar. Mitt liv, min självkänsla, mitt "jag" håller just nu på att jäsa. Man vill gärna skynda på processen, men vet att man måste vara tålmodig.

Problemet är bara att man ibland tänker alltför mycket på själva resultatet - bullarna - men glömmer hur kul det är att leva/baka också. Sa inte John Lennon att "livet är det som händer medan du gör upp andra planer"? Jag, och fler vänner med mig, har en tendens att tycka att bröllop och barn är MÅLET med livet, och när man väl nått dit kan man sätta sig ner och vila ett tag. Har man blivit över 30 och inte skaffat barn kan man fråga sig vart man egentligen kommit i livet...

Men NEJ, det finns så fantastiskt många glädjeämnen i livet som man redan har varit med om, som man upplever i detta nu och som man kommer få uppleva även efter hela småbarnsfamiljsperioden. Se bara på min morfar som är 80 år och dödskär i en jämngammal kvinna. Det ger mig hopp och tillförsikt.

Så alltså... singel... är det ett gruskorn i skon eller del av paradisets sandstrand?

Får man skryta?

Jag undrar helt generellt: får man skryta i Sverige?

Idag hade vi avdelningsmöte på jobbet och chefen framhöll visa personers framgångar den senaste tiden. När en av dessa personer fortsatte att förklara hur situationen var gick det plötsligt över från beröm till skryt. HELT OK, tycker jag! Men det kändes som om några runt bordet tyckte att det kändes olustigt. Kanske är vi inte vana vid skryt i Sverige.

Det blir så tydligt när man jobbar för en engelsk firma (med stora influenser från USA också), då det på intranätet kommer diverse blänkare från både de svenska och de globala kontoren. Vi svenskar skriver om "IT-staben meddelar om..." medan engelsmännen meddelar hela världen om alla "outstanding" ordrar de dragit in. (Nu överdriver jag förstås lite, men generellt sett så är det så.)

På sverigekonferensen för nån månad sen råkade det bara komma upp - by the way - att umeåkontoret blivit utsedda till Årets Konsult i kommunen (typ). F-n!! Kom igen!! Sträck på er!!

Jag skulle vilja skrapa fram den lilla amerikanen jag har inom mig och skryta mer än vad jag redan gör, men då skulle jag verkligen inte ha några svenska vänner kvar känner jag, så mycket som jag redan framhåller mig själv.

Varför har svenskarna den inställningen att "det blir automatiskt bättre för mig om det går dåligt för nån annan"? Jag är trött på sånt!

Idag blev jag bjuden på middag och hockey av min bästa kund - bara för att de var så nöjda med mina insatser. Attans vad bra jag är! Det ska jag leva ett tag på, gå omkring och vara glad och sprida glädje omkring mig så att andra blir glada. Så de' så!