Med flit undviker jag "singelämnet". Min bästa gissning varför är att jag inte vet vad jag tycker. Är det skönt att bo själv, inte ha någon att ta hänsyn till eller ansvara för? Eller väntar jag bara på Den Stora Kärleken, som ska slå ner och förändra hela livet? Och DÅ är mitt liv komplett? Nja...
Jag vill dra parallellen med en bulldeg som jäser. Den måste jäsa två gånger om cirka tretti minuter. Annars blir det inte mycket till bullar. Mitt liv, min självkänsla, mitt "jag" håller just nu på att jäsa. Man vill gärna skynda på processen, men vet att man måste vara tålmodig.
Problemet är bara att man ibland tänker alltför mycket på själva resultatet - bullarna - men glömmer hur kul det är att leva/baka också. Sa inte John Lennon att "livet är det som händer medan du gör upp andra planer"? Jag, och fler vänner med mig, har en tendens att tycka att bröllop och barn är MÅLET med livet, och när man väl nått dit kan man sätta sig ner och vila ett tag. Har man blivit över 30 och inte skaffat barn kan man fråga sig vart man egentligen kommit i livet...
Men NEJ, det finns så fantastiskt många glädjeämnen i livet som man redan har varit med om, som man upplever i detta nu och som man kommer få uppleva även efter hela småbarnsfamiljsperioden. Se bara på min morfar som är 80 år och dödskär i en jämngammal kvinna. Det ger mig hopp och tillförsikt.
Så alltså... singel... är det ett gruskorn i skon eller del av paradisets sandstrand?
1 kommentar:
hmm, det viktiga är att trivas med den man är och var man är i livet - det är i alla fall MIN valda sanning.
En bra tanke jag brukar ha är att tänka sig när jag blir gammal och sitter på hemmet och ska berätta vad jag gjort i mitt liv - vill jag då berätta om saker jag kunde ha gjort men inte gjorde eller vill jag skratta åt alla misstag jag gjorde på vägen??
Skicka en kommentar