Idag är det min dag!

Jag, liksom det flesta andra i västvärlden, lever efter kalendern och klockan. Allt vi gör har någon tidsaspekt i sig. Så fort vi träffar nya människor ställer vi oftast minst en fråga som handlar om tid: "Hur länge har du sjungit i den här kören?", "Hur gamla är dina barn?" etc. Bara det faktum att det alltid är ok att gå fram och fråga en främmande människa vad klockan är, är intressant...

I årskurs nio hade vi Barnkunskap. Vi fick bl.a. lära oss byta blöjor på dockor och till vilken myndighet man ska anmäla sitt barns namn. Viktiga saker att kunna som femtonåring. Det jag dock minns särskilt från lektionerna med vår tyska manhaftiga lärarinna var hur viktigt det var med födelsedagar. Hon menade att man aldrig ska beröva ett barn rätten att ha en alldeles egen dag, då de kan få känna sig extra omtyckta, sedda och älskade. (Det gäller förstås även vuxna som fyller år.)

Jag läste häromdagen att i Kambodja däremot tycker man inte att födelsedagar är så viktigt att fira, eftersom man oftast glömmer bort åldern på sina barn. I områden där läs- och skrivkunnigheten är låg kan inte människor skriva ner datum och upprätta födelsecertifikat. Det är snarare årstiderna eller munken i byn som bestämmer när och hur man firar olika saker. I Japan firar man nu i dagarna att sakurablommorna slagit ut, dvs vårens ankomst. I några stammar i Afrika firar man när flickorna får sin första mens.

Varför ska vi fira så abstrakta saker som födelsedagar? Har vi i västvärlden (ja, jag generaliserar) för få faktiska saker att fira, så att vi är i så stort behov av alla hjärtans dag, påsk, jämna födelsedagar m.m.? (Jag vet varför vi "borde" fira påsk, men är det därför vi köper gula servetter?)

Behöver vi bli påminda om att vi ska ha kul, uppskatta varandra, äta gott, kramas, sätta nån annan i centrum, ge presenter, hedra våra avlidna...? Måste vi verkligen skriva in sånt i våra almanackor? Är inte det lite sjukt?