med. Den ligger fortfarande och samlar damm på en bränd CD. För den oinsatte är Ammarnäs en håla vid vägs ände uppe i södra Lappland, och känner man till det så är det pga att man är en kungsledsvandrare eller fjällbiologiforskare.För att inte snöa in mig totalt i vad jag gjorde i Ammarnäs (det kan i så fall få bli ett eget blogginlägg), så kan jag summera det med att jag tyckte att det var väldigt skönt att det inte fanns någon mobiltelefontäckning i byn på den tiden, och mail på pensionatet där jag jobbade vad inte att tänka på. Det fanns en dator på Naturum nere i byn, men dit gick jag bara sporadiskt och mailade "allt-är-bra-mail" till mor och far.
När jag kom tillbaka efter sommaren insåg jag plötligt hur "bevakad" jag var. Mobilen funkade och hängde med i handväskan; hemma hade vi fast telefoni med telefonsvarare; tre olika mailadresser använde jag; och på den tiden använde man ICQ där man ständigt uppdaterade om man var "Away", "Busy" eller vad man nu kunde välja mellan. Chocken av att ha gått ifrån max ett samtal per dag med pojkvännen (via en korttelefon i entréhallen på pensionatet) till ständig täckning, gjorde att jag skrev ovan nämnda opublicerade artikel med titeln "Garanterat ingen täckning". Hade det inte förresten varit en bra slogan till nåt spa i djupaste Dalarna...
Nu till det intressanta i bloggen. Jag har dejtat en kille (i en annan stad) ett tag nu. Eller ja... så himla många dejter har vi inte haft, men om man räknar från första kontakten till dags dato så har det väl gått nästan tre veckor. Han är, som han själv säger, ingen "sms-kille" och gjorde klart för mig ganska tidigt att jag inte fick förvänta mig några sms från honom. Allt han ev skickade skulle vara plus. Att han sen inte svarar på/knappt läser mail gör att man kanske rynkar ännu mer på näsan. Man frågar sig förstås: Kan jag vara tillsammans med en kille på distans utan att få sms:a eller maila? Mobiltelefon då? Nej, nej... Den svarar han i när han känner för det och eventuellt ringer han tillbaka om man ber honom snällt på telefonsvararen. Hemtelefon existerar ej, metrosexuell som han är.
Som man kan läsa mellan raderna så är detta ingen kille jag kommer att fortsätta träffa. Vi hade en mysig helg ihop, men sen tror jag att verkligheten hann ifatt mig. (Som tur är hann den ifatt mig innan jag hunnit springa för långt in i fel skog.)
För 14 år sedan var jag tillsammans med en kille som bodde 50 mil bort. Det höll i drygt 3 år och vi var oerhört kära i varandra. Vi fick tala i telefon ungefär en gång i veckan (detta var under gymnasietiden när man bodde hemma) och de handskrivna breven kanske trillade in två gånger i veckan. Där var det minsann ingen täckning och sms-hysteri!
Vad har hänt med mig under de senaste åren? Han jag blivit så beroende av mobiltäckning, internetuppkopplingar och den ständiga nåbarheten att det som egentligen är viktigt i kontakter med folk glöms bort:
* Att när man fikar med en vän verkligen vara närvarande och stänga mobilen.
* Att respektera folks tid genom att göra möten på jobbet effektiva utan att ta "svara-i-telefon-pauser", vilket händer dagligen (!).
* Att bli den Eftertraktade istället för den Konstant Nådda.
Av någon anledning klarade sig både världen och kärleksförhållanden för 20 år sen också, utan varken Messenger, SMS, MMS, mail, ICQ, Sametime, mobiltelefoner eller webkameror. Har vi blivit e-mailnarkomaner?
I påsk åker jag till Öland. I den lägenheten finns ingen internetuppkoppling. Blir det en prövning eller en välsignelse? Jag återkommer med facit.
Singellivet fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar