Dags för 30-årskris?

Vad innebär det att ha en 30-årskris egentligen?

Mäta hur mycket man uppnått. Om man skaffat familj, karriär, köpt hus m.m. De som krisar har inte kommit så långt.

Man har skaffat allt det där och frågar sig: "Är det så här det ska vara resten av livet?"

Man börjar inse att kroppen inte är 17 år längre, att ens kompisar knaprar Viagra och tappar både hår, hårfärg, och figur.

Man inser att alla sportlag har spelare som till största delen består av killar som är yngre eller mycket yngre än man själv. (Vad hände med alla snygga äldre killar - P14 - som man sneglade på under fotbollscuperna när man var 13 år?!)

När folk frågar mig om min förestående (eventuella) 30-årskris är det de här sakerna jag tänker på. Och så tänker jag bara:

So what?

Allt handlar väl bara om min inställning till livet, eller hur? Väljer jag att se det som saknas i mitt liv eller njuter jag av allt det härliga som finns?!

Att vara 30 innebär för mig följande ljusglimtar:

Jag kan ha en mogen konversation med mina föräldrar. De är inte så gamla så att man måste diskutera ålderdomshem och krämpor och jag är inte så ung så att jag hela tiden måste göra revolt och säga emot.

Jag börjar lära känna mig själv. Jag vet hur jag mår och reagerar vid olika tillfällen och jag vet vad jag är dålig på och måste träna bort. När man var ung sa man bara att "sån är jag - take it or leave it".

Jag har en stort kontaktnät. Både professionellt och privat.

Jag har en karriär med ansvar som jag klarar av att axla.

Jag känner mig på alla sätt mogen att bli mor, om och när det nu händer...

Min kropp mår fortfarande bra och kan t.o.m. gå ner i spagat (om jag druckit lite...). Tvivlar på att det går när man är 40.

30 är den sexigaste åldern. Finns det egentligen något mer sexigt än en smart, snygg tjej i kort kjol, kavaj och portfölj?!

30-årskris? Skulle inte tro det!

(Illurstration: Ursula Wilby, Sydsvenskan)