Det känns som om jag skrivit om detta förut, men här kommer i så fall uppdaterade tankar i ämnet.
Nu har jag jobbat två halvdagar och två heldagar. Jag kommer att trappa upp jobbandet i mars-april för att i maj vara tillbaka på 100% igen. Det är väldigt kul och givande att jobba igen och jag känner redan att jag åstadkommit en hel del saker på de här dagarna. Det är också underbart att få längta hem till sin man och sin dotter på väg hem från jobbet! Jag vet att Alva har det jättebra med Stefan och jag känner aldrig att jag måste rusa hem från aktiviteter för att jag skulle vara en bättre förälder på något sätt. Stefan är för övrigt tusen gånger bättre på att söva henne på kvällarna än vad jag är. Jag helammar fortfarande, med lite tillskott av lunchmat och kvällsgröt. De dagar jag jobbar pumpar jag bröstmjölk för att Stefan ska kunna ge Alva.
Ändå känner jag mig som en dålig mamma. Och det är inte mitt fel att jag känner så. Väldigt ofta (i princip en gång i timmen de här dagarna jag jobbat) får jag höra att jag är tillbaka på jobbet för snabbt, att jag kommer att ångra mig, att jag mellan raderna är en dålig mor. Indirekt menar de att Stefan inte är en tillräckligt kompetent förälder alltså? Stefan och jag har en mycket stark tro på att ett barn behöver båda föräldrarna lika mycket. Jag kommer sammanlagt att vara hemma 8,5 mån i och med att jag ska ta ett par månader till efter att Stefan börjar jobba igen efter jul. Då har han också varit hemma med Alva 8,5 månad. Är det inte det här vi strävar efter med Jämställdhetsbonusar, pappamånader och allt det där? Är inte vi ett samhälleligt föredöme i så fall?
Nej. Det känns som om många kvinnor missförstått jämställdhet. För det är bara kvinnor som dömer mig. Jämställdhet för dem verkar vara lika lön för lika arbete och allt det där, men vi ska fortfarande ha kvar alla kvinnliga förmåner. Det är som att säga: "Du ska minsann också diska och tvätta men jag ska inte behöva byta däck på bilen" till sin man. För att få riktig jämställdhet (om vi nu vill ha det) måste det göras vissa uppoffringar från
båda sidor.
Kom ihåg att jag inte dömer de familjer som väljer att låta mamman ta det mesta av föräldradagarna. Det finns tusen skäl till detta och det behöver absolut inte betyda att pappan får en sämre knytning till barnen för det. Se bara på mig och min far; han har inte varit hemma många dagar med mig som barn, men vi har en underbar kontakt nu i alla fall.
Snälla, kan inte någon säga att jag gör rätt i att börja jobba igen? Eller måste jag gå omkring med en liten liten ångestklump i magen hela tiden?
