Sara påpekade igår att jag inte är en bajspratarmamma. Inte som i "snacka skit" för det gör jag, utan mer som i "konversera kring avföring". Detta blir därför första och enda gången.
Först ett närrelaterat ämne:
Varför, i all fridens namn, gör LUSH en badbomb som gör att badvattnet får uringul färg?! Jag skulle unna min stackars sjuka (ja, Sofia, du läste rätt) lekamen ett bad nu när Stefan äntligen kommit hem och kunde ta med Alva på en promenad. I badrumsskåpet hittade jag några badbomber och bestämde mig för att prova den som såg ut som en tennisboll i färg och storlek. (Karolina, den var oljig!) Här är resultatet:
Och så till BAJS:
Igår blev jag attackbajsad på. Horisontellt bajs med färgglad effekt på mammans tröja, byxor och nyskurade badrumsgolv (visning på lgh idag nämligen). Med hänsyn tagen till känsliga läsare publiceras inga bilder, men bilder finns. Tagna mest för att pappan skulle tycka lite extra synd om mamman. Det gjorde han.
Jag har funderat lite på varför bebisbajs är ett, hos många, söndertjatat ämne. Min gissning är att det faktiskt är ett av de bästa och tydligaste sätten för spädbarnet att kommunicera med föräldern. Stefan och jag blir alltid så löjligt nöjda när hon "levererar". Då vet vi att hon kommer att vara extra glad det kommande dygnet.
Tack förresten, Anki för introducerandet av katrinplommonpuré.
Nej, något mer har jag inte att säga om bajs. Nu ska jag sluta snacka skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar