Dags för 30-årskris?

Vad innebär det att ha en 30-årskris egentligen?

Mäta hur mycket man uppnått. Om man skaffat familj, karriär, köpt hus m.m. De som krisar har inte kommit så långt.

Man har skaffat allt det där och frågar sig: "Är det så här det ska vara resten av livet?"

Man börjar inse att kroppen inte är 17 år längre, att ens kompisar knaprar Viagra och tappar både hår, hårfärg, och figur.

Man inser att alla sportlag har spelare som till största delen består av killar som är yngre eller mycket yngre än man själv. (Vad hände med alla snygga äldre killar - P14 - som man sneglade på under fotbollscuperna när man var 13 år?!)

När folk frågar mig om min förestående (eventuella) 30-årskris är det de här sakerna jag tänker på. Och så tänker jag bara:

So what?

Allt handlar väl bara om min inställning till livet, eller hur? Väljer jag att se det som saknas i mitt liv eller njuter jag av allt det härliga som finns?!

Att vara 30 innebär för mig följande ljusglimtar:

Jag kan ha en mogen konversation med mina föräldrar. De är inte så gamla så att man måste diskutera ålderdomshem och krämpor och jag är inte så ung så att jag hela tiden måste göra revolt och säga emot.

Jag börjar lära känna mig själv. Jag vet hur jag mår och reagerar vid olika tillfällen och jag vet vad jag är dålig på och måste träna bort. När man var ung sa man bara att "sån är jag - take it or leave it".

Jag har en stort kontaktnät. Både professionellt och privat.

Jag har en karriär med ansvar som jag klarar av att axla.

Jag känner mig på alla sätt mogen att bli mor, om och när det nu händer...

Min kropp mår fortfarande bra och kan t.o.m. gå ner i spagat (om jag druckit lite...). Tvivlar på att det går när man är 40.

30 är den sexigaste åldern. Finns det egentligen något mer sexigt än en smart, snygg tjej i kort kjol, kavaj och portfölj?!

30-årskris? Skulle inte tro det!

(Illurstration: Ursula Wilby, Sydsvenskan)

Garanterat ingen (be)täckning

När jag hade sommarjobbat i Ammarnäs 1999 skrev jag en artikel som jag tänkte skicka in till någon av studenttidningarna, men som jag tydligen aldrig blev särskilt nöjd med. Den ligger fortfarande och samlar damm på en bränd CD. För den oinsatte är Ammarnäs en håla vid vägs ände uppe i södra Lappland, och känner man till det så är det pga att man är en kungsledsvandrare eller fjällbiologiforskare.

För att inte snöa in mig totalt i vad jag gjorde i Ammarnäs (det kan i så fall få bli ett eget blogginlägg), så kan jag summera det med att jag tyckte att det var väldigt skönt att det inte fanns någon mobiltelefontäckning i byn på den tiden, och mail på pensionatet där jag jobbade vad inte att tänka på. Det fanns en dator på Naturum nere i byn, men dit gick jag bara sporadiskt och mailade "allt-är-bra-mail" till mor och far.

När jag kom tillbaka efter sommaren insåg jag plötligt hur "bevakad" jag var. Mobilen funkade och hängde med i handväskan; hemma hade vi fast telefoni med telefonsvarare; tre olika mailadresser använde jag; och på den tiden använde man ICQ där man ständigt uppdaterade om man var "Away", "Busy" eller vad man nu kunde välja mellan. Chocken av att ha gått ifrån max ett samtal per dag med pojkvännen (via en korttelefon i entréhallen på pensionatet) till ständig täckning, gjorde att jag skrev ovan nämnda opublicerade artikel med titeln "Garanterat ingen täckning". Hade det inte förresten varit en bra slogan till nåt spa i djupaste Dalarna...

Nu till det intressanta i bloggen. Jag har dejtat en kille (i en annan stad) ett tag nu. Eller ja... så himla många dejter har vi inte haft, men om man räknar från första kontakten till dags dato så har det väl gått nästan tre veckor. Han är, som han själv säger, ingen "sms-kille" och gjorde klart för mig ganska tidigt att jag inte fick förvänta mig några sms från honom. Allt han ev skickade skulle vara plus. Att han sen inte svarar på/knappt läser mail gör att man kanske rynkar ännu mer på näsan. Man frågar sig förstås: Kan jag vara tillsammans med en kille på distans utan att få sms:a eller maila? Mobiltelefon då? Nej, nej... Den svarar han i när han känner för det och eventuellt ringer han tillbaka om man ber honom snällt på telefonsvararen. Hemtelefon existerar ej, metrosexuell som han är.

Som man kan läsa mellan raderna så är detta ingen kille jag kommer att fortsätta träffa. Vi hade en mysig helg ihop, men sen tror jag att verkligheten hann ifatt mig. (Som tur är hann den ifatt mig innan jag hunnit springa för långt in i fel skog.)

För 14 år sedan var jag tillsammans med en kille som bodde 50 mil bort. Det höll i drygt 3 år och vi var oerhört kära i varandra. Vi fick tala i telefon ungefär en gång i veckan (detta var under gymnasietiden när man bodde hemma) och de handskrivna breven kanske trillade in två gånger i veckan. Där var det minsann ingen täckning och sms-hysteri!

Vad har hänt med mig under de senaste åren? Han jag blivit så beroende av mobiltäckning, internetuppkopplingar och den ständiga nåbarheten att det som egentligen är viktigt i kontakter med folk glöms bort:
* Att när man fikar med en vän verkligen vara närvarande och stänga mobilen.
* Att respektera folks tid genom att göra möten på jobbet effektiva utan att ta "svara-i-telefon-pauser", vilket händer dagligen (!).
* Att bli den Eftertraktade istället för den Konstant Nådda.

Av någon anledning klarade sig både världen och kärleksförhållanden för 20 år sen också, utan varken Messenger, SMS, MMS, mail, ICQ, Sametime, mobiltelefoner eller webkameror. Har vi blivit e-mailnarkomaner?

I påsk åker jag till Öland. I den lägenheten finns ingen internetuppkoppling. Blir det en prövning eller en välsignelse? Jag återkommer med facit.

Singellivet fortsätter.

Singel, sand, grus, makadam

Med flit undviker jag "singelämnet". Min bästa gissning varför är att jag inte vet vad jag tycker. Är det skönt att bo själv, inte ha någon att ta hänsyn till eller ansvara för? Eller väntar jag bara på Den Stora Kärleken, som ska slå ner och förändra hela livet? Och DÅ är mitt liv komplett? Nja...

Jag vill dra parallellen med en bulldeg som jäser. Den måste jäsa två gånger om cirka tretti minuter. Annars blir det inte mycket till bullar. Mitt liv, min självkänsla, mitt "jag" håller just nu på att jäsa. Man vill gärna skynda på processen, men vet att man måste vara tålmodig.

Problemet är bara att man ibland tänker alltför mycket på själva resultatet - bullarna - men glömmer hur kul det är att leva/baka också. Sa inte John Lennon att "livet är det som händer medan du gör upp andra planer"? Jag, och fler vänner med mig, har en tendens att tycka att bröllop och barn är MÅLET med livet, och när man väl nått dit kan man sätta sig ner och vila ett tag. Har man blivit över 30 och inte skaffat barn kan man fråga sig vart man egentligen kommit i livet...

Men NEJ, det finns så fantastiskt många glädjeämnen i livet som man redan har varit med om, som man upplever i detta nu och som man kommer få uppleva även efter hela småbarnsfamiljsperioden. Se bara på min morfar som är 80 år och dödskär i en jämngammal kvinna. Det ger mig hopp och tillförsikt.

Så alltså... singel... är det ett gruskorn i skon eller del av paradisets sandstrand?

Får man skryta?

Jag undrar helt generellt: får man skryta i Sverige?

Idag hade vi avdelningsmöte på jobbet och chefen framhöll visa personers framgångar den senaste tiden. När en av dessa personer fortsatte att förklara hur situationen var gick det plötsligt över från beröm till skryt. HELT OK, tycker jag! Men det kändes som om några runt bordet tyckte att det kändes olustigt. Kanske är vi inte vana vid skryt i Sverige.

Det blir så tydligt när man jobbar för en engelsk firma (med stora influenser från USA också), då det på intranätet kommer diverse blänkare från både de svenska och de globala kontoren. Vi svenskar skriver om "IT-staben meddelar om..." medan engelsmännen meddelar hela världen om alla "outstanding" ordrar de dragit in. (Nu överdriver jag förstås lite, men generellt sett så är det så.)

På sverigekonferensen för nån månad sen råkade det bara komma upp - by the way - att umeåkontoret blivit utsedda till Årets Konsult i kommunen (typ). F-n!! Kom igen!! Sträck på er!!

Jag skulle vilja skrapa fram den lilla amerikanen jag har inom mig och skryta mer än vad jag redan gör, men då skulle jag verkligen inte ha några svenska vänner kvar känner jag, så mycket som jag redan framhåller mig själv.

Varför har svenskarna den inställningen att "det blir automatiskt bättre för mig om det går dåligt för nån annan"? Jag är trött på sånt!

Idag blev jag bjuden på middag och hockey av min bästa kund - bara för att de var så nöjda med mina insatser. Attans vad bra jag är! Det ska jag leva ett tag på, gå omkring och vara glad och sprida glädje omkring mig så att andra blir glada. Så de' så!

Utnyttjar jag mina kontakter?

Jag började fundera över mitt föredrag för biologstudenterna idag på tåget. DN hade en bilaga om högskolevalen m.m. och däri fanns bl.a. en artikel om det där med kontakter. En av fyra får jobb genom arbetsförmedlingen, stod det. Dvs tre av fyra genom vänner/bekanta/kontakter.

Själv har jag aldrig fått nåt jobb jag sökt utan bara fått jobb jag inte sökt. Alla mina jobb jag haft, sen examen, har jag fått via kontakter.

Min väninna - låt oss kalla henne Britney - kom också med en mängd goda tips till de stackars små studenterna som inte har en aning om vad som väntar dem efter examen. Hur skriver man egentligen ett bra personligt brev? Hur upptagen är en rekryterare och varför ska man/ska man inte ringa dem? Kan man få jobb trots ett felstavat CV? Varför ska man vara trevlig på fester? Dessa och många andra frågor fick jag fantastiskt bra svar på. (Tack!)

Den stora frågan är nu bara: Lever jag som jag lär? Utnyttjar JAG mina kontakter till fullo? Är jag trevlig på fester och tänker "Kontakt-ragg" när jag pratar med folk?

Nja... Jag vill mena att jag fått mina jobb samt konsultuppdrag mycket pga min kompetens och min "trevlighet", men jag säljer absolut inte så mycket som jag skulle kunna göra. Inte på det där systematiska sättet i alla fall. Det tål att tänkas på.

I natt drömde jag om att jag var ihop med Henrik Larsson, och bröderna var rätt så imponerade av min "fångst", kan man säga. Drömtydningen lyder: 1) sluta titta på fotboll på tv 2) jag åkte förbi Henkes lilla nätta villa i Hbg igår 3) bli ihop med nån kändis som imponerar på familjen ;-)

Over and out.

Vårens skåneturné har börjat!

Alldeles nyss såg jag en flock grågäss genom mitt fönster på tåg 533 ner mot Helsingborg. Det är lite löjligt att jag fortfarande blir glad av att se grågäss.

Det måste ha varit 1998 jag var nere i Grünau, Österrike, för att göra en b-uppsats på grågässhanarnas uppvaktningsbeteende. Så här i efterhand måste jag säga att de veckorna i den lilla byn uppe i Alperna nog var en av de starkaste och mest lärorika perioderna i mitt liv. Man har några såna milstolpar i livet.

I vår kommer jag att vara nere i Höganäs/Mölle fem gånger à 3-4 dagar. Som tur är tar min helsingborgskollega fem pass hon också, annars hade jag i princip bott här nere i vår. Det sägs att Mölle (ska hålla utbildning på nån konferensanläggning där) är otroligt fint. Förra året mötte jag våren i dalahålan Långshyttan, i år blir det i en kustby i Skåne. Det är inte så tokigt att vara biolog trots allt.

På tal om det läste jag i fackets tidning att bara 50% av biologerna (som gick ut för några år sedan) har "biologjobb". Jag har blivit ombedd av biologstudenterna på universitetet att komma på deras "pepp-afton" och prata om mitt jobb och biologers möjlighet att få jobb. Vad sjutton ska jag säga?! Allt handlar ju om kontakter, intressen och hur duktig man är på att visa framfötterna. Inte vilka kurser man läst - eller...? Det är väldigt smickrande att de vill att jag ska komma, hur som helst.

GI-projektet rullar vidare. Idag har jag visserligen ätit både två hårdbrödmackor, spenatpasta och en bakad potatis, så helt "kolhydratfri" är jag inte (vilket jag inte måste vara heller), men idag var det mer än vanligt. Jag mår fantastiskt bra i alla fall!

Jag kommer att bli 116 år

Idag gjorde jag ett löjligt test på nätet. Enligt detta test kommer jag att bli 116 år. Om jag hade haft en partner ("Trivs bra med min partner") så blir jag 7 år äldre. Det var någon på jobbet som berättade häromdagen att de hört att de som åker Vasaloppet lever 7 år längre än genomsnittssvensken.

Jag kommer INTE att åka Vasaloppet imorgon. Då måste jag alltså hitta mig en partner "som jag trivs bra med", för att kompensera. Dags att börja jobba på det alltså. :-)

Vad döljer sig under ytan?

Igår var jag på Öppet Hus på NCC's nya BoButik. Jag har visserligen varit där ett par gånger förut för att bestämma kakel, klinker, köksluckor m.m. så min största behållning av gårdagens mingelhalvtimme var 1) en gammal kund till mig var där och kände igen mig till namn, trots att vi bara träffats ett par gånger 2) att de serverade chips m.m. och jag tog inte ens en enda salt pinne.

Dock började jag fundera lite på varför det är så viktigt att ha det fint hemma. Blir vi verkligen lyckligare? Är det värt alla pengar? De pengar jag lägger på min "massiva valnötsskiva" i köket hade säkert kunnat spenderas på något mycket roligare. En golfresa till exempel. Får vi tänka så? Hur mycket tid är det värt att lägga ner på att bestämma tapeter?

Häromdagen gick jag in till tapetaffären och pekade med hela handen och sa: "Vitt tack. Överallt. I alla rum." Ingen onödig tid där inte, och inga onödiga ören på svarta fondtapeter med blaffiga medaljonger på. Det ser visserligen snyggt ut i många inredningstidningar, men jag har en viss aning om att det kommer att bli som med den lila hallen jag hade för ett antal år sedan.

Jag är väldigt glad nuförtiden. Idag har jag gått och lett halva dagen. Lycka måste ändå vara det som vi strävar efter, eller? Vad gör oss lyckliga? Är det rätt kakelplattor? Kankse.

Ungefär så här blir mitt kök. Vita luckor, mörk bänkskiva, rostfria handtag och kakelplattor (svarta) som sitter som en murad tegelvägg (som på den andra bilden nedan).



Sen om detta kök gör att jag bli duktigare på att diska eller inte... ja, det visar sig. Det finns en diskmaskin i alla fall.

Hur stort strå måste jag dra till stacken?

Jag är mäkta trött på att klimatfrågan har fått två läger!

Antingen måste man vara för IPCC-rapporten, eller så måste man vara emot. Visserligen kommer inte hela rapporten förrän i sommar, men det som hittills rapporterats i form av en "Summary for Policymakers" väcker tillräckligt med känsliga spröt i samhället.

Som miljökonsult förväntas man alltid vara insatt i alla frågor kring vår miljö, vilket förstås är en omöjlighet. Framför allt är det en vetenskap i sig hålla reda på alla förkortningar; BAT, MLS, IPCC, MKB, DDT, R22, HU, PPP, EDD, HCFC, CRS, LCC osv. För att inte tala om PCB, som ÄNTLIGEN (idag) fått sin alldeles egna förordning efter hundra års petande! Tack för det, regeringen!

På tal om regeringen så kommer jag att åka och skaka hand med Freddy och Andy på onsdag. (Mer kända som Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren, miljöministern.) Det ska bli intressant att höra deras ståndpunkt.

Åter till det där med de två lägren. Folk har för svårt att sätta sig in i och förstå globala problem. Det är inte så konstigt. Vi är otroligt egoistiska varelser och tur är väl det för annars skulle vi inte existera.

Det jag menar är att vi alla måste finna vår egen drivkraft i miljöfrågorna. Villaägare är den mest miljötänkande gruppen av alla i Sverige, pga att det tydligt syns i plånboken om du använder energisparlampor, vädrar effektivt, eller spar på varmvattnet.

Själv får jag förstås en kick av att jobba med en så "het" fråga nuförtiden; det är en drivkraft i sig. Kunskap skapar engagemang. Jag kan absolut inte säga att jag kan hålla med Al Gore i allt han gör och säger, men har har sagt en sak som verkligen fått mig att tänka till. Han sa att han inte vill att hans barn och barnbarn ska fråga sig om ett antal år varför Al Gores generation inte försökte göra något åt klimatförändringarna, trots att de visste - redan på 80-talet, enligt Axelsson - hur det skulle kunna lösas.

Men hur duktig miljönörd måste man vara? Idag åt jag thaimatsbuffé där de friterade räkorna kändes som scampi, fast först inne i min mun. Och så tog jag bensinbilen till jobbet... Fast igår köpte jag energisparlampor till mina myslampor för trehundra spänn. Nu behöver jag inte byta glödlampor på 2 år, och skulle någon gå sönder inom den tiden, får jag en ny tillbaka.

Om jag får en godhetskänsla - på samma sätt som när man köper det Rosa Bandet - av att köpa KRAV-ägg, är inte det en hållbar drivkraft i sig...? Måste jag vara för eller emot IPCC's senaste rapport för att kunna vara miljökonsult?