Första tentan på nästan 12 år...

En av de enklare frågorna i övningsprovet...

Nu får ni hålla tummarna för att det går bra för mig imorgon. Runt lunchtid ska jag nämligen skriva körkortsteoriprovet här i Kanada. Sitter för tillfället och läser Driver's Handbook så ögonen blöder, medan S kollar på det sjuka TV-programmet Storage Wars och tjejerna äntligen somnat. (Hur gör förresten småbarnsföräldrar som pluggar på universitetet?! Eloge till dem!)

Lite då och då tar jag min smartphone och gör ett övningsprov på min körkorts-app och de senaste fyra gångerna har det stått "You Pass!". Känns ju bra.

Några - hittills upptäckta - skillnader i trafik och trafikregler mellan Sverige och Ontario (vår provins) är:

1) Mängden bilar. Stockholmstrafik i rusningstrafik känns som småpotatis. Vi är OERHÖRT glada att Stefan har hemmakontor!

2) Vänligheten. Ontariobefolkningen är snällare rent generellt, vilket även gör sig gällande i trafiken.

3) Man får svänga höger vid rött ljus, vilket jag trodde skulle vara svårt att anpassa sig till men som är oerhört praktiskt. Dock har jag hört att mängden olyckor med fotgängare tyvärr ökar när man inför en sådan regel. Man blir mer uppmärksam på att kolla trafiken som kommer från vänster att man glömmer bort fotgängarna på övergångsstället.

4) Säkerheten först för barnen. Området runt skolbussar, övergångsställen, skolområden m.m. är skyddade med blinkande ljus, nedsatt hastighet (med blinkande ljus på skylten), skolpoliser (mammor med flaggor), skyhöga böter och risk för fängelse. 

5) Left-turn lanes. Dvs en tredje fil i mitten för alla som vill svänga vänster från båda hållen. Känns säkrare än våra svenska, ofta olycksdrabbade, vänstersvängar.

6) Högre tolerans för alkohol. Alkoholhalt i blodet får vara högst 0,8 promille. Man kan ta sig både en och annan hutt. Känns inte helt säkert att veta om detta när man kör på fredag- och lördagkvällar.

7) Däremot får man inte prata i mobiltelefon utan hands-free. 

Imorgon ska förresten bilhandlaren ringa tillbaka till oss och fråga om vi bestämt oss angående bilen. Det har vi. Varför känns det så pirrigt att köpa bil i ett annat land? Återkommer med rapport... Tycker ni inte förresten att det vore lite roligt om S satte en stor rosett på bilen och körde hem den till huset runt julafton och så kommer jag ut och spelar helt överraskad. Snacka om att göra ett roligt första intryck på grannarna! Fniss.

Nix, måste plugga vidare. Det var alldeles för längesedan jag tentade, så jag har glömt hur man stavar till disciplin...dissiplin...dicsipline...desciplin...

Att flytta utomlands som fyraåring

Två veckor har nu gått sedan vi, trötta som sengångare, stapplade in på Staybridge Suites i Oakville. Jag fasade över att första tiden på hotell skulle vara tuff i och med att vi egentligen inte hade något att göra jag och tjejerna och att Stefan var tvungen att sitta på hotellet och jobba hela dagarna. Jag såg framför mig att Alva endast skulle kunna "springa av sig" i hotellkorridoren och att det med jämna mellanrum skulle titta ut någon som bad oss vara lite tystare, tack. Jag såg också framför mig en flicka som bara ville sitta i sängen och kolla på svenska filmer. En annan farhåga jag hade var att jag inte såg några naturliga mötesplatser där vi kunde träffa barn i Alvas ålder. Lekparkerna är lika tomma här som i Sverige när det är kallt ute.

Fråga mig inte hur det gick till, men inget av ovanstående har hänt (förutom visst springande i korridoren till och från frukosten). Vid första frukosten för två veckor sedan träffade vi nämligen på en mycket trevlig colombiansk globetrotterfamilj med två killar, åtta och tre år gamla. Åttaåringen pratar både spanska och engelska flytande, medan treåringen bara pratar spanska. Än. De har varit här en månad längre än vi. Sebastian och Alva har blivit mycket goda vänner och använder sina respektive språk och kroppsspråk kryddat med engelska ord och fraser för att kommunicera. Själv dammar jag av turistspanskan. 

Förra måndagen åkte jag och tjejerna till YMCA för att kolla om det Sebastian gick på om förmiddagarna var något för Alva. "The Y" - som alla säger här - har nämligen ett mycket generöst Preschool Program. Grovt sett är klasserna uppdelade i tre typer av aktiviteter: dynamik & rörelse, kreativt skapande samt läsning/skrivning. Jag har lyckats få Alva att prova på alla kategorier minst en gång. Man skriver upp sig på klasslistan en kvart innan det börjar, så i princip går det bra att bestämma sig på plats. The Y ligger ca 10 min bilfärd från hotellet, men kommer tyvärr att ligga ca 20 min från vårt hus, när vi flyttat in där. Vi har kontakt med ett antal olika skolor i vårt hemområde och i veckorna som följer kommer vi att besöka skolorna för att se vilken som passar Alva bäst. Preschoolverksamheten på YMCA ger Alva en bra kick-start på det sociala livet här liksom med språket. Bara det att vi nu fått en vardag betyder hur mycket som helst. Vi äter frukost tillsammans hela familjen och sen bär det av till skola och skrivbord. Ett rätt gemytligt liv, om jag ska vara ärlig. Under tiden Alva är på preschool tar jag och Kyra en promenad, vilket gör att vi både får frisk luft, motion och sömn. 

Fyraåringar i provinsen Ontario går i något som kallas Junior Kindergarten (JK), femåringar i Senior Kindergarten (SK) och sen börjar man skolan. JK och SK är förberedande för skolan och preschool verkar vara förberedande för JK, men även för skolan, om man väljer att inte gå i JK och SK. Detta är i alla fall så jag uppfattat det. Jag kommer eventuellt att revidera mina kunskaper om förskoleverksamheten när jag satt mig in i det mer.

Ett som är säkert är att om man inte läser, skriver och räknar när man börjar skolan (6 år), så har det gått snett någonstans på vägen. "Is your three-year-old still not reading" såg jag i en reklam för privatlektioner. Vi tackar för att vi har en som gör det. Visserligen på ett annat språk, men det är nog bara ett plus.

Det ska bli så spännande att följa Alvas, och Kyras också för den delen, språkutveckling. Jag önskar att jag var språkforskare och att jag kunde analysera utveckingen med mer kött på benen. För min egen skull framför allt, kommer jag att fortsätta skriva inlägg i ämnet framöver.

Finaste minen framför det enda klassrummet med stora fönster som ger föräldrarna (läs mammorna/barnflickorna)  en chans att se vad som händer. Annars är det väldigt "föräldrafritt". Jag fick knappt följa med in första dagen.

Alva älskar klassen "Jungle Run". Klättring, tennis, basket, sång m.m.

En färglös baksida

Baksidan med...
...att amma är att håret ramlar av.
...att håret ramlar av är att det växer ut igen.
...att håret växer ut igen är att det inte har samma färg som resten av det färgade håret.
...att bli gammal är att håret blir grått.
...att rycka bort gråa hår är att de blir ännu gråare och ännu stubbigare än förut.

Min nya frisyr består alltså av mörkbruna längder ackompanjerat av grått stubbigt hår. Grattis mig.

Hur jag blev verkställande direktör

En [fiktiv] anställningsintervju för ett jobb som VD i organisationen Melin & C:o.

- Har du någon tidigare erfarenhet av att jobba med två barn 24 timmar om dygnet?

- Nej.

- Hur är dina matlagningskunskaper?

- Jag vet var man köper bra sushi. Och så kan jag baka polkagrisbiscotti.

- Kan du laga kläder?

- Varför då? Är de trasiga?

- Kan du tänka dig att avstå Egentid under ett par år framöver?

- Helst inte, nej.

- Är du duktig på att ta hand om män?

- Givet min historik, nej.

- Inredning är något som varje familje-VD gärna ska tycka är spännande. Hur ställer du dig till det?

- IKEA?

- Att ansvara för en hel organsiation innebär även ett visst ekonomiskt ansvar. Har du några universitetspoäng i ekonomi eller kanske i alla fall lite matematik?

- Ja visst. Fem poäng matematik för biologer.

- Vi kommer eventuellt att flytta vår verksamhet utomlands under några år. Kan du tänka dig att följa med då?

- Japp! Men bara om det blir till Kanada. Jag är lite kräsen, serru.

- Jo, vi har väl förstått det... Vi återkommer med ett svar angående anställningen inom kort. Vi ringer dig. Ring inte oss.

SWEA's Swedish Christmas Festival i Toronto

SWEA Toronto anordnar varje år (trettionde året i år) en julbasar. Jag är rätt nöjd att vi hann vara med på den i år, med några dagars marginal! Några veckor innan vi stack till Kanada blev jag medlem i SWEA och jag inser nu att vi kommer att ha mycket utbyte av dessa kvinnor och deras familjer. Det verkar vara relativt många familjer med sverigeanknytning i GTA (Greater Toronto Area, motsv Storstockholm). Här finns även en aktiv svensk kyrka samt ett par olika svenska skolor (dock ej heltidsskolor, som jag förstod det). 

Jag har ju upplevt detta några gånger tidigare, fast via mamma och pappa. Julfirande på norska kyrkan i Kobe, SWEA-fest i Barcelona, julbasarplaneringsdiskussioner med mamma i Tokyo m.m. Men nu är jag alltså här själv. Utan föräldrar. Tur att de, och bröderna också för den delen, lärt mig hur man flyttar utomlands! Tack!

Vår äldsta prinsessa fick bära min gamla folkdräkt som mormor sydde åt mig för många år sen. Alva är lite yngre än vad den egentligen är tänkt för, men det gick bra ändå och hon stal verkligen showen idag! Många kom fram och ville ta kort på henne och även om hon spelade lite blyg tror jag att det var en viktig stund för henne att få vara i centrum ett tag. När man inte kan språket i ett land blir det lätt så att man hamnar utanför rent generellt. Idag förstod hon både språket och fick uppmärksamhet; inte undra på att hon somnade som en prinsessa ikväll. Dessutom fick hon äta svenska köttbullar till lunch! Mamman och pappan fick dricka julmust och äta gravlaxmacka. Konstigt att man efter bara en knapp vecka utanför landets gränser börjar uppskatta de svenska sakerna så mycket. Dock köpte vi inte någon flaska BOB's jordsgubbssaft för $7.50 eller Wettextrasor för $5/st. Där går gränsen. Så mycket längtar vi inte hem.

Julbasaren låg för övrigt inne i centrala Toronto, så vi passade på att prova GO train (pendeltåget) dagen till ära. Fantastiskt smidigt och idag hade de dessutom rabatt för det var Grey Cup (CFL, am football) idag. Jag lär mig så mycket nytt varje minut och jag måste säga att mycket talar för att vi kommer att trivas alldeles förträffligt här under de kommande åren! (Om de nu bara kunde se till att skaffa lite vettiga Wettex-trasor till det här landet... Det önskar vi oss i julklapp förresten!)

Här är dagens bildskörd.

Alva i centrum. En annan hälsingedräkt i bakgrunden. (För visst är det väl Bollnäs jag har, mamma?)

EUUD = Eva Ulrica Ulfsdotter

Köttbullar!

Julpyssel

Tjejerna lyssnar på fin körsång av The Toronto Swedish Folk Singers. Kanske man ska gå med...?

Vad är oddsen att träffa någon man känner när GTA har 9 miljoner invånare?! Ankis bror Erik med familj sprang vi på.

"Mamma, varför pratar de på engelska men sjunger på svenska?" Ja du, Alva. Nästa år sitter du där själv och gör samma sak.

Alva fotar mor och syster. Observera SWEA-haklapp från mormor Agneta.

The Toronto Folk dancers

Så här glad blir man när man precis haffat den sista påsen lussekatter vid brödförsäljningen. CN Tower i bakgrunden.

Första - ocensurerade och oredigerade - intrycken av Kanada

Klockan är halv sex på morgonen svensk tid och det är tyvärr den vi fortfarande känner av. Trots detta vill jag få ner mina allra första ocensurerade och oredigerade intryck av vårt första dygn i Kanada. Detta är mest ett slags "note to self", men ni är så många som sagt att ni vill veta hur det går här borta, så då får ni här ta del av lite kvällssvammel.

* Franska! Alla officiella skyltar m.m. står även på franska. Ett himmelrike för någon som vill damma av franskan lite i smyg liksom.
* Humor. Känns som om det är en skillnad mellan Am och Ca. Ca mer likt UK. På bankkontoret hade de till exempel satt upp lösmustasch på kontorschefens foto i foajén iom att de stödjer Movember-kampanjen mot prostatacancer. Och så tjänstemannen i Immigrations som tyckte att det var viktigt att påpeka att mitt "open work permit" inte var hur "open" som helst; inte jobba på strippklubb, inte vara eskortflicka osv. Nähä. So be it.
* Energi- och miljötänk. Inte så värst. 60 wattare överallt i hotellrummet. Dåligt med återvinning. Stora bilar. Fritt från organic och eco-friendly i hotellbuffén (frukost/middag). Jag hade någonstans hoppats att Kanada skilde sig från USA mer. Här finns det i alla fall ett utbrett nät av trottoarer och cykelbanor. Sen att jag sett väldigt få cyklar är en annan femma. Dock såg vi att det var ett utbrett hållbarhetsarbete på Schiphol, Amsterdam. Både miljö och socialt ansvar. Kul att se.
* Vänligheten hos alla här. Man tror nästan på vad de säger. Lite som i Sydney, känner jag.
* Myndigheterna i Oakville: Skönt att komma till kontor som inte ligger i mitten av Toronto city. Då hade nog allting tagit dubbelt så lång tid. Smart att lägga t.ex. Service Canada och Service Ontario (typ kommunkontor, landstingskontor) vid köpcentum/plaza med bra öppetttider.
* Det finns inga torra torklappar för bebisar. Första "det-är-bättre-i-Sverige-reflektionen". Nu river vi hushållspapper och använder istället.
* Barnvagnar: Två oberoende människor har idag berömt oss för vår liggvagn. "Fantastiskt att barnet kan få ligga horisontellt!" Hrm... Här har de den nyfödda i babyskyddet + vagn till densamma och går sen direkt över till stroller med uruselt liggläge när babyskyddet är för litet. Vår begagnade 900-kronorsvagn som vi ev hade tänkt slänga här borta när Kyra är färdig med den har helt plötsligt fått ett nytt värde, inser vi.
* Ordval: Stefan och jag har redan börjat prata svengelska med varandra. Fan. Det blir liksom bara så. Har man pratat om saker på engelska med kanadensare hela dagen så refererar man ju till de orden sen när man pratar med varandra på kvällen. Jag kommer att bli en pain in the rumpa när jag kommer hem inser jag. (Och nu menar jag inte det franska ordet "pain". Det hade blivit en lite för grotesk lek med ord.)
* Planlösningar kring sovrummen är smartare här. Det känns ju helt rätt att varje master bedroom ska ha ett badrum och en walk-in closet. Varför bygga på något annat sätt? Gäster behöver ju faktiskt inte ha tillgång till något annat än en gästtoa. 99% av tiden är man ju obesökt och ska ha det bästa själv.
* Mobiltelefoner + abonnemang dyrt! Och sen hamnade S och jag i en diskussion om huruvida man säger cellphone eller mobile phone här. Kanada är lite lurigt. Vissa saker har de från USA och vissa från Europa. Oftast (men inte alltid) stavning som am eng, men de använder metersystemet och Celsius bl.a.

Jag har också börjat på en Jag-Saknar-Lista, men den publicerar jag inte än på ett tag.
Hej så länge från Victoria Silvstedt (och Dolph Lundgren)!

Oktober var månaden, sa Bull

Nu är det knappt två timmar kvar på oktober. Imorgon måste vi klistra fast en ny lapp på almanackan (scouternas almanacka, ni vet den där rektangulära med dra-bort-lappar). Idag är första dagen på resten av ditt liv, brukar det heta och idag, mer än någonsin, känns det så. Vi vinkade nämligen idag adjö till flyttlasset märkt "Overseas". Nu är det bara dagar kvar till egen liftoff. Svårbegripligt, men spännande.

Oktober har varit en bonusmånad. Egentligen var väl augusti och september det också, men i och med att vi verkligen inte hade räknat med att vara kvar i Sverige SÅ länge gjordes inga som helst planer för oktober förrän högst veckan innan. Det blev massor av spontana besök hemma hos folk; middagar här hemma för vänner vi redan sagt farväl till; en jubileumskonsert med Linköpings studentsångare för min del; tårtor hos födelsedagsbarn vi räknat med att bara skicka torontovykort till; röjardag och stämma med samfälligheten; oktoberfest med släkten, besök på Busfabriken; utflykter med barnen; stor jobbaluns med respektive; besök av båda bröderna vid olika tillfällen och massor av löprundor i härlig höstluft (fast med Sommar i lurarna, hehe). Dessutom kom Kung Bore på snabbvisit och påminde Alva om hur man gör snögubbar i Vintersverige.

Nu kan jag äntligen pusta ut, för nu kan jag inte packa mer. Jag vet vad jag ska stoppa i resväskan om några veckor. Som liten flyttade vi mycket med familjen och vid ett tillfälle sa min lillebror: "Vad ska jag göra av alla mina kompisar, ska jag stoppa dem i en låda också?" Ja du, Peter, tänk om man kunde göra det. Då skulle man kunna kalla det... ja, facebook till exempel...

Äntligen!

Att man kan bli så glad över ett samtal från andra sidan Atlanten! 

Barnböcker på läsplatta? Inte för mig.

Alva och jag läser denna vecka "Mio, min Mio". Det blir ungefär ett kapitel per gång, morgon och kväll. Ibland kanske tre gånger om dagen - för att det var för spännande att sluta läsa förra gången och vi måste veta om Mio och Jum-Jum kommer klara sig eller inte. Jag läser med inlevelse och med tillgjorda röster och hon sitter ihopkurad bredvid mig i soffan och lyssnar med stort intresse. Vi lägger bokmärke och bläddrar tillbaka till de sidor som har illustrationer, för hur såg egentligen Riddar Katos spejare ut nu igen? Det är en helhetsupplevelse för både mor och dotter.

Vi läser med andra ord ur en pappersbok, vilket inte är självklart nuförtiden. Jag hade lika gärna kunnat sitta med läsplattan i knät och läsa samma historia för Alva. När jag bläddrar bland e-böckerna (barn 3-6 år) på bibliotekets hemsida är det väldigt få klassiska sagor som jag känner igen i katalogen. Jag hittar i alla fall Jan Lööfs bok "Sagan om det röda äpplet", lånar den och läser den för Alva i min dator. Jag bläddrar genom att trycka på Enter. Hade jag tagit läsplattan hade jag "slajdat". Hur oromantiskt är inte det?! Alva kallar konceptet med e-böcker för "bok i datorn", så än så länge verkar det, ur hennes perspektiv, inte vara så att e-boken är standard, för då hade hon ju bara sagt "bok" eller "läsa".

Jag har oerhört svårt att ta till mig denna nya teknik. Inte datorer/läsplattor/surfplattor generellt naturligtvis, utan specifikt e-boken. Framför allt bilderböcker och traditionella barnböcker som e-böcker. Att vara skeptisk till nya medier är inte så klädsamt, jag vet. Man blir med en gång tjugo år äldre. Jag förstår att ny teknik ger nya läsare och att pekdatorns möjligheter öppnar dörrar för t.ex. barn med nedsatt syn får möjlighet att zooma in i bilderna (speciellt viktigt i Jan Lööfs och Sven Nordqvists) eller öka textstorleken. Dessutom inser jag att faktaböcker för barn även de kan göra sig bättre i en iPad, där man kan klicka på en bild av en jordskorpa och se en film om ett vulkanutbrott istället för att läsa om hur det går till. Interaktivitet kan naturligtvis förstärka barnboksberättandet. Jag vet, jag vet...

Statistiken visar även, har jag förstått, att pappersboksförsäljningen inte går ner när försäljningen av e-böcker och ljudböcker ökar, så ryktet om pappersbokens död är betydligt överdrivet. Det känns tryggt.

Trots trygg statistik, ökade möjligheter för barn att få lära sig saker interaktivt, tantvarning på mig och allt det andra jag skrev om, tänker jag ändå fortsätta att bara läsa pappersböcker för mina barn. Inget slår den traditionella bokens dramatik! Det ska mycket till att jag tar surfplattan och läser om Riddar Katos stenhjärta.

Precis som Meg Ryans rollfigur i "You've Got Mail" kämpar jag för barnbokens bästa. Och enligt mig är det i pappersform.

The End.

Analog retuschering

Jag fullkomligt älskar det här begreppet! Analog retuschering! Torka bort snor och kaksmulor. Det känns väldigt 2012 liksom, tycker ni inte det? Alla känner vid det här laget till "retuschering" och "digital" och mycket i samhället går ju nuförtiden ut på att revoltera lite mot detta. Jag tänker på slow food, downshifting, Instagram med sina Hasselbladsbilder m.m.

Uttrycket läste jag för första gången häromdagen i DN, i en artikel om skolfotografering: Är det ok att digitalt retuschera sina barns skolfoton? Vi fick förresten Alvas bilder igår för påseende på nätet. Det är otroligt hur man vaggas in i att man MÅSTE köpa de där bilderna, även om de inte blev så bra. Vi köper gruppbilden, den är rolig för Alva att ha. Far- och morföräldrar får stå ut med att njuta av de andra fyratusen digitala bilderna de har på henne (och som de digitalt kan retuschera som de vill). :-)

Här är ett par bilder som varken är digitalt eller analogt tillfixade. Vem är vem? (Båda är ett halvår gamla på bilden.)