Att flytta utomlands som fyraåring

Två veckor har nu gått sedan vi, trötta som sengångare, stapplade in på Staybridge Suites i Oakville. Jag fasade över att första tiden på hotell skulle vara tuff i och med att vi egentligen inte hade något att göra jag och tjejerna och att Stefan var tvungen att sitta på hotellet och jobba hela dagarna. Jag såg framför mig att Alva endast skulle kunna "springa av sig" i hotellkorridoren och att det med jämna mellanrum skulle titta ut någon som bad oss vara lite tystare, tack. Jag såg också framför mig en flicka som bara ville sitta i sängen och kolla på svenska filmer. En annan farhåga jag hade var att jag inte såg några naturliga mötesplatser där vi kunde träffa barn i Alvas ålder. Lekparkerna är lika tomma här som i Sverige när det är kallt ute.

Fråga mig inte hur det gick till, men inget av ovanstående har hänt (förutom visst springande i korridoren till och från frukosten). Vid första frukosten för två veckor sedan träffade vi nämligen på en mycket trevlig colombiansk globetrotterfamilj med två killar, åtta och tre år gamla. Åttaåringen pratar både spanska och engelska flytande, medan treåringen bara pratar spanska. Än. De har varit här en månad längre än vi. Sebastian och Alva har blivit mycket goda vänner och använder sina respektive språk och kroppsspråk kryddat med engelska ord och fraser för att kommunicera. Själv dammar jag av turistspanskan. 

Förra måndagen åkte jag och tjejerna till YMCA för att kolla om det Sebastian gick på om förmiddagarna var något för Alva. "The Y" - som alla säger här - har nämligen ett mycket generöst Preschool Program. Grovt sett är klasserna uppdelade i tre typer av aktiviteter: dynamik & rörelse, kreativt skapande samt läsning/skrivning. Jag har lyckats få Alva att prova på alla kategorier minst en gång. Man skriver upp sig på klasslistan en kvart innan det börjar, så i princip går det bra att bestämma sig på plats. The Y ligger ca 10 min bilfärd från hotellet, men kommer tyvärr att ligga ca 20 min från vårt hus, när vi flyttat in där. Vi har kontakt med ett antal olika skolor i vårt hemområde och i veckorna som följer kommer vi att besöka skolorna för att se vilken som passar Alva bäst. Preschoolverksamheten på YMCA ger Alva en bra kick-start på det sociala livet här liksom med språket. Bara det att vi nu fått en vardag betyder hur mycket som helst. Vi äter frukost tillsammans hela familjen och sen bär det av till skola och skrivbord. Ett rätt gemytligt liv, om jag ska vara ärlig. Under tiden Alva är på preschool tar jag och Kyra en promenad, vilket gör att vi både får frisk luft, motion och sömn. 

Fyraåringar i provinsen Ontario går i något som kallas Junior Kindergarten (JK), femåringar i Senior Kindergarten (SK) och sen börjar man skolan. JK och SK är förberedande för skolan och preschool verkar vara förberedande för JK, men även för skolan, om man väljer att inte gå i JK och SK. Detta är i alla fall så jag uppfattat det. Jag kommer eventuellt att revidera mina kunskaper om förskoleverksamheten när jag satt mig in i det mer.

Ett som är säkert är att om man inte läser, skriver och räknar när man börjar skolan (6 år), så har det gått snett någonstans på vägen. "Is your three-year-old still not reading" såg jag i en reklam för privatlektioner. Vi tackar för att vi har en som gör det. Visserligen på ett annat språk, men det är nog bara ett plus.

Det ska bli så spännande att följa Alvas, och Kyras också för den delen, språkutveckling. Jag önskar att jag var språkforskare och att jag kunde analysera utveckingen med mer kött på benen. För min egen skull framför allt, kommer jag att fortsätta skriva inlägg i ämnet framöver.

Finaste minen framför det enda klassrummet med stora fönster som ger föräldrarna (läs mammorna/barnflickorna)  en chans att se vad som händer. Annars är det väldigt "föräldrafritt". Jag fick knappt följa med in första dagen.

Alva älskar klassen "Jungle Run". Klättring, tennis, basket, sång m.m.