Barnböcker på läsplatta? Inte för mig.

Alva och jag läser denna vecka "Mio, min Mio". Det blir ungefär ett kapitel per gång, morgon och kväll. Ibland kanske tre gånger om dagen - för att det var för spännande att sluta läsa förra gången och vi måste veta om Mio och Jum-Jum kommer klara sig eller inte. Jag läser med inlevelse och med tillgjorda röster och hon sitter ihopkurad bredvid mig i soffan och lyssnar med stort intresse. Vi lägger bokmärke och bläddrar tillbaka till de sidor som har illustrationer, för hur såg egentligen Riddar Katos spejare ut nu igen? Det är en helhetsupplevelse för både mor och dotter.

Vi läser med andra ord ur en pappersbok, vilket inte är självklart nuförtiden. Jag hade lika gärna kunnat sitta med läsplattan i knät och läsa samma historia för Alva. När jag bläddrar bland e-böckerna (barn 3-6 år) på bibliotekets hemsida är det väldigt få klassiska sagor som jag känner igen i katalogen. Jag hittar i alla fall Jan Lööfs bok "Sagan om det röda äpplet", lånar den och läser den för Alva i min dator. Jag bläddrar genom att trycka på Enter. Hade jag tagit läsplattan hade jag "slajdat". Hur oromantiskt är inte det?! Alva kallar konceptet med e-böcker för "bok i datorn", så än så länge verkar det, ur hennes perspektiv, inte vara så att e-boken är standard, för då hade hon ju bara sagt "bok" eller "läsa".

Jag har oerhört svårt att ta till mig denna nya teknik. Inte datorer/läsplattor/surfplattor generellt naturligtvis, utan specifikt e-boken. Framför allt bilderböcker och traditionella barnböcker som e-böcker. Att vara skeptisk till nya medier är inte så klädsamt, jag vet. Man blir med en gång tjugo år äldre. Jag förstår att ny teknik ger nya läsare och att pekdatorns möjligheter öppnar dörrar för t.ex. barn med nedsatt syn får möjlighet att zooma in i bilderna (speciellt viktigt i Jan Lööfs och Sven Nordqvists) eller öka textstorleken. Dessutom inser jag att faktaböcker för barn även de kan göra sig bättre i en iPad, där man kan klicka på en bild av en jordskorpa och se en film om ett vulkanutbrott istället för att läsa om hur det går till. Interaktivitet kan naturligtvis förstärka barnboksberättandet. Jag vet, jag vet...

Statistiken visar även, har jag förstått, att pappersboksförsäljningen inte går ner när försäljningen av e-böcker och ljudböcker ökar, så ryktet om pappersbokens död är betydligt överdrivet. Det känns tryggt.

Trots trygg statistik, ökade möjligheter för barn att få lära sig saker interaktivt, tantvarning på mig och allt det andra jag skrev om, tänker jag ändå fortsätta att bara läsa pappersböcker för mina barn. Inget slår den traditionella bokens dramatik! Det ska mycket till att jag tar surfplattan och läser om Riddar Katos stenhjärta.

Precis som Meg Ryans rollfigur i "You've Got Mail" kämpar jag för barnbokens bästa. Och enligt mig är det i pappersform.

The End.