Igår fick jag ett sms från en killkompis från min gamla hemstad (11 år sen vi sågs/hördes senast). Av olika anledningar är det en person jag valt att inte vilja behålla kontakten med. Nu, med hjälp av diverse sökmotorer på nätet, kan man lätt hitta och kontakta "försvunna" bekanta, ja t.o.m. gratta på födelsedagen samt kolla in hur deras nuvarande trappuppgång ser ut. Lite läskigt, kan jag nog tycka att det är.
Som sagt, i det här fallet är jag inte redo att ta upp kontaktet med honom igen, men hur säger man det till honom utan att låta för "jag-har-redan-så-många-vänner-så-jag behöver-inte-en-till"?
Ibland blir jag kluven mellan mina två åsikter:
1) Många vänner på olika platser i Sverige/Världen är bra, eftersom kontakter gagnar både det själsliga och karriärsmässiga livet
2) Ytliga kontakter ger inget mer än fler kalorier som intas på otaliga fikahak
Det som ger mig den största lyckan är naturligtvis de allra närmaste vännerna som bjuder på sig själva på olika sätt, som gör mig glad, som delar såväl glädje som sorg med mig och som jag även kan dela mina intressen med. De allra närmaste vännerna har förstås alternerat under min livstid och kommer att fortsätta göra det, eftersom man ändras som person, flyttar eller byter livsstil. Det kanske t.o.m. händer något mer eller mindre drastiskt som gör att man måste "göra slut" med en vän.
Så... vad vill en kille i 30-årsåldern med en gammal tjejkompis i samma ålder? Antingen är man blåögd och svarar att han nog bara vill utöka sitt kontaktnät, eller så är man försiktig och låter det än en gång rinna ut i sanden, med risk att få ovannämnda snorkiga stämpel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar