Om en mås

Jag kom ner till Byerums Sandvik i lördags kväll, efter en relativt lugn resa ner genom sydöstra Sverige. Varken trafiken, regnet eller Smålands översvämningar var så farliga som jag hade fruktat. Förkylningen gick som vanligt (ta i trä) över på två dagar och på lördagen kände jag mig helt pigg och kry igen.

Väl nere i lägenheten tog jag mig en promenad neråt stranden. Där nere såg jag en havstrutfamilj som stod vid vattenbrynet. Mamma, pappa och två ungar. De såg så fridfulla ut och nästan mänskliga i sitt beteende där de stod och tittade ut över havet. Plötsligt ger sig pappan och mamman iväg ut över det kalla mörka havet. Den ena måsungen klipper lite tafatt med vingarna och lyfter den också. Kvar på stranden står en ensam dunburrig unge. Länge. Helt plötsligt fick jag en känsla att: ”Det där är jag. Jag vågar inte flyga. Hela min familj beger sig ut i världen till okända ställen och jag har bara bott i Sverige hela livet. Visst, jag bodde i USA fem år som barn, men det var innan jag fick egna vingar. Och nu när jag fått egna vingar och t.o.m. erbjudande om att flyga till ny destination står jag tafatt kvar på stranden och undrar, tvekar och darrar av rädsla.”

Ungen flög till slut, men det var efter att jag hade hunnit tänka alla englandstankar. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag åker dit v.31 för att rekognoscera och prata med dem. Jag känner att det är först efter det som jag kan börja tänka igenom allt ordentligt. Till dess lämnar jag de tankarna.

En dikt av Nils Ferlin slog mig av någon konstig anledning när jag stod där på stranden. Ur den föddes följande dikt:

Du har tappat din vind och din flygkunskap
du barfotamås på stranden
Så står du ensam vid havets gap
och gråter vid vattenranden

Vad var det för vind – var den stark eller svag,
var den lätt eller svår att fånga
Tänk efter nu – förr’n natt går mot dag
Du barfotamås bland många

(inspirerad av Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” ur Barfotabarn)