Vem är du, kära bloggläsare?

Google Analytics förser mig med lite info om hur många som besöker min sida. Där kan jag se att jag fått cirka 500 besök från ca 200 unika besökare under min tid som bloggare.

Varje dag hälsar det på mellan 5-15 personer. Vilka är ni? Vissa kommenterar (vilket jag är överväldigad över, eftersom jag trodde att det var en funktion som inte skulle användas) så er har jag ju koll på, men ni andra?

När jag startade min internetblogg (jag hade en intranätblogg förut, dvs en dagbok på den privata hårddisken), gjorde jag det egentligen mest för mig själv. Det blev på något sätt lite mer press på mig att skriva korrekt, lägga in bilder jag tagit men framför allt ATT skriva. Det är ju fantastiskt roligt att läsa sin egen dagbok som är någolunda uppdaterad. Annars kommer jag ju att glömma hur jag kände när jag t.ex. köpte min första cykelhjälm, att jag besteg ett sjuvåningshus utan tillåtelse eller att jag hade en riktig oprettohelg i Visby.

Därför är det extra roligt att se att många av er är "lojala", som Google Analytics kallar er, som återkommer och verka tycka att det är läsbart det jag skriver.

Fortsätt att besöka mig. Jag tycker om er!
Stor kram /Ulrica

Världens verkliga tillstånd

I förra inlägget skrev jag att jag inte har orkat skriva om det som jag egentligen jobbar med dagligen; världens tilstånd.

I USA funderade jag en hel del på detta dock. Jag fick vid ett tillfälle t.o.m. en rejäl tankeställare kring varför det egentligen är lönt att jobba som miljökonsult och ha som mål att "rädda världen" om världens mest inflytelserika nation simmar bredvid båten och vägrar hoppa i. Men sen tänkte jag om och insåg hur viktigt det trots allt är att alla drar sitt strå till stacken eftersom vi har folk i vår närhet, vår stad, vårt land, som vi bryr oss om. Kanske mer än "världens befolkning" i stort. Att vi har biogasbussar i Linköping t.ex. kan ses som ett stort strå till stacken ur ett globalt perspektiv, men för mig handlar det framför allt om att linköpingsborna ska kunna gå på stan utan att kvävas av kväljande dieselodörer. Jag tror fortfarande att "positive things happen to positive thinkers" så därför orkar jag inte kommentera allt vidrigt, dumt och förfärande jag detekterade i de förenta staterna.

Jag vill sammanfatta resan med att det var otroligt trevligt att träffa mina vänner och att vara på roadtrip tillsammans med dem. Alla tankar kring USA:s verkliga tillstånd behåller jag för mig själv.

P.S. Uttrycket "världens verkliga tillstånd" har jag lånat från Björn Lomborgs bok med samma namn. Lomborg är en (ö)känd person i globala miljösammanhang då han ifrågasätter miljöproblemen och skriver att de är myter och feltolkningar av statistik. Jag träffade honom för ett antal år sen på en konferens och blev faktiskt rätt imponerad av honom, trots hans perspektiv. Man kan inte annat än beundra någon som slänger in sig själv likt ett köttstycke till 500 hungriga tigrar (läs miljöforskare).

Ok, här kommer några semesterbilder också...
Mina vänner Po och Li i USA. Här är vi i Providencetown, ett litet bögmekka på norra spetsen av Cape Cod, MA.

I P-town fanns en bank med det lite ironiska namnet Se(a)men's bank. Jag fick dock bara ut sedlar ur bankomaten... Vill jag skaffa barn får jag tydligen göra det den mer konventionella vägen.

"Slapp mans blåbär" skulle man kunna kalla dessa. Glöm onda ryggar, timmar i den myggiga skogen och blåfläckade fingrar. I USA finns det blåbär stora som golfbollar som växer på buskar! Busenkelt!

Ny bloggtitel

"En blogg om att flytta, om att vara singel och om världens tillstånd"

Att flytta: Jodå, det stämmer ju fortfarande visserligen. Eftersom inga detaljer är klara än vågar jag knappt tänka på det själv, än mindre skriva det på denna världsarena.

Att vara singel: Fram till och med maj stämde detta. Nu är jag så osingel jag kan vara och planerar att vara det resten av livet!

Om världens tillstånd: Jag orkar inte.

Därav behov av ny bloggtitel. Nu kan den i alla fall inte bli inaktuell. Jag har garderat med 1-X-2.

Snabb hälsning från USA

Jag har så otroligt mycket nya intryck som jag vill dela med mig, men i och med att datorer inte ska prioriteras under en semester, så har jag tagit det lite lugnt med bloggandet den senaste veckan. Jag återkommer med ett längre "amerikabrev" i nästa vecka.

Det här fotografiet tog jag på en reklamsida i en amerikansk tidning. Jag fullkomligt älskar den här produkten! Ser ni ironin?! (Och folk som säger att jenkarna inte har humor??)

Over and out.

Mina fördomar om USA

* Alla lider av mer eller mindre övervikt

* De har en sjuk fixering vid snabbmat

* Amerikaner är väldigt snälla, givmilda och hjälpsamma

* Det är svårt att bli "riktig vän" med en amerikan för de vill gärna hålla alla kontakter väldigt ytliga

* Alla kör bil till allt

* Alla har krockskador på sina bilar

* De vet ingenting om världen utanför USA

* Alla bor i hus och husen är relativt billiga

* Det finns varningsskyltar och varningsmanualer till allt pga stämningsrisken

* Miljömedvetenheten hos gemene man är sämre än i Sverige

* Det är ett himla hyckleri med sex/droger/svordomar etc. Det är t.ex. inte ok att ha sex innan man fyller 20, men att låta en 17-åring i (nästan) bara mässingen stå och dansa nån porrig dans i en musikvideo är ok

Imorgon tänker jag ta reda på om allt detta stämmer. Up, up and away...!

Om vänner

Igår fick jag ett sms från en killkompis från min gamla hemstad (11 år sen vi sågs/hördes senast). Av olika anledningar är det en person jag valt att inte vilja behålla kontakten med. Nu, med hjälp av diverse sökmotorer på nätet, kan man lätt hitta och kontakta "försvunna" bekanta, ja t.o.m. gratta på födelsedagen samt kolla in hur deras nuvarande trappuppgång ser ut. Lite läskigt, kan jag nog tycka att det är.

Som sagt, i det här fallet är jag inte redo att ta upp kontaktet med honom igen, men hur säger man det till honom utan att låta för "jag-har-redan-så-många-vänner-så-jag behöver-inte-en-till"?

Ibland blir jag kluven mellan mina två åsikter:
1) Många vänner på olika platser i Sverige/Världen är bra, eftersom kontakter gagnar både det själsliga och karriärsmässiga livet
2) Ytliga kontakter ger inget mer än fler kalorier som intas på otaliga fikahak

Det som ger mig den största lyckan är naturligtvis de allra närmaste vännerna som bjuder på sig själva på olika sätt, som gör mig glad, som delar såväl glädje som sorg med mig och som jag även kan dela mina intressen med. De allra närmaste vännerna har förstås alternerat under min livstid och kommer att fortsätta göra det, eftersom man ändras som person, flyttar eller byter livsstil. Det kanske t.o.m. händer något mer eller mindre drastiskt som gör att man måste "göra slut" med en vän.

Så... vad vill en kille i 30-årsåldern med en gammal tjejkompis i samma ålder? Antingen är man blåögd och svarar att han nog bara vill utöka sitt kontaktnät, eller så är man försiktig och låter det än en gång rinna ut i sanden, med risk att få ovannämnda snorkiga stämpel.

Hur mycket är 1 ton CO2?

För det första... Kolla in den nedsänkta 2:an i titeln... Jag är en hejare på html-kod, eller hur? *stolt oteknisk biolog*

Åter till frågan i titeln. Det pratas så mycket om koldioxidutsläpp och klimatförändringar nuförtiden, och att en medelsvensk släpper ut ca 6 ton koldioxid på ett år medan en indier släpper ut knapp 1 ton och en amerikan ca 20.

Hur mycket är det då vi släpper ut? Jag kommer ihåg pappas roliga(?) vetenskapsfråga när man var liten: "Vad väger mest - ett kilo bly eller ett kilo bomull?" Höhö.

Men nu handlar det alltså om volym; hur stor volym har 1 ton koldioxid?
Koldioxid (CO₂) har molvikten (12+2·16) g/mol = 44 g/mol --> 44g/24 dm³ = 1,83 g/dm³.

Det är ingen siffra man lätt tar till sig, men kolla in fotot ovan så får ni en bra bild. Om ni sen vill vara med och rädda världen så finns ju en massa bra hemsidor med tips:

http://www.1tonmindre.dk/
http://www.tv4.se/klimatsmart
WWF:s länksida om klimatfrågan
Regeringens sida om klimatpolitik

(Sofia, det här var väl ett riktigt pretto-blogginlägg?!)

Förändring förnöjer!

En svart hemsida var lite för mörkt och vintrigt och, om jag ska vara ärlig, lite för ballt för mig.

Nu blev det en liten ansiktslyftning på sidan och som ni ser har jag även lekt "andy-warhol-leken". En lustig och festlig lek man kan leka när regnet öser ner utanför och alla andra barn som man vill leka med befinner sig annorstädes.

Ut i skogen med er!

Snart kom de fram till en lummig skog
och blåbärskungen så vänligt log:
- Välkommen hit in i mitt rike.
Men Putte ropade häpen så:
-Där hänger i träden äpplen blå,
jag aldrig sett deras like!

Idag har jag varit och hälsat på i Blåbärskungens rike! Mitt tålamod för bär- och svampplockning tryter ganska snabbt och jag lämnade skogen nästan lika full som jag hittade den. Jag lyssnade visserligen på en ljudbok samtidigt - Douglas Adams läser ur sin bok "The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" - vilket gör plockadet lite roligare, men för mig är skogen så mycket mer än en en lokal för livsmedelsproduktion, så det blir lätt att jag fokuserar på allt annat utom själva plockadet.

Nu har jag i alla fall blåbär så det räcker åt många goda morgonsmoothies framöver. Och kanske en och annan paj.

Så, ut mer er i skog och mark! Regnet gjorde gott trots allt.

En kall öl på Öland

Det är sol på Öland! Norra Öland som de senaste åren legat 1:a på Soltoppen i Sverige får nästan aldrig dåligt väder. Jojo... Klimatförändringar eller inte, detta året blir ett bottenår. Men! Idag har faktiskt solen tittat fram bakom molnen, och nu på eftermiddagen är det i alla fall lite molnfritt (relativt sett). Jag ska inte klaga egentligen. De senaste dagarna har jag hunnit med en massa utflykter (bilden är uppifrån Långe Erik), så mig går det ingen nöd på. Gammal scout som jag är vet jag att "det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder".

Imorse såg jag en havsörn sittandes - och senare även flygandes - bara 30 m från stranden där jag gick. En otroligt mäktig naturupplevelse, som jag bara upplevt en gång förut i mitt liv.

Måste tillbaka ut till solen och till den kalla ölen nu. Det ryktas om regn imorgon, så då blir det ett längre inlägg.

Take care och smörj in er!

Om en mås

Jag kom ner till Byerums Sandvik i lördags kväll, efter en relativt lugn resa ner genom sydöstra Sverige. Varken trafiken, regnet eller Smålands översvämningar var så farliga som jag hade fruktat. Förkylningen gick som vanligt (ta i trä) över på två dagar och på lördagen kände jag mig helt pigg och kry igen.

Väl nere i lägenheten tog jag mig en promenad neråt stranden. Där nere såg jag en havstrutfamilj som stod vid vattenbrynet. Mamma, pappa och två ungar. De såg så fridfulla ut och nästan mänskliga i sitt beteende där de stod och tittade ut över havet. Plötsligt ger sig pappan och mamman iväg ut över det kalla mörka havet. Den ena måsungen klipper lite tafatt med vingarna och lyfter den också. Kvar på stranden står en ensam dunburrig unge. Länge. Helt plötsligt fick jag en känsla att: ”Det där är jag. Jag vågar inte flyga. Hela min familj beger sig ut i världen till okända ställen och jag har bara bott i Sverige hela livet. Visst, jag bodde i USA fem år som barn, men det var innan jag fick egna vingar. Och nu när jag fått egna vingar och t.o.m. erbjudande om att flyga till ny destination står jag tafatt kvar på stranden och undrar, tvekar och darrar av rädsla.”

Ungen flög till slut, men det var efter att jag hade hunnit tänka alla englandstankar. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag åker dit v.31 för att rekognoscera och prata med dem. Jag känner att det är först efter det som jag kan börja tänka igenom allt ordentligt. Till dess lämnar jag de tankarna.

En dikt av Nils Ferlin slog mig av någon konstig anledning när jag stod där på stranden. Ur den föddes följande dikt:

Du har tappat din vind och din flygkunskap
du barfotamås på stranden
Så står du ensam vid havets gap
och gråter vid vattenranden

Vad var det för vind – var den stark eller svag,
var den lätt eller svår att fånga
Tänk efter nu – förr’n natt går mot dag
Du barfotamås bland många

(inspirerad av Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” ur Barfotabarn)

En sjuk namnsdag!

Jag hatar min arbetslojala kropp! En timme efter sista arbetsdagen (igår) faller jag ihop som ett korthus och får svettningar, ont i halsen, feber och den där känslan av smärta under huden. Imorgon är det tänkt att jag ska fara iväg till Öland, men jag tror att jag skjuter på det en dag. Det ska även regna som tusan i Småland imorgon, så då bör man vara skärpt när man ger sig ut på vägarna. Inte lite småsjuk och yr.

Igår hämtade jag min bil från elvatusenmilaservicen. Det kostade mig 5600 riksdaler! Visserligen är tydligen den här servicen den viktigaste under bilens livstid, men ändå...! Ja, det var bara att betala och se glad ut.

Idag har jag alltså börjat min semester. Jag ser framför allt fram emot att få åka över till USA och träffa två av mina bästa vänner, som flyttade dit för ett drygt år sen. Nu är de med barn och jag är så glad för deras skull! Andra saker att se fram emot är Köpenhamns jazzfestival om en dryg vecka ihop med min vapendragare Miss S. Och så ser jag också fram emot att ha den första semestern med Mr S. Han ska dra med mig på havskajakpaddling och jag måste nog erkänna att jag är lite nervös. Jag har respekt för havet, men litar till fullo på honom.

Jag återkommer med sms:ter-rapporter efterhand.