Sitter på tåget hem från Arlanda. Jag har aldrig förr varit så full av tankar. Tänk dig en seriefigur med en tankebubbla som upptar alla fyra rutor. Tänk dig en karikatyr av nån med jättestort huvud. Så känner jag mig.
To be or not to be.
Jag har heller aldrig varit så osäker på ett livsval. Alla andra val i livet har man på något sätt vetat om vad det skulle bli i slutändan; man har bara velat lite för ”galleriet”. När man gjorde matteuppgifter i mellanstadiet visste man att man i värsta fall kunde smygkika lite i facit i slutet av boken. Det här beslutet har inget facit. Fan (= fläkt på engelska).
För några kanske det är livets enklaste beslut, eftersom det någonstans ändå kan ses som ett ”i-landsproblem” jag har. Företaget jag jobbar för vill att jag ska komma och jobba som ”senior consultant” i London några år. De kommer att hjälpa till med boende, jobb åt pojkvän, etc etc. Tänk om någon hade berättat det här för mig när jag för elva år sedan började på en universitetsutbildning där de flesta slussades ut i arbetslöshet efter uttagen examen. Ur den aspekten borde det vara ett lätt val.
Sedan har vi alla ”men”, alla andra livsval, allt annat man uppskattar i livet just nu, som man skulle behöva ge upp…
Nu blir det en veckas semester igen (gud vad jag behöver det!), med en massa kajakpaddling, solnedgångar, god mat och det bästa sällskap man kan tänka sig!
P.S. Bilden ovan föreställer en rugbymatch jag var på igår. England-Wales på Englands hemmaarena Twickenham. När jag stod upp och sjöng ”God save the Queen” med 80 000 britter fick jag ståpäls och började nästan gråta. Är det ett tecken, månne? (Och så var jag tvungen att ta med en rugbyrumpabild också… Fniss.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar