Fartblind

På måndag börjar jag som inhyrd miljöchef på ett stort försäkringsbolag i Stockholm. Det är mitt drömjobb. Miljöchef alltså. Jag minns när det kom gästföreläsare som var just miljöchefer till biologiprogrammet. "Wow", tänkte jag då. "Tänk om man kunde bli det när man blir stor." Sen kom det kanske nån miljökonsult på besök också. Då blev det ett ännu större "wow".

Jag har en bil med 204 hk i en stark turbomotor. Ibland gör jag riktigt snabba omkörningar bara för att till fullo utnyttja denna underbara kraft. Det pirrar i magen och jag tror t.o.m. att jag brukar le lite efter en häftig acceleration från 90-140 km/h som görs bara på några få sekunder. I mitt jobb utsätter jag mig alldeles för sällan dessa inslag av spänning. Dvs jag stannar sällan upp för att njuta av det jag har. Jag blir lätt fartblind, tror jag. Och nästan otacksam.

I förra veckan - efter att i ett par dagar i S:t Annas vackra soliga skärgård vänt uppochner på alla pros&cons med en londonflytt - kändes det helt rätt att i dagsläget tacka nej till jobbet. Jag har för närvarande det liv jag alltid drömt om att ha; en fantastisk pojkvän, snart en helt sagolik lägenhet, ett toppenjobb som vilken biolog som helst skulle döda för samt nu även ett drömuppdrag som miljöchef (vilket blir en bra träning inför "the real thing" om 10 år kanske...?). Till detta tillkommer förstås alla underbara vänner, Sveriges natur, en snabb bil, familjens sommarstugor (som är alldeles för lite utnyttjade) samt en släkt som med varm famn alltid tar emot mig när jag tränger mig på då hotellrum känns för tråkigt.

Jag har landat i beslutet - Stefan är med mig i det - och om en timme ska vi gå till banken och ta ett gemensamt lån på den lägenhet som numera inte är min utan vår!