Jodå, det är min dotter också

I snart sju veckor har vi fått höra: "Oj, vad lik hon är Stefan!" Och vi har inte invänt mot detta faktum, för det är sant. Hon är inte 1,90 lång, vältränad och har skägg, men hon har "strawberry blond"-hår precis som far sin och så likadan näsa och likadana ögonbryn.



Självklart har jag tyckt att det varit kul när folk sagt så, för alternativet är ju inte att föredra: "Oj, det var verkligen inte likt Stefan. Vem är pappan egentligen?!" Men det hade ju varit kul om någon sagt att hon liknar mig...

Nu har jag i alla fall lite bildbevis på att jag nog trots allt är en av föräldrarna till Alva.

Hommage till aspen och Mormor

Min mormor var en fantastisk kvinna. Hon tyckte om naturen. Inte som i "tycker om långa skogspromenader", utan som i omfamnandet av allt liv i naturen. Hon pratade med alla insekter som kom till fikabordet, speciellt med humlorna. Det sägs att hon till och med kunde klappa humlor. Allt i naturen hade en själ och var i princip tänkande, kännande varelser som man skulle vara snäll mot.

Idag fick jag en naturkänsla à la Mormor: Aspar. Dem är det riktigt synd om. Har ni tänkt på det? Inte? Vilka är det som får sina löv sist på våren? De som liksom är senast in i puberteten, så att säga. De som alla andra träd skrattar åt. Jo, asparna. Sen är de konstant nervösa hela sommaren och så tappar de sina löv först av alla på hösten. Tror ni att det är några miljöaktivister som någonsin hängt i några ASPAR i Kungsträdgården? Åh nä. Ofta är asparna dessutom angripna av röta i mitten och luktar således inte hallon när man sågar i det. Det enda man egentligen kan ha aspen till är att göra tändstickor.

Man har fortfarande inte kommit på om det var Gud eller Darwin som skapade aspen, men den som än gjorde det måste ha haft en riktigt dålig dag och tagit ut sin ilska på denna stackars trädart. Fy skäms.

Tänk på detta nästa gång ni går förbi en asp. (Om ni nu kan känna igen träd utan att de har löv på sig, vill säga.)

Urk!

Julen har kommit till IKEA nu. Bara så ni vet.

Rutan

Jag brukar passera en skolgård dagligen. Där finns det såna här "rutor":


För tjugo år sen brukade jag själv stå i en sån där på rasterna och... ja, vad var det vi gjorde egentligen? Jag minns inte vad det gick ut på eller hur reglerna var.

Idag gick jag förbi skolgården under lunchrasten och då var det tre killar i nioårsåldern som utövade "rutan", som de kallar det. Jag var tvungen att stanna och fråga dem hur reglerna var. Så nu vet jag. Är ni i behov av en genomgång vet ni var ni ska vända er.

Inte bara bröst

Ibland känner jag mig som ett par bröst med armar och ben. Hjärnan är liksom överflödig. Jag blir glad när min vikarie ringer och frågar saker och nästa vecka ska jag på ett möte på kontoret för att skriva klart affärsplanen för 2009. Yrkeskvinnan Ulrica existerar fortfarande. Idag lunchade jag med en kollega och fick uppdateringar och skvaller så att jag kan känna mig "trygg".

Det är toppen att känna sig behövd och professionell yrkesmässigt, men ännu bättre att få avsluta ett jobbsamtal och gå tillbaka till vår dotter och pussa på henne, sjunga för henne, somna med henne eller bara vara två härligt goda bröst åt henne!

Firstnighter - Linköpings nästa stora idol?

I somras hade vi en massa sommarvikarier på jobbet. En heter Sofie Larsson, alias Firstnighter, och det visar sig att hon håller på att bli riktigt känd. Borde bli i alla fall, enligt mig. Är hon nästa Anna Ternheim månne?

Gå in på hennes MySpace-sida och lyssna!

Kusslingar

Idag fick Alva besök av sin mors (mina) yngsta kusiner, dvs "morkusiner"(?). De i sin tur kallar ju Alva för kusinbarn. De är ju alltså varken kusiner eller sysslingar med varandra. Däremot är de KUSSLINGAR.

Jag hoppas få med det ordet i SAOL till nästa utgåva.

Är bildbehandling ok?

Idag står det i SvD om modeindustrins bildretuschering. De har t.o.m. tagit en 65-årig "vanlig" kvinna och låtit en bildbehandlare fixa till hennes foto. Det som slog mig var hur autentiskt det trots allt ser ut. Det är nog det som är det farliga; tonårstjejer kan inte riktigt se att det är retuscherat in absurdum, utan tror att man faktiskt skulle kunna se ut så där.

Här kommer dock min fundering:
Bildbehandlaren Anders Jensen i artikeln säger att det blir mer och mer vanligt att folk i gemen använder sig att dessa metoder när de t.ex. ska lägga upp en bild på Facebook. Jag kan till viss del tycka att detta är ok. Jag känner att det ungefär är som smink. Jag sminkar mig mycket för att jag själv ska känna mig fräsch/glad/snygg/pigg när jag tittar mig i spegeln. Sen tvättar jag av sminket på kvällen - utan att behövt göra några större kirurgiska ingrepp för att "bli snygg". Om man vet att fotografiet på en själv är lite retuscherad - och precis som med sminket vet andra också om det - och att man blivit lite nöjdare med sitt utseende utan att ha behövt operera sig, då kan jag tycka att det är ok.

Problemet ligger dock i att det inte stannar på det privata planet, utan ju fler bilder som retuscheras i samhället desto skevare bild får de som inte kan skilja på äkta och falskt.

Men, som sagt, bättre att man som sextonåring leker i Photoshop än att man börjar spara till en bröstförstoring. Om man lär sig knepen med bildbehandling kanske man kan läsa modetidningarna med lite nyktrare ögon och ifrågasätta de skönhetsideal som vi har idag.

Skära vänner!

I måndags överraskades jag av något som liknade en retroaktiv möhippe-babyshower. Rosa var det och gott och oerhört trevligt!

Tänk att det kan värma så att ha vänner! Det är som att ha ett eget litet fjärrvärmeverk i hjärtat. Tusen tack!

Alva överöstes med presenter!

Alva-tårta och rosa ballonger!

Till Peter och Jonas

Bröder,

Här kommer ett litet smakprov på Lihkörens höstkonsert i lördags. Jag ska hälsa så mycket till er från alla möjliga håll. Peter saknades på mer än ett sätt; tenorstämmorna var lite svaga denna gång. Förstabasarna klarade sig dock bra, trots avsaknaden av Jonas. (Dock hade detta varit "din" konsert Jonas, med sydamerikanska stycken, tango, cello m.m.)

Många av mina favoriter framfördes, däribland den tårdrypande historien om Musgrave och Lady Barnard. "A grave, a grave..." *snyft*

Ett annat stycke som fick mina ögon att tåras var Hans Lundgrens nykomponerade "Funeral Blues" med text av W.H. Auden.

Programmet såg ut så här:
Si puer... och In taberna... (Carl Orff)
Cantilena/Aria (Heitor Villa-Lobos)
Sin otoño (Beata Söderberg)
Fragancia och Vals i Valparaíso (Evert Taube)
La cucaracha (Trad)
Marry a woman uglier than you (Trad)
O tremsinho (Heitor Villa-Lobos)
Rondes (Folke Rabe)
Gryning vid havet (Hugo Alfvén)
Kung liljekonvalje... (David Wikander)
The Ballad of Little Musgrave and Lady Barnard (Benjamin Britten)
Le grand tango (Ástor Piazzolla)
Funeral blues (Hans Lundgren)
'O sole mio (Eduardo di Capua)
Saltarelle (Camille Saint-Saëns)

Jag filmade också några snuttar, men det verkar inte som om det går att lägga upp så stora filer här på bloggen. Ska se vad jag kan göra.