Port Credit och Yeh! Frozen yogurt and café

Försökte skaffa nya, rika vänner i Port Credit. Gick inge' bra.

När skolorna börjar i mitten av augusti i Sverige har de kanadensiska hemmafruarna fått slut på idéer. Då har det redan varit sommarlov väldigt länge, papporna är tillbaka på jobbet, men skolan börjar inte förrän första veckan i september. (För vår del började inte Alva på riktigt förrän i mitten av september i och med att det var inskolning på nya skolan med halvdagar i början.) Augusti är således en väldigt lång månad och barnen vill inget hellre än att träffa sina skolkamrater igen.

Vi njöt dock av att vädret var lite behagligare än i juli och att det fortfarande hände massor runt om i GTA-området (Greater Toronto Area, motsv Storstockholm). En helg bestämde vi oss för att åka till Port Credit, en ”lyxhamn” en halvtimme hemifrån. Det området hade varit ett av de vi tittat på när vi, för ett år sedan i vårt svenska krypin, satt och klurade på var i GTA vi skulle bosätta oss. Om sanningen ska fram blev vi nog lite besvikna över vårt val av Oakville när vi såg hur mysigt det var i Port Credit... Men, men, gjort och gjort. Gräset är alltid grönare.

Jag blev personligen väldigt förtjust i ett frozen yogurt-café de hade där. Konceptet tilltalade mig, både som glassätare och som businesskvinna. Allt går ut på att du fixar din glass själv. Du tar en bägare, fyller den med hur mycket mjukglass (frozen yogurt) du vill, går till topping-buffén och väljer mellan säkert femtio olika sorters topping, går fram till vågen och betalar per ounce. Affärskonceptet är detsamma som med det svenska lösgodiset. Man tar en påse (eller stor burk som det finns nuförtiden) och fyller och fyller och fyller... Det finns en massa gott att välja på, så man kan liksom inte sluta. Som kund vet man att det blir dyrare och dyrare för varje skopa, men den smällen tar man vid kassan, medan man blundar. Man vet ju att det inte går att säga ”Oj, det var för dyrt, jag springer tillbaka och öser ur lite”.

Yeh! Frozen Yogurt and Café började som ett café i Montreal, som jag tror ägdes av någon som faktiskt hette Yeh i efternamn, men som köptes av ett par tvillingbröder med näsa för affärer. De har nu öppnat glassaffärer runt om i Kanada och resten av världen, med samma namn. Som sagt, ett coolt koncept jag önskar att jag själv kommit på. Men, men, gjort och gjort. Gräset är alltid grönare.

Port Credit bjöd på för övrigt på finväder, lekplatser och en Buskerfest (se bilder nedan). Vi råkade hamna mitt i en festival med gatumusikanter, illusionister och annat roligt folk. Vi ställde oss och tittade på en av trollkarlarna och insåg efter någon minut att killen bryter på svenska. ”Det är han från Talang”, sa jag och googlade honom snabbt i mobilen. Mycket riktigt, Charlie Caper från Talang 2009 var det. Det känns alltid udda att se eller träffa svenskar här. Jag brukar nästan få en känsla av att bli påkommen. "Jag är ju den som är svensken i Toronto! Kom inte här och ta med Sverige till min bakgård." Känslan är svår att förklara. Kanske någon som bott utomlands förstår vad jag försöker säga?  

Port Credit-utflykten får fem av fem möjliga i betyg. Jag säger bara "Yeh!"

"Jag är en Glasspirat!"

Yeh! Frozen Yogurt and Café.

Charlie Caper. Svensk.

Port Credit.

"Du har något precis där, mellan ögonen, lilla Ödlan. Ska jag ta bort det?"