Pirrigt

I eftermiddags blev mentorpusslet klart. Femton adepter skulle välja mellan femton mentorer baserat på en A4-lång presentation av den ickenärvarande mentorn. Jag "stjärnmärkte" sex stycken, som jag alla kände att jag skulle kunna få ut något av. Egentligen inget första-/andrahandsval osv, utan alla var nog förstahandsval fast med olika infallsvinklar. T.ex. "jag skulle må bra av en äldre kvinnlig förebild", "jag skulle verkligen få ut något av en man som tror på kvinnor som chefer", "jag skulle tycka det var nyttigt med en mossig äldre herre som kunde förklara oskrivna manliga regler för mig", "det vore kul med någon yngre kvinnlig chef som gjort liknande resa som jag" o.s.v.

Efter tre timmars pusslande fick vi i alla fall ihop det och alla fick det första eller det andra namnet de nämnt som intressanta. Jag fick "mannen som tror på kvinnor som chefer" (enligt mina egna kategorier ovan). Han är en 44-årig man som jobbar som marknadschef i Linköping. Det var skönt på ett sätt att få en mentor i samma stad. Det hade t.ex. kunnat bli en VD i Kisa, en kommunchef i Motala eller anläggningschef i Finspång. Då hade det blivit lite mer "meck" i och med att vi förväntas träffa mentorn minst två timmar i månaden i ett år nu. Två timmar i Finspång betyder att halva dagen går åt tyvärr.

Nu ska jag sätta mig och skriva ett mail till honom och förvarna att jag kommer att ringa honom imorgon och presentera mig lite mer. Ithaka-ledarna sa att våra mentorer vet att vi adepter varit iväg de här dagarna och att de nog är väldigt nyfikna på utfallet av urvalsprocessen.

Det känns lite pirrigt att stå i startgroparna för ett kommande "mentor/adeptlopp" som antagligen kommer att vara ett jätteviktigt steg i min karriär, vartåt det än må barka.