Tips till e-mailnarkomaner

Gå in i Outlook
Gå till Verktyg --> Alternativ
Under fliken Inställningar trycker ni på knappen E-postalternativ.
Där finns ytterligare en knapp som heter Avancerade e-postalternativ. Klicka bort "Visa en skrivbordsavisering om ny e-post" och/eller "Avge ljudsignal".

Jag har insett att även om man inte läser aviseringen som ploppar upp där nere i högra hörnet (plus ljud ibland), och även om det bara tar ett par sekunder att flytta blicken ner dit, så förlorar man fokus och det kan ta 5-10 minuter innan man är tillbaka i samma "flow" igen. Nyfikenheten skadar effektiviteten på jobbet. Och med effektivitet menar jag inte "göra så många saker som möjligt" utan "göra rätt saker".

Ta det till er - eller strunta i det. Jag kom på att det har varit en sak jag irriterat mig på och som jag inte gjort något åt förrän nu.

För er med engelska versionen tror jag att det står:
Tools --> Options
Preferences
E-mail Options
Advanced E-mail Options
"Display a New Mail Desktop Alert" and/or "Play a sound"

Toa-lätt?

Nu blir det en skitblogg. Det kommer att handla om sånt vi inte vanligtvis pratar om. Toaletter.

Den senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att bli irriterad "på dass":

1) I England har de ofta handfat med en kran för stekhett vatten och en kran för iskallt. Kan nån förklara det fenomenet för mig, tack? Är det meningen att jag - ordagrant - ska kasta vattnet från den ena handen till den andra och faktiskt tycka det är rätt skön temperatur?

2) England igen: Ally McBeal-toaletter på londonkontoret. Visserligen inte unisex (som för övrigt är ett roligt ord om man uttalar det "You 'n' I sex"), men ändå. Bås... Vid ett tillfälle kom det in en tjej som letade efter en annan tjej och kollade under dörrarna för att se om hon kunde se den andras skor... Pust... När och var ska man kunna få lite privacy?

3) Toalettborstar... Hos en kund såg jag den här skylten. Ett fint kontor i Sthlm, ska tilläggas. Fina människor i kostym. Många välutbildade. Pappershanddukar på hela golvet och "fartränder" i toalettstolen. Visst, sure, jag är biolog och kan köra hela "vi-är-djur-och-för-övrigt-är-samhället-vi-lever-i-alldeles-för-rent-grejen" men: Hallå?! Skärp er! Väx upp! Ta hänsyn! (Och lappen på insidan av dörren tar ju faktiskt priset.)

4) Igår gick jag på toa under kursen. Då hör jag att en kille kommer in pratandes i telefon (nej, inte båstoaletter, men man kan ju höra ändå). Jag tänker att han kanske kommer att säga: "Du, jag står lite dumt till nu, kan jag ringa dig om 5 minuter?" men nej. Han går in i toan bredvid min och fortsätter prata med - vad som verkade vara - sin kollega. Och samtidigt hör jag - och med stor sannolikhet även kollegan - det välkända sorlet av urin som träffar vatten.

Fördömande blogg? Kanske. Men här får jag skriva vad jag tycker om världen och vill ni kommentera finns möjligheten. Det är ett fritt land, som amerikanerna säger. Jag vill bara göra den här "spaningen" om vad jag anser är en av de få privata fristäder som vi har kvar i samhället.

T.o.m. ens innersta och privata tankar ska ju hängas ut för allmän beskådan på såna där bloggar nuförtiden...

Fast i gamla vanor?

Jag är på kurs! Inte HÅLLER kurs. ÄR på kurs. Sitter och lyssnar. Får känna av paltkoma (fast inte så mycket för det är en bra kurs). Får äta godis med papper på. Reflekterar över det som sägs och hur det sägs. Lär känna nya människor. Får lyssna på andras synpunkter. Funderar över hur jag ska bli en bättre människa efter den här kursen...

Det är en kurs i personlig utvecking och ledarskap. Tre dagar i Stockholm. Det känns lite lyxigt. Jag känner mig som ett frö som man överöser med gödsel. Jag kommer bara att ta upp en bråkdel av det som kastas på mig, men det jag suger upp kommer att få mig att växa. Få mig att förhoppningsvis skapa synergier med andra "växter". Sträcka mig mot solen samtidigt som jag gräver ner mina rötter längre ner i marken för att stå stadigare.

Kursen jag går baseras på Stephen R Coveys idéer. Han jämför oss också med träd. Karaktären är våra rötter och allt ovan mark är vår personlighet. "Karaktär är den du är när ingen annan ser dig."

Företaget som håller i kursen heter Radical Change. Läste i DI häromdagen att det är de som sköter DI:s Karriärskola.

Två dagar kvar. Igår lärde vi oss två av de "7 goda vanorna". Hur många kommer jag att ta till mig? Jag får utvärdera om nåt halvår...

Fartblind

På måndag börjar jag som inhyrd miljöchef på ett stort försäkringsbolag i Stockholm. Det är mitt drömjobb. Miljöchef alltså. Jag minns när det kom gästföreläsare som var just miljöchefer till biologiprogrammet. "Wow", tänkte jag då. "Tänk om man kunde bli det när man blir stor." Sen kom det kanske nån miljökonsult på besök också. Då blev det ett ännu större "wow".

Jag har en bil med 204 hk i en stark turbomotor. Ibland gör jag riktigt snabba omkörningar bara för att till fullo utnyttja denna underbara kraft. Det pirrar i magen och jag tror t.o.m. att jag brukar le lite efter en häftig acceleration från 90-140 km/h som görs bara på några få sekunder. I mitt jobb utsätter jag mig alldeles för sällan dessa inslag av spänning. Dvs jag stannar sällan upp för att njuta av det jag har. Jag blir lätt fartblind, tror jag. Och nästan otacksam.

I förra veckan - efter att i ett par dagar i S:t Annas vackra soliga skärgård vänt uppochner på alla pros&cons med en londonflytt - kändes det helt rätt att i dagsläget tacka nej till jobbet. Jag har för närvarande det liv jag alltid drömt om att ha; en fantastisk pojkvän, snart en helt sagolik lägenhet, ett toppenjobb som vilken biolog som helst skulle döda för samt nu även ett drömuppdrag som miljöchef (vilket blir en bra träning inför "the real thing" om 10 år kanske...?). Till detta tillkommer förstås alla underbara vänner, Sveriges natur, en snabb bil, familjens sommarstugor (som är alldeles för lite utnyttjade) samt en släkt som med varm famn alltid tar emot mig när jag tränger mig på då hotellrum känns för tråkigt.

Jag har landat i beslutet - Stefan är med mig i det - och om en timme ska vi gå till banken och ta ett gemensamt lån på den lägenhet som numera inte är min utan vår!

Hej hej, hallå Dagboken!

Sitter på tåget hem från Arlanda. Jag har aldrig förr varit så full av tankar. Tänk dig en seriefigur med en tankebubbla som upptar alla fyra rutor. Tänk dig en karikatyr av nån med jättestort huvud. Så känner jag mig.

To be or not to be.

Jag har heller aldrig varit så osäker på ett livsval. Alla andra val i livet har man på något sätt vetat om vad det skulle bli i slutändan; man har bara velat lite för ”galleriet”. När man gjorde matteuppgifter i mellanstadiet visste man att man i värsta fall kunde smygkika lite i facit i slutet av boken. Det här beslutet har inget facit. Fan (= fläkt på engelska).

För några kanske det är livets enklaste beslut, eftersom det någonstans ändå kan ses som ett ”i-landsproblem” jag har. Företaget jag jobbar för vill att jag ska komma och jobba som ”senior consultant” i London några år. De kommer att hjälpa till med boende, jobb åt pojkvän, etc etc. Tänk om någon hade berättat det här för mig när jag för elva år sedan började på en universitetsutbildning där de flesta slussades ut i arbetslöshet efter uttagen examen. Ur den aspekten borde det vara ett lätt val.

Sedan har vi alla ”men”, alla andra livsval, allt annat man uppskattar i livet just nu, som man skulle behöva ge upp…

Nu blir det en veckas semester igen (gud vad jag behöver det!), med en massa kajakpaddling, solnedgångar, god mat och det bästa sällskap man kan tänka sig!

P.S. Bilden ovan föreställer en rugbymatch jag var på igår. England-Wales på Englands hemmaarena Twickenham. När jag stod upp och sjöng ”God save the Queen” med 80 000 britter fick jag ståpäls och började nästan gråta. Är det ett tecken, månne? (Och så var jag tvungen att ta med en rugbyrumpabild också… Fniss.)