Flytt

Jag ber om ursäkt att min HTC tar så fula mobilfoton...

Herre jösses, vad papper man har på sitt kontor! Inom kort flyttar jag till ett nytt kontor en trappa ner. Detta pga att det kommer nytt folk till energigänget. Då är det mer logiskt att jag - ensamvargen - flyttar. Jag får ett flott kontor med både stol, bord och lampa. Och så utsikt förstås. Fast, som sagt, bara våning 10 och inte 11.

Igår köpte jag en blomma åt mig själv så att jag skulle känna mig "välkommen till nya jobbet".

Nu blir det snart luftgevärsskytte med Ladies' Circle. Förra gången var vi på GardenGirl på företagsbesök - vilken häftig nisch!! Kvinnliga trädgårdsarbetskläder! Jag köpte naturligtvis de här söta byxorna till Alva, vilka kommer att passa lagom till vårfagningen. Förresten såg jag att de hade lite utförsäljning på hemsidan nu...

Bild från www.gardengirl.se

Bilder från Skördefest på Öland

Vi stannade och köpte... jordgubbar!

Häxa och traktor... och en mamma.

Fina, älskade tysk!

Lika vackert varje gång.

Kontnatt på Öland. Här en installation med belysta underkläder.
Kan nån förklara det där med "konst" för mig igen? 

Och här står det "Krukmakeri" och inget annat.

Bäst att visa kungen hur det funkar med dagens teknik.

Byggar-Mats leker detektiv och letar orsak till vattenskada.

Bloddopad

En gravid kvinna ökar sin blodmängd från ca 4 till ca 6 liter blod. Detta innebär ju en himla massa saker i form av ändrat behov av järn i mat o.s.v. men framför allt betyder det bloddoping.

Hade jag ställt upp i ett långdistanslopp med 6 liter blod i kroppen (utan graviditet) tror jag att jag faktiskt fällts för doping. (Eller vad säger ni som kan sånt?)

Just nu är jag på Öland för att bl.a. medverka vid styrelsemöte, gå på skördefest samt fixa inför vinterns kommande lägenhetsrenovering. Mer om detta i ett annat inlägg. Imorse var jag i alla fall ute och sprang för att testa kroppen lite. Det var några veckor sedan jag vågade mig på löpningen för jag har haft lite känningar i fogarna - precis som tidigt i Alvas graviditet... pust.

Efter ett par kilometer hände något. Fötterna började springa av sig själva, flåset ändrades och jag fick en känsla av att jag hade kunnat springa hur långt och hur länge som helst. Vilken underbar känsla det var! Jag har aldrig haft halvmaraton-kondis, men idag var det lika jobbigt att springa som att ligga på stranden och sola! Jag vände i alla fall och sprang tilbaka hem och tänkte att det nog var dumt att förstöra fogarna i onödan Jag ska ge mig ut igen imorgon och se om jag kan få samma kick.

Sex liter blod rocks!

Fjäder av en höna?

De flesta dagar i mitt liv som mamma till Alva tycker jag ser likadana ut. Ibland får hon mig dock att inse att jag/vi har ett lite större ansvar för hennes uppforstran än vad vi fick lära oss på den så missvisande kursen "föräldrautbildning" två månader före hennes nedkomst (som för övirgt mest handlade om bäcken och andning när jag tänker efter)...

Hur lär man till exempel sitt barn vad mångkultur betyder och innebär? Speciellt när vi bor i ett område med enbart ursvenska lintottar och har ett dagis med endast ett "olikfärgat" barn (vars pappa kommer från USA, exotiskt nog).

Då kanske det inte var så konstigt att Alva sa "Apa!" till en färgad pojke på biblioteket när hon var 1,5 år? Mamma frågade vad Alva ville ha i julklapp det året. "En mörkhyad docka, tack", bad jag bestämt.

Sen hände samma sak på karibienbåten i vintras, dvs ett år efter biblioteksincidenten. "Varför är det så många apor här, mamma?" F-n![Bläddra, bläddra i det pedagogiska kartoteket...] "Vissa människor har sån färg förstår du. Du vet när mamma ligger och solar... då vill jag bli som dem, för jag tycker att det är så vackert." Bra - där fick jag till det! Så fort vi lämnade båten skaffade jag en ny Barbie till Alva. En brun. Kanske är det bra att spegla världen hemma i lekrummet, tänkte jag.

Varken jag eller Stefan tror att detta är något större problem i långa loppet, men jag är ändå nyfiken på hur ni andra föräldrar hanterar detta? (Att skriva "flytta utomlands" gills inte. Det är för enkelt sätt att lära sig mångkultur, vet jag av egen erfarenhet.)

Gravid igen efter två missfall

Ja, det är väl bäst att skriva redan i rubriken vad det här kommer att handla om. Jag hade velat skriva av mig alla känslor redan i februari, då vi hade första missfallet, men då kändes allt konstigt. Dessutom var allt misär ändå för att vi åkte till dyra Karibien och jag spenderade veckan med mina dyra amerikanska antibiotikakurer i en hytt. Nån måtta på misärbloggandet fick det vara då.

Kroppen och själen återhämtades tack vare kärlek från de närmast sörjande, gin från Linda och Pontus i Miami, samt tron på att det är himla vanligt med ett (1) missfall.

Ganska snart var de två strecken på kissestickan där igen. Oj då, sa vi. Nu var vi försiktigt glada. Men oroliga. Snabbt upp till Kvinnokliniken för ett tidigt ultraljud. Naturligtvis var det en suddig bild och kanske lite för tidigt för att kunna se något.
-Kan ni komma tillbaka nästa vecka?
-Nej, då ska vi till Italien för att fira mina föräldrars 60-årsdagar. Men jag är gravid alltså?
-Uj ja, jag är osäker på vilken vecka, men ni borde vara i vecka 8.

Tillbaka upp i den ångestladdade stolen igen efter italiensemestern, en semester som naturligtvis firades utan vin, parmaskinka eller parmesanost. Misär.

Inget hjärtljud. Skrapning igen. Narkosskötserskan kände igen mig.
-Hoppas vi aldrig ses här igen, sa hon med glimten i ögat och jag grät.

Nära sorgen ligger en frustration. Dels att vi fått så lite information om missfall, dels att jag saknat kontakt med andra som råkat ut för samma sak. Jag vet inte om det är för att det är ett visst tabu kring missfall; har man fått ett missfall har man säkert rökt eller druckit alkohol och får därför skylla sig själv... Tänker man. Inte andra förstås. Men det vet man inte.

Nu är vi gravida igen och varför jag äntligen vågar skriva om det är för att vi, för ett par veckor sedan, såg det lilla livet röra sig på bildskärmen. Att se magen växa, brösten ömma, byxorna krympa och tröttheten ta över vardagen var inte tecken nog för mig. Jag behövde ett hjärtljud för att BLI gravid.

Mitt livs största sorg har nu vänt till världens längsta väntan, som förhoppningsvis blir till ett av Jordens två underverk.

P.S. Jag skriver 'jag', 'min' och 'mitt' i inlägget ovan för det är jag som skriver. Stefan är naturligtvis med på resan lika mycket som jag och upplever lika mycket känslor, men jag känner inte att jag har mandat att skriva om andras känslor här på bloggen.

40 000 kcal senare...

Igår åt jag följande:

Frukost: Baguette, croissant, yoghurt och te
Fm-fika: Juice och bulle
3-rätterslunch: Lax, entrecote, chokladmousse
Em-fika: Juice och plommon
Snack innan middag: Pistagenötter o vatten
Middag: Currysoppa, lammstek, ostbricka, creme brule

Nu har jag fyllt på vinterförråden och kommer inte äta något mer förrän snön smälter. På Arktis.

Vi åt förresten middag på ett ställe som ligger granne med det här slottet, här i Fontainebleau. Tydligen häftigare slott än Versailles, enligt många. Hinner tyvärr inte besöka det denna gång.

En vanlig dag på jobbet

Ha, ha. Inte precis. Men lite musslor till lunch i Montmartre har väl aldrig skadat nån...

CSR-konferens med EurHoNet på schemat. Åter ondag natt. Sen blir det en skön ledig mamma-Alva-dag på torsdag för att ta igen förlorad tid.

Det kom ett paket...

...från Lomma. Där vet de minsann vilka kylskåpsmagneter som går hem i detta hushåll!

Tusen tack, S! (Och förlåt att jag glömde din födelsedag... Grattis i efterskott!)

Dessutom har det kommit ett paket från Japan, men det får inte öppnas förrän imorgon bitti, då prinsessan vaknat.

Mobiltelefon återfunnen!

Jag tror att jag struntar i att hämta en ny telefon. Det var så bra i vintras att faktiskt ha en med riktiga knappar som man kunde använda med vantar. Den "smarta" jobbmobilen är inte alltid så smart nämligen. Och dessutom är jag både lat och snål, så nu funderar jag på om jag inte bara ska byta till kontantkort istället. Nån som har Halebop och har +/- erfarenheter? En annan sak som är positivt med att ha kvar gamla sms är att där står alla kompisars barns födelsedata! "Nu har vi fått en liten son på 3500 g som föddes 07:34 den 6 aug. Alla mår bra." Jag är nämligen inte så bra på att komma ihåg födelsedagar utantill. Alla som har facebook fuskar för övrigt...

Mobiltelefonen borta!

Ingen idé att söka mig på privata mobilen på ett tag. Jag har blivit av med den, men spärrat naturligtvis.

När jag ringde Telenor sa de:
-Du har en gammal mobil med dåligt minutpris och ingen bindningstid. Kom in i nån av våra butiker och välj en ny mobil, bättre villkor med samma nummer. Bindning 12 mån.

Kan nån ge mig ett enda skäl till varför jag ska sätta in en Saknas-annons för min gamla mobil? Ska vara för adressboken i så fall... Eller att jag faktiskt har kvar original-SIM-kortet från 90-talet i den...

Ni når mig på jobbmobilen (eller vykort) under tiden. Kolla Eniro.