De flesta dagar i mitt liv som mamma till Alva tycker jag ser likadana ut. Ibland får hon mig dock att inse att jag/vi har ett lite större ansvar för hennes uppforstran än vad vi fick lära oss på den så missvisande kursen "föräldrautbildning" två månader före hennes nedkomst (som för övirgt mest handlade om bäcken och andning när jag tänker efter)...
Hur lär man till exempel sitt barn vad mångkultur betyder och innebär? Speciellt när vi bor i ett område med enbart ursvenska lintottar och har ett dagis med endast ett "olikfärgat" barn (vars pappa kommer från USA, exotiskt nog).
Då kanske det inte var så konstigt att Alva sa "Apa!" till en färgad pojke på biblioteket när hon var 1,5 år? Mamma frågade vad Alva ville ha i julklapp det året. "En mörkhyad docka, tack", bad jag bestämt.
Sen hände samma sak på karibienbåten i vintras, dvs ett år efter biblioteksincidenten. "Varför är det så många apor här, mamma?" F-n![Bläddra, bläddra i det pedagogiska kartoteket...] "Vissa människor har sån färg förstår du. Du vet när mamma ligger och solar... då vill jag bli som dem, för jag tycker att det är så vackert." Bra - där fick jag till det! Så fort vi lämnade båten skaffade jag en ny Barbie till Alva. En brun. Kanske är det bra att spegla världen hemma i lekrummet, tänkte jag.
Varken jag eller Stefan tror att detta är något större problem i långa loppet, men jag är ändå nyfiken på hur ni andra föräldrar hanterar detta? (Att skriva "flytta utomlands" gills inte. Det är för enkelt sätt att lära sig mångkultur, vet jag av egen erfarenhet.)
3 kommentarer:
Guuud vilken ångest när de säger sådana saker. Felix var med sin morfar och klippte sig i somras. När de köpte glass efteråt pekade Felix på expediten och sa "Han är tjock".
Jag är faktiskt hemskt tacksam att vi har ett dagis med barn från såväl villaområden, radhus som hyreslägenheter. Det innebär att lekkamrater som heter Mohammed är helt naturligt. I morse läste jag i GP om en undersökning om svenskars inställning till multietniska äktenskap. Det visade sig att ju fler vänner och kontakter man hade med folk av olika etniska bakgrunder, desto positivare var man (surprise surprise) till äktenskap över "rasgränser". Så jag vet inte om det finns några genvägar, man måste ju träffa folk som ser olika ut. Men jag tror inte det är ngn panik i 3-årsåldern... Tycker för övrigt att du hanterade det bra. Man måste ju svara på frågorna.
På tal om frågor från barn så frågade Alva för ett tag sen hur bebisen kommit in i min mage. "Jo, pappan stoppar in ett bebisfrö i mammans mage och så växter bebisen, som en tomat liksom." (Måste relatera till något som hon vet kan växa till av ett frö ju.) Hon köpte det rakt av.
Nu hoppas vi att den sexualundervisningen håller i sig till 18-årsåldern ungefär. ;-)
/u
Annars finns det en pedagogisk bokserie om en pojke som heter Kråke. Det finns en bok som heter "Kråke som bebis" eller ngt sådant, den har vi precis läst.
Linnea är ju väldigt fixerad vid kroppsdelar, så vi måste förklara en massa. I somras på stranden frågade hon ju ett par fjortistjejer "Harrru snippa?".
Skicka en kommentar