Så här blev det

Lite trotsig

Jag vet att det är Långfredag idag och att man varken ska önska varandra Glad Påsk, se glad ut eller ha roligt, men i och med att jag inte är med i Svenska Kyrkan har jag rätt att strunta i de reglerna och helt sonika önska er alla en

GLAD PÅSK

och lägga ut en bild på vår påskglada dotter!

På tal om spackel

Jag måste först och främst tacka för alla kommentarer - på och utanför bloggen - angående mina makeup-planer. Vilket stöd jag fick från er, trots att det är en ganska galen idé. Jag lovar att lägga in fler sminktips vad det lider.

Nu kommer jag dock att blogga lite om ett annat slags spackel. Se bild nedan.

Alvas lekrum var egentligen det enda fula rum som fanns när vi flyttade in i huset för ett år sedan. Det har dock tagit oss enda tills nu att ta tag i det. Förra helgen var Stefan och jag på måleriaffären för att köpa färg m.m. Vi hade ett litet huvudbry hur vi skulle göra med de stora hålen som mollypluggen gjort i vår spånskivevägg. Jag frågade en av säljarna och kollade om han hade några idéer. Fylla med spackel? Täcka med små vävbitar? Ja, det är ju inte helt trivialt. Han svarade att han inte riktigt visste och var, i mina ögon, väldigt "osäljarlik". (Kom igen, lura på mig nåt för sjutton!) Sen kom Stefan, som hade varit och browsat lite i affären, och helt plötsligt vände sig säljaren till honom och så hade de en sån där intim killstund som liksom luktade "tjejer kan ju inte de här grejerna, kom så ska jag berätta för DIG hur DU ska fixa väggen". Jag lackade ur när det hade gått en minut utan att han haft ögonkontakt med mig. Jag var sååå nära att säga "Älskling, jag går bort och tittar på lite blommiga tapeter istället", men jag höll mig och gick bort och diskuterade akrylatfärgens kvalitet (Beckers Perfekt eller Alcros Bestå??) på träfasader med en annan säljade istället.

Det här är en av mina svagare sidor. Jag kan bli väldigt "jämställdhetskänslig" och putt. Känner mig ganska mycket som Alva: KAN SJÄLV!!!

Nu väntar vi på att spacklet ska torka och under tiden så installerar Stefan sin födelsedagspresent, som han fått ett par dagar för tidigt: Nintendo Wii + Wii Fit. (Vad fel det känns att säga fit-brädan, men vad gör man när svenskan inte räcker till...?) Han fyller på söndag, men då har ju hela helgen gått och tänk vad många yogapass, golfrundor, bowlingturneringar och rockringetävlingar vi gått miste om då.

Nu har vi världstimmat!

Det kanske inte är lika effektfullt som när eiffeltornet släcks ner, men vi hade det rätt mysigt i alla fall med levande ljus och prat om husrenovering. Kvalitetstid med sin man, med andra ord.

Hur har ni världstimmat ikväll?

Släck ikväll 20.30

För linköpingsborna: Gå ut och titta på när Tornet släcks! Vi har filmteam på plats, som ska dokumentera.

Skidresa med jobbet

Förra veckan åkte 28 personer från jobbet till Stöten för att åka skidor. Vi åkte upp torsdag efter jobbet och kom hem runt 21 på söndagen. Privat och frivillig resa alltså, ingen konferens. Fredagen bjöd på rätt dåligt väder, men fantastiskt underlag i backen. Lördagen bjöd på sol och värme, men med efterföljande slask i backen. Svängarna och stilen satt i trots att jag inte åkt på fem år. Vilken skillnad det är att vara mamma och att inte vara mamma när man åker skidor! Hjälm är självklart, blå och gröna backar är att föredra samt varenda lift, backe och skidstuga utvärderas utifrån sina familjevänlighetsegenskaper. Snacka om att jag blivit "skadad". Det är dock lika roligt att åka skidor!

Nu till det intressanta. Efterdyningarna. Naturligtvis var det några smärre skandaler under helgen. Som sig bör när kollegor åker iväg så där utan förkläden eller hjärna. (Nej, jag var inte inblandad i någon skandal! Jag är ju Mamma och såg mest resan som en ursäkt att komma ifrån och få sova mellan 22 och 08.) Men i alla fall. Efter resan ville några lägga ut sina fotografier på jobbets server - för allmän beskådan. Jag hade fått se några av bilderna och hade väl egentligen inget att invända mot bilderna på mig. Men principiellt är jag mot facebook, som ni alla vet, och detta liknade ju i princip fb. Bilder på en själv, oftast med någon halvberusad look, läggs ut på allmän plats så att bl.a. din chef kan se dem. Dessutom ska väl inte privata bilder ligga på företagets server och ta upp plats??

Jag framförde min åsikt, bilderna är borta, men antagligen har jag väl inte några vänner kvar nu på firman (partypooper!), men ibland är jag principfast.

Vad tycker ni?

En nygammal hobby

I en av de första Mina Vänner-böcker som jag skrev i plitade jag ner att jag ville bli "kosmetolog". Som sjuåring vet man vanligtvis inte vad en sådan pysslar med, men jag hade tydligen blivit informerad att "sminkare" inte hette så utan kosmetolog. Sån skulle jag i alla fall bli.

Sen gick det som det gick och så blev jag biolog. Det rimmar i alla fall.

Däremot har jag aldrig tappat intresset för hudvård och make-up. Det senaste året har det eskalerat lite, då jag tagit tag i den nygamla hobbyn och gått på rådgivningar och kurser, köper på mig smink, följer sminkbloggar världen över samt har nu övervägt hur det skulle vara om jag tog tjänstledigt tio veckor nästa vår för att utbilda mig till make-up-artist.

Jag trivs jättebra med mitt jobb som miljöchef, det är inte det, men ibland känner jag att det vore så kul att ha en seriös hobby, som man kanske t.o.m. skulle kunna tjäna lite pengar på i framtiden. Det är många av mina bekanta som har såna hobbies/talanger; vissa har t.o.m. skaffat F-skattsedel. De målar tavlor, ger ut skivor, översätter, masserar, öppnar internetcaféer i Afrika... etc. Jag vill också sälla mig till den skaran.

Dagens make-up-tips så länge är en primer, för er som ännu inte upptäckt den. Det är en väl investerad hundralapp (drygt), som faktiskt kan göra så att till och med era bleka, dammiga H&M-ögonskuggor får liv! En primer får sminket att sitta på plats hela dagen. Du använder den efter dagkrämen, men innan foundation. Dock använder jag aldrig primern någon annanstans än på ögonlocken - just för att ge ögonskuggan liv och för att undvika såna där fula "korvar" som kan bildas vid ögonlocket efter tre timmar. Jag använder Make Up Store's primer, men det går säkert bra med andra också.

Andra tipset är för dig som reser och aldrig vet vad du ska köpa på flygplatsen: Köp på dig Victoria's Secret-läppglans! Efter att ha provat mig igenom rätt många olika märken kan jag med säkerhet säga att VS är bäst i världen. Det dumma är att jag aldrig hittat dem i Sverige, utan bara i USA eller på flygplatser.

Dagens tredje tips är Make Up Store's Blending Brush #108. Jag skulle säga att det är en bra allt-i-allo-borste för ögonskuggan.

Det enda jag behöver nu är folk som vill ställa upp och bli sminkade - gratis naturligtvis, i och med att F-skattsedeln är långt borta än så länge.

140 kronor rikare

Var på bjudhockey igår. Min princip är att aldrig betala för att gå på hockey. Det har funkat i rätt många år nu. Det är viktigt att man har principer i livet.

På middagen innan matchen slog vi vad om slutresultat och tid för första mål.
Jag gissade på 4-2 till LHC och att första målet skulle komma efter 9:09.

Det blev 4-2 och första målet kom efter 9:57.

Jag kan de här grejerna. Nu är jag rik.

Ur-hand-i-mun-undersökning

Här till höger jag har nu lagt till en liten undersökning, där jag vill att ni kryssar i lämpligt alternativ. Jag får lov att blogga om resultatet sen, men det som framkallade den aktuella frågan - Varför handlar du den 25:e? - var min reflektion efter torsdagens handling på köpcentret Tornby (Lkpg). Jag kom dit vid 13:30 och då var det tjockt med folk. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför. Sportlov visserligen, men ja... jag hade varit i Tornby i måndags också och då var det inte så mycket folk.

Sen slog det mig att det var den 25:e. Jantesvensk som jag är skämdes jag över att min buffert gör att jag slipper tänka på löningsdagen som den dagen då jag äntligen kan köpa något annat än nudlar. Men så slog det mig att det stod rätt så fina och dyra bilar på parkeringen och att alla som handlar idag inte egentligen behöver göra det.

Därefter insåg att alla inte bara handlar mat. De handlar soffor, kläder, godis, byggvaror, ja allt möjligt som man kan få tag på i Tornbyområdet. Många saker som konsumentnissarna kallar "sällanköp". Ska man handla sånt den 25:e?

Jag är verkligen inte ekonomisk. Det kan alla som känner mig intyga. Men att hela Linköping handlar den 25:e, är det inte som att leva lite ur hand i mun? Bränner pengarna så mycket i fickan? Brorsan berättade att en bekant till honom som åkte utomlands, och alltså fick hela terminens CSN-pengar på ett bräde, levde i lyx i tre månader och sen var fattig som en kyrkråtta resten av terminen. En student på universitetet! Ni vet, de där smarta människorna.

Om man nu rent ekonomiskt inte måste handla den 25:e, varför gör man det trots allt? Är det bra erbjudanden som lockar? Är det "folkfesten"? För mig finns det verkligen inget mer stressande, men om jag får några bra argument att luta mig mot kanske jag kan vara lugnare nästa gång.

(Observera att detta är inget inlägg som ställer sig frågande till varför låginkomsttagare handlar mat den 25:e. Det förstår jag. Detta är snarare en fråga varför hög- och medelinkomsttagare handlar s.k. sällanköp den 25:e."

Jag mår bra

Igår blev jag påkörd bakifrån. Jag stod still med bilen och skulle åka in i en rondell. Bilen bakom kunde inte stanna pga halkan. (Hrm... allt handlar väl om hastighet, avstånd och fantasi...? Jag är trött på alla som skyller på vädret!)

För att göra en lång historia kort så är allt kirrat vad gäller min och deras bilförsäkring, företagshälsovård, personskadeanmälningar och så en tripp till akuten igår. (Företagssköterskan sa att det inte var någon idé att först ta mig till en vårdcentral, utan jag skulle åka till akuten på en gång.)

Igår kände jag av nacken lite grann och så lite huvudvärk, men det kan lika gärna ha kommit från anspänningen och chocken. Läkaren sa att jag nog hade fått en smärre "stukning" av nacken, men att jag med största sannolikhet skulle känna mig helt frisk om ett par veckor. Jag känner mig redan bättre idag, förutom att jag har en täppt näsa, men det antar jag inte kommer från krocken utan från dagisbarnen.

Bestående whiplash får tydligen bara 5% och de har då oftast känt mer direkt efter krocken, som då oftast har varit >100 km/h. Jag skulle alltså inte oroa mig, sa läkaren. Skönt.

Nu skulle jag ta det lugnt några dagar, vilket faktiskt passar löjligt bra. Alva har fått ett bakslag på förskolan och börjar bete sig som ett "normalt" barn som faktiskt saknar sina föräldrar. Jag blev nästan lite orolig när hon förra veckan betedde sig som om hon inte brydde sig om jag var där eller inte. I måndags skulle jag lämna henne helt och hållet mellan 9-15 (det hade jag gjort redan i fredags och det gick toppenbra), men då fick jag komma tidigare och hämta för att hon varit så ledsen hela dagen. Helgen hade nog fått henne att inse vad det hela handlar om egentligen. "Förskolan betyder inga föräldrar. Huvva, vad läskigt!"

Idag lämnar Stefan, alternativt stannar hela förmiddagen, beroende på hur det känns nu på morgonen. Allt för att bryta lite mönster.

Nu ska jag ta en kopp te och en Ipren och tycka synd om mig lite grann, men mest av allt glädja mig åt:

* att krocken inte blev värre och att Alva inte var med i bilen
* att det inte har varit en vinter med regn och slask
* att jag inte bor på Haiti
* att vi har en så bra förskola med få barn, många fröknar och fräscha lokaler (dvs inget garantidagis, som så många barn måste gå på nuförtiden)
* att Alva har en egen vilja
* att vi har bra jobb med möjlighet att ta ut föräldraledigt
* att jag har en tjänstebil med vagnskadegaranti från SAAB och merförsäkring med möjlighet till hyrbil och allt sånt
* att solen skiner
* att jag mår bra