Ny design utan innebörd

Jodå, det är samma gamla blogg ni hamnat på. Behövde bara sminka till den lite.

Nu behöver jag komma på nåt djupt som illustreras av de däringa maskrosblommorna... Det måste ju vara genomtänkt, det här med bloggeriet.

Vissnad blomma som sett sina bästa dar? Läste nånstans att man är som vackrast när man är 46 år, så det stämmer ju inte än.
Vissnad blomma som vill sprida sina frön? Kanske mer passar på en man?Miljöpartist? Njae... inte precis.
Längtan till sommar och trädgårdsarbete? Varför inte?

Har ni några tips?

Försök till årskrönika

Jag försökte. Men misslyckades. Jag började skissa på hur året hade sett ut; vad hade jag gjort på jobbet, hur Alva trivts på dagis, hur det funkar med Stefans nya roll på jobbet (och vad hände egentligen med rådjuret han sköt i höstas), vad har vi haft för husprojekt under året och hur gick det med min krockskada. Det blev ingen rolig årskrönika. Torr och uppräknande. Som nåt slags tråkig högstadieredovisning.

Fast det var nyttigt att skriva den. Nyttigt att tänka tillbaka på att vi faktiskt har gjort förfärligt mycket under året och att jag måste sluta tycka att det är tråkigt att vi inte är så aktiva. (Jag har mina svaga stunder då jag säger sånt dumt till Stefan.) Jag märker att jag blir rätt så lättpåverkad av vänner och kollegor, som berättar om saker DE gör: reser utomlands några gånger per år, har årskort på teatern, tar med tre barn på skidresa, ställer till med stora fester hemma, bygger om huset, tränar tre gånger i veckan, åker iväg på romantisk helg till NY, lagar spännande maträtter, tittar på sommarstuga, flyttar till USA några månader för att prova på, fixar naglarna så att de alltid ser tiptop ut... Gaaah!! Ibland fungerar inte filtret i huvudet som klargör för mig att det inte är en och samma person som fixar allt detta. (Nån mer som har samma sjukdom?)

Därför var det nyttigt för mig att få skriva ner att jag faktiskt varit iväg med jobbet i snitt en gång per arbetad månad. Ett vadstenainternat med ledningen, 2 x Söderköpings Brunnvistelser, en italienresa med CSR-gruppen, en klappa-vårt-vindkraftverk-resa till Norrland, en skidresa till Stöten samt en styrelse-/studieresa till Göteborg. Betänk då att jag inte jobbade i jan-feb utan var mammaledig då.

De mörka stunderna under 2010 har verkligen varit svårräknade, vilket också var viktigt att få tänka på under min skrivprocess. Min farfar gick bort i våras och det var naturligtvis inte roligt, även om hans död var fin på flera sätt. Att bo på landet under dessa två vintrar som vi nu upplevt har heller inte varit klackarna i taket, även om man vänjer sig. Alvas dagisvistelse har varit mycket positiv och hon har klarat sig ifrån att bli så sjuk. Däremot har både Stefan och jag varit ovanligt förkylda i år, vilket för min del framför allt gått ut över träningen. Ölandsvistelsen i somras fick avbrytas pga stormar och avstängda ölandsbroar. Och parisresan med jobbet förra måndagen blev aldrig av för planet gick sönder på landningsbanan nån sekund innan det skulle lyfta. Annars har vi haft tur med transportmedel under året, något som jag vet att många andra inte haft.

Det jag saknat är one-on-one-träffar med mina vänner. Tjejer från Ithaka, Ladies' circle, bokcirkeln, och lilla "tantgänget" har jag regelbundet träffat, men det där förtroliga mötet över ett glas vin på nån pub som uteblivit. Likaså helghajken på östgötaleden med nån eller ett par kompisar. Jag hoppas att 2011 bjuder på fler såna möten.

Bilden är för övrigt tagen på ett hotellrum på Varbergs golfklubb. I alla rummen stod det små visdomsord på väggarna. Jag tycker att detta på ett bra sätt sammanfattar hur jag känner mig just nu.

God natt och God Jul!

メリークリスマス

Är det så att alla julhälsningar i år kommer att komma via facebook och att vi som fortfarande tvivlar får skylla oss själva att vi blir utan hälsning?

So be it. Här kommer min japanska hälsning i alla fall. Främst till de bekanta jag har i Japan. (Mamma, skicka vidare!)

スウェーデンからビッグハグ。
私はあなたに2011 年にはすべての成功をお祈りします！

Ja, eller nåt sånt.

(Jag filar på en årskrönika som förhoppningsvis kommer i år... Håll ut, jag ska bli en bättre bloggerska.)

Dubbel flashback

Igår var jag inbjuden till universitetet för att under tjugo minuter redogöra för ”Vart leder utbildningen”. Nu var det på ett program (EMM) som hittills inte utexaminerat några studenter, så att ge ett exakt svar på frågan är naturligtvis omöjligt. Dock kan jag säga att om jag suttit på en större miljö- och energiavdelning där jag varit tvungen att anställa skulle denna utbildning vara klart intressant som rekryteringsbas! Hade jag behövt plugga igen (för den tjänsten jag har idag) hade jag valt just civilingenjörsprogrammet EMM.

Det var för övrigt en intressant fråga som jag ställde till mig själv; vad hade jag pluggat till om jag visste det jag visste idag om världen? Har jag gjort rätt val på vägen? Vad hade jag egentligen velat pyssla med? Gymnasielärare? Läkare? Hudterapeut? Nej, jag ångrar inte mitt val. Jag tror att jag aldrig kommer att sluta utbilda mig för jag kan förmodligen aldrig bli nöjd. Jag har alltid haft ett gott öga till forskning och ärligt talat tror jag att det är på ett universitet jag kommer att sluta mina förvärvsarbetande dagar. Däremot har jag lovat mig själv att aldrig forska på något som jag inte själv upplevt ett forskningsbehov av. Det innebär med andra ord en hel del år i arbetslivet innan jag skaffar mig ett sånt där kontor på institutionen där högar med forskningsrapporter och orättade D-uppsatser skapar ett kreativt kaos och intryck av visdom.

Flashbacken jag fick handlade i alla fall om universitetstiden. Husen och ingångarna är de samma, men mycket är renoverat och studenter med mobiltelefoner och laptops hänger i varje hörn. Själv minns jag att jag ifrågasatte varför vi var tvungna att gå och hämta ut ett e-postkonto när jag började plugga. Vadå "mail"? Vem ska jag "maila" till? De jag föreläste för igår var fem år gamla när jag själv började plugga! De ryggade tillbaka när jag sa att jag kom till universitetet för första gången 1996. När blev jag så gammal?!

Den andra flashbacken jag ville skriva om idag är den jag upplever just i skrivandets stund. Bloggande på ett försenat SJ-tåg. Pust och stön, SJ. (Slösar inga pixlar den här gången på att beskriva min besvikelse.) Snart firar förresten Lilla u-bloggen 4 år! Tack alla som hängt med från början och som visat intresse på diverse sätt. Jag vet enligt statistiken att ni är rätt många som är återkommande läsare, men jag har ingen aning vilka ni är. Pip till om ni vill. Jag är så nyfiken!

Jag har varit i Stockholm idag på ett söka-EU-pengar-seminarium som en konsultfirma höll i. Det var fantastiskt roligt att se de fyra killarna i 30-årsåldern som höll i seminariet. Alla var 170 cm långa, spinkiga jurister/ekonomer, hade Tiger-kostymer och backslick och körde hela igenom hela lathunden ”Så blir du en lyckad 80h-stureplanskonsult”. Jag satt och smålog lite för mig själv och var ytterst tacksam för att min man inte visar några tecken på att ha de där valparna som förebilder. (Det betyder inte, Stefan, att jag inte tycker att du är snygg i din Tiger eller att du inte skulle klara av deras jobb. Men jag tror att du vet vad jag menar…)

För en gångs skull var jag faktiskt väldigt effektiv och använde dagens fikapauser till att skriva ihop en skiss på ett projekt vi ska söka pengar för. Jag fick ner både idé, projektnamn, lösning, budget, tidplan, partners och funderingar över möjliga stödprogram som presenterades under dagen. Ibland har man sina moments.

I helgen är det dags för sista delen av kursen: Manlig grooming samt Festsminkning med lösögonfransar, glitter m.m. Jag passade på att ragga upp en av dagens kvinnliga deltagare som sminkmodell till helgen. Hon var mörkhyad och fantastiskt vacker och jag var helt enkelt tvungen att fråga henne. Hon blev naturligtvis väldigt smickrad och skulle ge besked under morgondagen. Haha, tokiga mig! Den här kursen har verkligen gjort mig lite galen. Återkommer med kurssummering så snart som tiden medger detta.

Gud, vad jag behöver lite semesterdagar nu! Framför allt ser jag fram emot att få umgås med min familj!

Den "lilla" svarta

Snart blir det till att köra med full gas! Äntligen är det dags för familjens första biogasbil. I en biogasstad som Linköping finns det inte längre några ursäkter till varför jag inte ska köra en biogasbil. Att ligga på ett utsläpp på runt 20 g/km (biogas, ej naturgas) känns bra när man måste pendla 5 mil om dagen.

Mina ungefärliga pendlarmils utsläpp per år skulle schablonmässigt räknat se ut så här:
2,5 ton CO2 med "vanlig" bensinare
0,8 ton CO2 med etanol (min nuvarande)
0,2 ton CO2 med biogas

Våra totala utsläpp per person och år brukar, för en svensk, ligga runt 6 ton. Då kan ni själva räkna ut hur stor del min pendling betyder för mitt totala "ekologiska fotavtryck" och varför det är extra viktigt att jag kör med miljöbilar.

I mars kommer bilen, inshallah. För mina modelltokiga bröder kan jag berätta att det är en VW Passat Variant TSI 150 EcoFuel DSG Masters. För mamma kan jag berätta att den är svart och har många såna där säkerhetsstjärnor. För pappa kan jag berätta att den är väldigt lik en Audi, fast utan att se ut som en Barbapappa.

Jag är fast!

Äntligen, äntligen, äntligen har jag hittat en hobby som jag brinner för!

Kursen på FACE Stockholm är klockren och vi får jobba med olika lärare som bl.a. sminkat Madonna, Kate Moss, Idol-gänget, E-typevideos... etc. Det är ett bra tempo och det går faktiskt över förväntan för mig. Denna intensivkurs är alltså bara fokuserad på "beauty", dvs en längre makeupartistutbildning innehåller ju även teater-/cirkussmink, manikyr, pedikyr, viss håruppsättningsteknik m.m. Jag får lära mig naturlig makeup, färgning av bryn och fransar, bröllopsmakeup, festmakeup (lösögonfransar bl.a.) samt manlig s.k. grooming.

Nästa gång är det två hela dagar med bröllopsmakeup och det saknas förresten lite modeller till detta. Jag har ingen till lördagen än och två av tjejerna på kursen tror jag står utan modell både lör och sön. Intresserad? Hör av dig! (Datum: 27-28 nov. ca 9:30-15 bör modellerna vara där.)

I lördags köpte jag på mig en makeupväska - med innehåll. Mycket har jag ju redan sedan innan, men nu känner jag mig rätt så fit for fight för vilken vardags-, fest- eller bröllopssminkning som helst. I vår/sommar har jag blivit lovad jobb hos min frisör för att fixa baltjejer och brudar/tärnor. Lite extra roligt eftersom jag inte har mitt diplom än. :-)

Första halvåret kör jag gratis åt alla kompisar, sen hade jag tänkt bli lite känd och dyr.

Nu måste jag bara komma på ett bra namn åt mitt företag...

Nå, hur blev det egentligen?

Några av er har efterfrågat före- och efterbilder av husomvandlingen i somras. Jag hittade en gammal bild från förra husägarnas hemnet-fotografering. Så här såg vårt hus ut innan carport, ommålning och nya markiser.


Och så här ser det ut nu. Det som saknas är slutmålning av carporten som ska ske i vår när träet är moget.

Hur man får ovänner...

1) Klistra in en bild på en resrutt i Karibien.

2) Skriv att ni ska åka mitt i kallaste (svenska) vintern.

3) Påminn dem att du är miljöchef och att det inte ser så snyggt ut att flyga flygplan och sen åka kryssningsfartyg.

4) Försök att skylla på att ni ska hälsa på goda vänner som valt att bosätta sig i Florida och att man nästan kan skylla all miljöpåverkan på dem. Dessutom ska du ju klimatkompensera resan och lite till.

5) Försök att hitta nytt boende i Miami, eftersom dina vänner tycker att du är dum som försöker lägga över miljöskulden på dem mitt i ett blogginlägg.

6) Ångra dig och lägg ut en bild på kantareller istället.
7) Ångra dig ännu en gång eftersom bilder på folk som plockat litervis med kantareller kan ses som stötande av vissa.

När jag blir stor...

I går hade jag ett mycket intressant möte på universitetet med en professor och en fo.ass. Vi har ett samarbete (se tidigare inlägg med TV-klipp) med LiU som kommer att gå ut på att bl.a. titta på våra hyresgästers "energibeteenden" i hemmet. Det är så häftigt med forskare som är så oerhört kompetenta och som verkligen brinner för sin sak. Jag satt och tänkte mycket på att jag en gång i tiden fått erbjudanden om doktorandtjänster, men valde ett annat liv.

För drygt tre år sedan (ni som läst min blogg under lång tid kommer kanske ihåg detta) fick jag erbjudande om att bli WSP:s utbildningsansvarige (i hela koncernen) med kontor mitt i London. Sextiotimmarsveckor, högklackat, heltäckningsmatta i badrummet och inga barn på ett bra tag. Det livet valde jag också bort.

Hur sjutton ska jag få ihop mina intressen kring forskning, hållbarhet, utbildning, starta-eget och make-up och samtidigt ha familj, hus, katt... Dessutom vill jag fortfarande bo utomlands någon gång... Jag tror nog innerst inne att det bästa är att inte ha allting samtidigt. Det är egentligen rätt skönt att kunna ha back-up-intressen som man skulle kunna ta fram när det behövs.

Förresten måste man leva i nuet och jag trivs väldigt bra med livssituationen nu. Barn, man, boende, jobb, fritid, vänner & familj. Jag säger som Alva: Underbart!

Fotnot: Underbart kommer från att Stefan säger det i tid och otid och Alva testar nu i vilka situationer och meningar det passar sig med ett dylikt utrop.

Underbart!

Hört i lekrummet (medan jag var ute och sprang):
- Jag har tappat bort min mamma. Underbart!

Och så pratas det om att barn under elva år inte kan hantera ironi. Pyttsan!