Förra veckan var jag på kurs med jobbet och då kom det upp en intressant diskussion under en av luncherna, nämligen bloggning. En av kollegorna - en man i 45-årsåldern - kunde inte förstå varför alla skulle hålla på och blogga nuförtiden. Jag satt mest tyst och avslöjande inte att jag hade en egen blogg. (Man får alltid höra mer intressanta åsikter om man inte "hämmar" med sina egna.)
Diskussionen i sig kanske inte var så otroligt givande, utan det var mina tankar efteråt som fick mig att reflektera: Varför bloggar folk nuförtiden egentligen? Är det ett nytt påhitt eller fanns det förr i tiden också, men då i andra forum? Vad är 1800-talets motsvarighet till blogg? Ger bloggandet i världen upphov till mer lycka eller mer olycka? Vem skapar regler om bloggning? Skiljer de sig i så fall från samhällets övriga regler? Och så en biologkommentar: finns det liknande beteenden hos andra djur? "Bloggar" schimpanser t.ex.?
Och så den svåraste frågan: varför bloggar jag?
För att svara på den frågan får jag gå tillbaka ett par år i tiden, då jag var singel och reste som en galning i hela Sverige. Tyvärr kom då hela privatlivet i kläm, och för att inte få alltför höga mobilräkningar började jag skriva dagbok på datorns hårddisk för att få "prata av mig" lite. När jag sedan insåg att jag även kunde publicera mina tankar på nätet och t.o.m. få lite respons på dem kände jag att jag på något sätt kom lite närmare mina vänner och min familj.
När jag sedan fann "den rätte" och slutade resa minskade behovet av att prata av mig, men nu har istället bloggen blivit något jag använder istället för att ringa och prata med alla kompisar varje vecka. Jag läser på deras bloggar också och får se hur deras barn växer, hur studierna går, hur resan till Norge varit och om de flyttat ihop med pojkvännen än eller inte. Envägskommunikation låter enormt trist, torrt och träigt, men stundtals är kanske det det enda man orkar med.
Jag tror att bloggning är 2000-talets motsvarighet till snacket på kyrkbacken. Man pratade om livet med många människor samtidigt och fick "kommentarer" till sina "inlägg" - antingen på en gång, eller veckan efter över en kopp kaffe. Ibland lyssnade man till någon okänd person som stod och pratade, ibland på en nära vän. Vissa hade mer inflytande än andra och blev mer "länkade till". Vi har inga naturliga kyrkbackar längre. Bra eller dåligt?
4 kommentarer:
Som nybliven social media-upplyst tror jag att bloggandet är snarare 1800-talets brevskrivande.
Tänk den brevväxling som sedemera blev telefonsamtal som nu har blivit blogginlägg. Att den digitala kommunikationen (som jag nog ändå tycker är tvåvägs, jag menar, nu kommunicerar vi väl?) har blivit så stor är just på grund av det flöde av information vi kan ta del av när vi vill, istället för att vara hänvisade till 19.30 på SVT.
Du skriver när du har tid, jag svarar när jag har en sekund över och när vi väl har en kvart över på samma gång ringer vi. Tänk om du skulle vara tvungen att skriva brev 45 minuter om dagen till var och en istället? Då skulle Spiggens mamma bli arbetslös och hans pappa antagligen bli galen på sin envägskommunicerande fru...
Stor kram förresten och grattis!
//Sara
Ps. Att bero på sociala medier, kolla www.eonnewjobs.com!
Du är en vis kvinna, Sara, men jag håller inte med dig till hundra procent. Tvåpersonskommunikation är en grej, bloggande en annan. Jag skulle snarare jämföra bloggandet med det Martin Luther gjorde när han spikade upp sina teser på kyrkporten på 1500-talet (var det väl?). "Nu vill jag att många ska läsa/höra det här", är ju faktiskt inte utgångspunkten när man skriver brev eller ringer till nån.
Så min fråga hänger kvar: hur bloggade folk på 1500-talet?
/u
(Den här till synes tvåpersonskommunikationen kan ju många fler än vi själva följa t.ex. Senast man var i en liknande situation var när man som ung ringde Heta Linjen och tjuvlyssnade på andras samtal. Hehe.)
Diskussionen om bloggning kom upp på mitt jobb med för ett par veckor sen. En av de äldre var så oerhört störd över alla idioter till bloggare... Och jag blev så oerhört störd över att nån kan reta sig så mycket på nåt så harmlöst. Jag sa att jag gärna läser bloggar o att jag säkert skulle blogga om jag fick tid över och fick igång vanan. Det var nåt som den min arbetskamrat hade vädigt svårt att förstå. "Tänk att vanliga intelligenta människor håller på med sån skit"
Skicka en kommentar