Det finns antagligen ingen kvar som läser denna blogg. Fair enough.
Jag får hänvisa till de gamla inläggen istället. Då fanns där en glöd, ett intresse, en vilja att få ner tankarna på pränt. Men, som jag tjatat om redan, så skriver jag för mig själv, som ett slags dagbok. Vad kommer jag att tro om mig själv, när jag ser tillbaka på tiden i Kanada? Kanske är de få inläggen det senaste halvåret det bästa beviset på hur jag känner mig just nu. Trött, trög och tom i bollen. Jag har inget vettigt att komma med. Inget värt att berätta om.
Det ÄR fantastiskt att få vara hemma med sina barn och se varje liten millimeter av deras utveckling, men det är redan så många som bloggar om sina barn, så jag försöker tona ner den biten. Et voilà! Då finns det inget kvar att skriva om.
Om jag ska vara ärlig, skulle jag gärna vilja ha orken och tiden att utveckla mig själv lite mer. Målet med detta är också att jag ska bli en bättre mamma och fru. Man måste fara iväg för att kunna längta hem...
I helgen beger jag mig till NYC - själv. Jag tänker sätta mig i Central Park och läsa en bok, gå på Guggenheim och klura på vad som är konst och inte och så ta kort på höga hus nerifrån. Jag vägrar ställa mig i någon turistkö för att åka hiss upp i någon hög byggnad. Det finns bara en hög byggnad jag skulle vilja vara i just nu och den ligger inte på Manhattan...
8 kommentarer:
Känner igen mig i dina tankar kring detta! Men jag tittar i allafall in här lite då och då :) Jag tänker att när bloggen står stilla så beror det på att man har fullt upp med att leva livet utanför datorskärmen, så se det som något positivt. Ha de riktigt bra i NYC! Cool du är som sticker dit själv. Stor kram!
Tack K för att du dels fortfarande bryr dig om att titta in här ibland och dels för din kommentar. Den värmde. Jag hade inte varit inne på din blogg på ett tag, men kollade på dina superfina fjällbilder igår! Wow! Imponerande promenad, tjejen! /u
Har kanske inte en lika insiktsfull kommentar som K, men jag väntar i alla fall ivrigt på "Vattenlek del 2". :)
/J
Nu ska du inte vara sån. Det är klart att vi läser! Och jag fattar att det känns segt och rätt tråkigt att inte få använda alla sidor av sig själv när man är hemma men försök att ändå njuta av de saker som är härliga med att vara med barnen jämt. Jag kan nämligen garantera att du kommer att få jobba sen. Det verkar finnas hur mycket jobb som helst. Det tar aldrig slut! Två månader efter att du kommit tillbaka till jobbet så minns ingen (inte ens du) att du varit borta.
Låter bra att du rekar i NYC!
många kramar Susanne L
Jag kikar in regelbundet, och håller med J, vad hände egentligen med "vattenlek 2"???
Stor kram,
Malin
Du ska inte tro att vi inte tittar in på din blogg, Lilla u, det gör vi visst! Jag undrar också när "Vattenlek del 2" kommer. Jag tror att jag förstår vad du säger om att vara hemma med barn. Det är en UTMANING som kräver väldigt mycket - det gäller att ha fantasi för att samtidigt klara av att utveckla sig själv!
Det här förstår du nog inte förrän du ... flyttat hem igen! Kram
Jag läser. Ofta och gärna, känns som om då får jag en liten bild av dig idag eftersom vi inte setts på 1, 5 år. Stor kram från vännen i öst! /Sara
Tack alla ni som kommenterat och peppat mig. Som ni kan läsa i nästa inlägg är tonen lite annorlunda. Det som alltså behövs är lite miljöombyte! 50 timmar ifrån familjen räckte för att längta tillbaka till "jobbet" igen. Men så är det väl med de flesta jobb, antar jag.
Nu ska jag ta tag i "Vattenlek del 2" så att det blir tyst på tjatet någon gång. ;-)
/u
Skicka en kommentar