Oktober var månaden, sa Bull

Nu är det knappt två timmar kvar på oktober. Imorgon måste vi klistra fast en ny lapp på almanackan (scouternas almanacka, ni vet den där rektangulära med dra-bort-lappar). Idag är första dagen på resten av ditt liv, brukar det heta och idag, mer än någonsin, känns det så. Vi vinkade nämligen idag adjö till flyttlasset märkt "Overseas". Nu är det bara dagar kvar till egen liftoff. Svårbegripligt, men spännande.

Oktober har varit en bonusmånad. Egentligen var väl augusti och september det också, men i och med att vi verkligen inte hade räknat med att vara kvar i Sverige SÅ länge gjordes inga som helst planer för oktober förrän högst veckan innan. Det blev massor av spontana besök hemma hos folk; middagar här hemma för vänner vi redan sagt farväl till; en jubileumskonsert med Linköpings studentsångare för min del; tårtor hos födelsedagsbarn vi räknat med att bara skicka torontovykort till; röjardag och stämma med samfälligheten; oktoberfest med släkten, besök på Busfabriken; utflykter med barnen; stor jobbaluns med respektive; besök av båda bröderna vid olika tillfällen och massor av löprundor i härlig höstluft (fast med Sommar i lurarna, hehe). Dessutom kom Kung Bore på snabbvisit och påminde Alva om hur man gör snögubbar i Vintersverige.

Nu kan jag äntligen pusta ut, för nu kan jag inte packa mer. Jag vet vad jag ska stoppa i resväskan om några veckor. Som liten flyttade vi mycket med familjen och vid ett tillfälle sa min lillebror: "Vad ska jag göra av alla mina kompisar, ska jag stoppa dem i en låda också?" Ja du, Peter, tänk om man kunde göra det. Då skulle man kunna kalla det... ja, facebook till exempel...

Äntligen!

Att man kan bli så glad över ett samtal från andra sidan Atlanten! 

Barnböcker på läsplatta? Inte för mig.

Alva och jag läser denna vecka "Mio, min Mio". Det blir ungefär ett kapitel per gång, morgon och kväll. Ibland kanske tre gånger om dagen - för att det var för spännande att sluta läsa förra gången och vi måste veta om Mio och Jum-Jum kommer klara sig eller inte. Jag läser med inlevelse och med tillgjorda röster och hon sitter ihopkurad bredvid mig i soffan och lyssnar med stort intresse. Vi lägger bokmärke och bläddrar tillbaka till de sidor som har illustrationer, för hur såg egentligen Riddar Katos spejare ut nu igen? Det är en helhetsupplevelse för både mor och dotter.

Vi läser med andra ord ur en pappersbok, vilket inte är självklart nuförtiden. Jag hade lika gärna kunnat sitta med läsplattan i knät och läsa samma historia för Alva. När jag bläddrar bland e-böckerna (barn 3-6 år) på bibliotekets hemsida är det väldigt få klassiska sagor som jag känner igen i katalogen. Jag hittar i alla fall Jan Lööfs bok "Sagan om det röda äpplet", lånar den och läser den för Alva i min dator. Jag bläddrar genom att trycka på Enter. Hade jag tagit läsplattan hade jag "slajdat". Hur oromantiskt är inte det?! Alva kallar konceptet med e-böcker för "bok i datorn", så än så länge verkar det, ur hennes perspektiv, inte vara så att e-boken är standard, för då hade hon ju bara sagt "bok" eller "läsa".

Jag har oerhört svårt att ta till mig denna nya teknik. Inte datorer/läsplattor/surfplattor generellt naturligtvis, utan specifikt e-boken. Framför allt bilderböcker och traditionella barnböcker som e-böcker. Att vara skeptisk till nya medier är inte så klädsamt, jag vet. Man blir med en gång tjugo år äldre. Jag förstår att ny teknik ger nya läsare och att pekdatorns möjligheter öppnar dörrar för t.ex. barn med nedsatt syn får möjlighet att zooma in i bilderna (speciellt viktigt i Jan Lööfs och Sven Nordqvists) eller öka textstorleken. Dessutom inser jag att faktaböcker för barn även de kan göra sig bättre i en iPad, där man kan klicka på en bild av en jordskorpa och se en film om ett vulkanutbrott istället för att läsa om hur det går till. Interaktivitet kan naturligtvis förstärka barnboksberättandet. Jag vet, jag vet...

Statistiken visar även, har jag förstått, att pappersboksförsäljningen inte går ner när försäljningen av e-böcker och ljudböcker ökar, så ryktet om pappersbokens död är betydligt överdrivet. Det känns tryggt.

Trots trygg statistik, ökade möjligheter för barn att få lära sig saker interaktivt, tantvarning på mig och allt det andra jag skrev om, tänker jag ändå fortsätta att bara läsa pappersböcker för mina barn. Inget slår den traditionella bokens dramatik! Det ska mycket till att jag tar surfplattan och läser om Riddar Katos stenhjärta.

Precis som Meg Ryans rollfigur i "You've Got Mail" kämpar jag för barnbokens bästa. Och enligt mig är det i pappersform.

The End.

Analog retuschering

Jag fullkomligt älskar det här begreppet! Analog retuschering! Torka bort snor och kaksmulor. Det känns väldigt 2012 liksom, tycker ni inte det? Alla känner vid det här laget till "retuschering" och "digital" och mycket i samhället går ju nuförtiden ut på att revoltera lite mot detta. Jag tänker på slow food, downshifting, Instagram med sina Hasselbladsbilder m.m.

Uttrycket läste jag för första gången häromdagen i DN, i en artikel om skolfotografering: Är det ok att digitalt retuschera sina barns skolfoton? Vi fick förresten Alvas bilder igår för påseende på nätet. Det är otroligt hur man vaggas in i att man MÅSTE köpa de där bilderna, även om de inte blev så bra. Vi köper gruppbilden, den är rolig för Alva att ha. Far- och morföräldrar får stå ut med att njuta av de andra fyratusen digitala bilderna de har på henne (och som de digitalt kan retuschera som de vill). :-)

Här är ett par bilder som varken är digitalt eller analogt tillfixade. Vem är vem? (Båda är ett halvår gamla på bilden.)

Glömde fira

Det femhundrade blogginlägget ska firas, hade jag sagt till mig själv. Det här är nummer 502. Vi får fira lite så här i efterhand. Jag är, om jag får säga det själv och det får jag, lite stolt att jag trots skrivtorka lite nu och då ändå lyckats hålla liv i den här bloggen. Det är speciellt roligt att den funnits med under mina fem mest innehållsrika år i mitt liv. Man kan läsa om mitt singelliv, om hur det är att flytta in i ett nybyggt flerbostadshus, om att byta jobb, bli gravid, flytta till landet, vara på Öland och i Karibien, om miljöfrågor, om småbarnsåren, facebookavsky, hur det är att ha familjemedlemmar som bor olika länder, om nya bilar, om att få flera missfall, om att vänta på arbetstillstånd för kanadajobb... Ja, helt enkelt om mitt liv. 

Om jag har återkommande läsare eller inte spelar inte så stor roll. Jag skriver för mig själv framför allt, men det har alltid varit roligt när ni läsare stuckit upp huvudet ovanför den anonyma cyberytan och avslöjat att ni läser min blogg. Kanske är det någon som följt mig under alla 502 inläggen?