U, S och A reste till USA

Hur skriver man ett inlägg om att man åkte på två penicillinkurer på karibienkryssningen utan att låta bitter?

Jag är naturligtvis lite bitter. Det var ju inte så vi hade planerat vår resa. Som tur är var jag frisk dagarna innan, då vi var i Miami hos vänner och dagarna efter kryssningen då vi återvände hem till dem. Kryssningsdag 2 fick jag två kurer antibiotika för både halsfluss och öroninflammation. Kryssningsdag 7 var jag frisk igen och kunde som tur var äta hummern som serverades ombord på kvällen.

Ni vet hur man gör planer att man ska springa på båtens löparbana, ligga och sola på deck med en drink i handen, äta tallrikar fulla med färsk frukt till frukost, gå (varannan kväll) på shower och stand-ups, äta gourmetmat varje kväll, dricka nygjord limoncello… Ja, jag kan fortsätta länge. Det blev inte så. Min superhjälte till man fick dra det tunga lasset med Alva, vilket jag inte nog kan tacka honom för.

Jag har dock slutat tycka synd om mig för jag tänker på allt som kunde ha hänt istället. Det var ju lika gärna Alva som kunnat få öroninflammationen. Tänk er att ha en liten 2,5-åring med ont i öronen på en resa med många mellanlandningar… Istället fick vi en tjej som satte sig i flygstolen och somnade efter en halvtimme och sov hela flighterna igenom. Vi som hade förberett med små inslagna presenter, läst på flyingwithkids.com, tränat på tuggummituggning och allt!

Resor gör att man blir mer världsvan. Att resa med barn, med borttappat bagage, med sjuk medresenär eller utan resplan är exempel på situationer som gör att man blir ännu mer världsvan. I vårt fall var jag ju trots allt uppe på fötterna och till på köpet på en lyxkryssare i fint väder, så nu säger jag det igen: jag är inte bitter. Om någon får för sig att kommentera detta inlägg med en stackars-dig-mening, raderar jag kommentaren. ;-)

Jag har trots allt blivit ombedd att skriva på bloggen hur resan var, så det har jag alltså gjort nu. Bilägger också några bilder, så att ni ser att det var rätt härligt trots allt. Passar också på att tacka PoLi för ert värdskap (host-ility, som det väl heter på engelska...?). Ska se till att skicka mer ”bernä” per post.

Livstecken från Mannheim

Först en kommentar till bloggtorkan. Det var ingen torka. Det var en välbehövlig bloggsemester. När det händer lite för mycket i mitt liv märker jag att jag tänker i bloggtermer; liksom bloggar i huvudet. Sen tycker jag att jag ”bloggat” färdigt i och med detta.

Jag skriver ju fortfarande i första hand för min egen skull, men å andra sidan vet jag hur mycket jag uppskattar att få följa andras liv via bloggar, så jag gissar att någon kanske tycker att det är roligt att jag visar livstecken igen?

Detta tecken av liv kommer från Frankfurts Airport City Mall, en sen kväll i februari. Jag väntar på ICE-tåget (typ X2000) som ska ta mig till Mannheim, till den årliga CSR-konferens med de andra europeiska allmännyttiga bostadsbolagen. Som tur var hade Donken öppet så jag kunde få i mig en McWrap. Middag kl.22.30 – inte bra.

Denna resa vill jag verkligen inte göra. I onsdags kom vi hem från vår karibienresa – vilket får bli ett eget inlägg – och två veckor borta från kontoret betyder tyvärr två veckor back. Borde det egentligen få heta Semester? Borde det inte bara heta Förskjutning? Denna tjänsteresa innebär ytterligare tre dagars högpåläggning. (Jag ska nog skaffa mig en PRAO. Ska föreläsa på universitetet nästa vecka… där kanske jag kan ragga upp nån…)

Kom på att jag är mäkta stolt över mina bröder. En som förstår det här lustiga språket och lyckas bra både i golf och med truckar och som tydligen är en sådan kändis så att man på en transferbuss på Schiphols flygplats träffar på folk som känner honom. En annan bror har precis tagit examen och fått jobb på någon konsultfirma med svårt namn i huvudstaden. Dessutom är jag lite stolt över mina föräldrar som förstår och pratar japanska nu. Jag hade en japansk skolklass bakom mig på planet ikväll och önskade att jag också förstod mer. Mamma, måste förresten fråga om ”gomen” är slang för ”gomenasai”?

På tal om ICE, som jag för övrigt satt mig på nu, måste jag påminna er alla om att lägga in ICE i era mobiler. In Case of Emergency-numret är det som räddningspersonalen/sjukhuspersonalen letar rätt på i era mobiler om det skulle hända er något. Stefan har lagt in mig som ICE WIFE och han heter ICE MAN hos mig. Vardagen blir lite mer spännande när man får låtsas att man är gift med en superhjälte, eller hur?

Nu vill jag inget hellre än att ligga och sova bredvid min superhjälte… Tyskland nattetid är överreklamerat.