Häromdagen blev min man av med sin iPod på jobbet. Han hade lämnat kvar den på skrivbordet på kontoret. För att komma in till hans kontor krävs i princip att man passerar 2-3 "skalskyddsbarriärer", dvs det är inte bara att kliva in direkt från gatan och knycka med sig en handväska eller en laptop eller så. T.o.m. när han ska till och från fikarummet måste han ha sin "nyckeltag" med sig.
Detta innebär alltså att företaget vet om exakt vilka tretton personer som kom in i den aktuella korridoren under de timmarna som iPoden låg där obevakad. Data-adm vägrar dock att lämna ut denna information till S.
Nu är ju inte en iPod det värsta man kan bli av med, men eftersom det antingen är en nära kollega, en sommarjobbare eller en städare blir det nog svårt att i fortsättningen kunna lita på nån. Alls. Förluten av tillit är värre än den ekonomiska förlusten.
Ska vi behöva ha webkameror uppsatta på jobbet kvälls- och nattetid? Ska vi behöva skriva på anslagstavlan i fikarummet att "NN blev i natt av med sin iPod. Följande 13 personer befann sig i denna korridor under denna tid:... Ge dig tillkänna din tjuv!"
Vänta... jag känner igen denna diskussion... Kanske har jag hört den i media de senaste veckorna... :-)
26 juni 2008
23 juni 2008
16 juni 2008
Tankar om bloggning
Förra veckan var jag på kurs med jobbet och då kom det upp en intressant diskussion under en av luncherna, nämligen bloggning. En av kollegorna - en man i 45-årsåldern - kunde inte förstå varför alla skulle hålla på och blogga nuförtiden. Jag satt mest tyst och avslöjande inte att jag hade en egen blogg. (Man får alltid höra mer intressanta åsikter om man inte "hämmar" med sina egna.)
Diskussionen i sig kanske inte var så otroligt givande, utan det var mina tankar efteråt som fick mig att reflektera: Varför bloggar folk nuförtiden egentligen? Är det ett nytt påhitt eller fanns det förr i tiden också, men då i andra forum? Vad är 1800-talets motsvarighet till blogg? Ger bloggandet i världen upphov till mer lycka eller mer olycka? Vem skapar regler om bloggning? Skiljer de sig i så fall från samhällets övriga regler? Och så en biologkommentar: finns det liknande beteenden hos andra djur? "Bloggar" schimpanser t.ex.?
Och så den svåraste frågan: varför bloggar jag?
För att svara på den frågan får jag gå tillbaka ett par år i tiden, då jag var singel och reste som en galning i hela Sverige. Tyvärr kom då hela privatlivet i kläm, och för att inte få alltför höga mobilräkningar började jag skriva dagbok på datorns hårddisk för att få "prata av mig" lite. När jag sedan insåg att jag även kunde publicera mina tankar på nätet och t.o.m. få lite respons på dem kände jag att jag på något sätt kom lite närmare mina vänner och min familj.
När jag sedan fann "den rätte" och slutade resa minskade behovet av att prata av mig, men nu har istället bloggen blivit något jag använder istället för att ringa och prata med alla kompisar varje vecka. Jag läser på deras bloggar också och får se hur deras barn växer, hur studierna går, hur resan till Norge varit och om de flyttat ihop med pojkvännen än eller inte. Envägskommunikation låter enormt trist, torrt och träigt, men stundtals är kanske det det enda man orkar med.
Jag tror att bloggning är 2000-talets motsvarighet till snacket på kyrkbacken. Man pratade om livet med många människor samtidigt och fick "kommentarer" till sina "inlägg" - antingen på en gång, eller veckan efter över en kopp kaffe. Ibland lyssnade man till någon okänd person som stod och pratade, ibland på en nära vän. Vissa hade mer inflytande än andra och blev mer "länkade till". Vi har inga naturliga kyrkbackar längre. Bra eller dåligt?
Diskussionen i sig kanske inte var så otroligt givande, utan det var mina tankar efteråt som fick mig att reflektera: Varför bloggar folk nuförtiden egentligen? Är det ett nytt påhitt eller fanns det förr i tiden också, men då i andra forum? Vad är 1800-talets motsvarighet till blogg? Ger bloggandet i världen upphov till mer lycka eller mer olycka? Vem skapar regler om bloggning? Skiljer de sig i så fall från samhällets övriga regler? Och så en biologkommentar: finns det liknande beteenden hos andra djur? "Bloggar" schimpanser t.ex.?
Och så den svåraste frågan: varför bloggar jag?
För att svara på den frågan får jag gå tillbaka ett par år i tiden, då jag var singel och reste som en galning i hela Sverige. Tyvärr kom då hela privatlivet i kläm, och för att inte få alltför höga mobilräkningar började jag skriva dagbok på datorns hårddisk för att få "prata av mig" lite. När jag sedan insåg att jag även kunde publicera mina tankar på nätet och t.o.m. få lite respons på dem kände jag att jag på något sätt kom lite närmare mina vänner och min familj.
När jag sedan fann "den rätte" och slutade resa minskade behovet av att prata av mig, men nu har istället bloggen blivit något jag använder istället för att ringa och prata med alla kompisar varje vecka. Jag läser på deras bloggar också och får se hur deras barn växer, hur studierna går, hur resan till Norge varit och om de flyttat ihop med pojkvännen än eller inte. Envägskommunikation låter enormt trist, torrt och träigt, men stundtals är kanske det det enda man orkar med.
Jag tror att bloggning är 2000-talets motsvarighet till snacket på kyrkbacken. Man pratade om livet med många människor samtidigt och fick "kommentarer" till sina "inlägg" - antingen på en gång, eller veckan efter över en kopp kaffe. Ibland lyssnade man till någon okänd person som stod och pratade, ibland på en nära vän. Vissa hade mer inflytande än andra och blev mer "länkade till". Vi har inga naturliga kyrkbackar längre. Bra eller dåligt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)