Nu har vi tagit bort trappgrinden på nedervåningen. Alva kan alltså gå upp till övervåningen själv nu. Det är nog ett större steg för oss som föräldrar än för henne. Dock är det så att hon drabbats av liten-elefant-blir-stor-syndromet. Ni känner till den lilla elefantungen som får en fotboja när den är liten och som under hela sitt liv tror att den är för svag för att rycka loss den. Alva har inte en endaste gång under de tre dagar vi haft det så här gått upp på övervåningen själv. Och då är det viktigt att komma ihåg att övervåningen är överordnat undervåningen i Alvas ögon.
Ett till bevis på att vår baby inte är så liten längre är att vi nu bytt ut spjälsängen till en "växasäng". En säng som görs längre ju mer barnet växer. Återkommer med rapport angående antal urramlingar, nattliga besök in till mamma och pappa etc. Vi plockade ner spjälsängen i smådelar för att inte få för oss att ge upp och gå tillbaka till den, i fall det här inte kommer att funka.
Med mognadprocessen kommer även trotsen. Vi upplever nu den fruktade tvåårstrotsen, men jag tror att vi ändå tar det hela med en stor nypa salt. "Kan fälv" är ju både fantastiskt och frustrerande. Jag gissar att det blir värre när vi ska börja dagis igen efter semestern när vi inte har all tid i världen att lägga på strump- och skopåsättning.
Mitt upp i alltihopa är hon ändå en helt underbar liten flicka som just nu har en väldigt mammig period. Vi har många fina stunder. Se bara!
