Tankar om balett

En av de saker som Alva tjatade om att få börja på då vi kom till Kanada var balett. Det gick nog faktiskt inte mer än några veckor efter att vi landat innan vi fick in henne på en balettskola. I början var det bara skoj och aldrig några dispyter innan avfärd till torsdagens övning. Jag fick vara med första gången och titta och såg att det var lek blandat med balett med inslag av viktiga saker som hållning, leenden och annat som man faktiskt har med sig i livet vid sidan av dansgolvet. Nöjd mamma.

Så kom tredje och sista terminen, den som började efter marslovet och håller på denna vecka ut. Då blev det helt plötsligt allvar! Hela lektionen - varje vecka - har ägnats åt SHOWEN's dans. Viktigt, viktigt att alla femåringarna kan dansen utantill och inte missar nån rörelse. Vi har lagt timmar på att åka fram och tillbaka till sömmerskan för att få dräkten helt rätt, kommit tidigare till lektionen för att bli kontrollerade så att vi alla köpt likadana tajts och... nej, jag orkar inte ens gå in på ämnet Kostnader... Alva började dessutom säga "Neeeej, inte balett idag!" för några veckor sedan och "Jag tänker INTE vara med på showen!" Inte så nöjd mamma.

Jag respekterar ju hennes åsikter, men ville gärna höra vad det var som helt plötsligt ändrats. "Vi kör bara samma dans om och om igen." Jo, så kan det ju vara med dans ju, men i den här åldern? Jag frågade fröken för några lektioner sen hur det egentligen låg till (vi får ju inte se något där vi sitter i väntrummet) och berättade även vad Alva hade sagt. Gick det inte att lägga in något litet roligare moment, månne? Gången därpå hörde jag genom den stängda dörren att några av de gamla låtarna spelades och ett mycket gladare gäng kom ut genom porten. Nöjd mamma.

På genrepet på Stora Scenen igår kväll gick det jättebra. Alva tyckte att det var mycket spännande att få ha lite rouge och läppstift på sig och dansandet fick nog en annan dimension för henne då hon fick se alla stora tjejer (japp, bara tjejer) med fantastiska klänningar och riktiga pointe shoes och Alva kunde dessutom se dansarna på scen genom en back stage-monitor. Hon skuttade hem igår kväll, trots den sena timmen, långt efter läggdags. Igår kväll fick vi föräldrar också se lite dans, men även vi genom monitorer i lobbyn.

På lördag blir det SHOW! Då har vi fixat barnvakt åt lilla K, så att Stefan och jag kan sitta bredvid varandra, klämma varandras händer och gråta en skvätt av stolthet. Vår lilla envisa, söta, glada musikalartist ska äntligen få stå på scen! Hon har väntat i ungefär fem år.

Övar back stage.

Sminkad 4½-åring. Pust.

Kritor och målarböcker till barnen i väntan på deras tur. Miss K och Miss S är hjälplärare (äldre dansar som knäcker extra).

Snabb sista bild på barnen innan vi föräldrar blev förpassade till entrén.

Lång väntan i lobbyn.

Alva är den lilla rosa längst till höger (från oss sett).

Att välja 6 av 436...

"Det är viktigt att fira födelsedagar ordentligt", sa min barnkunskapslärare i nian. "Alla måste få ha minst en egen dag per år", sa hon med sin tyska brütning. Jag kan egentligen inte klaga på någon födelsedag jag haft så här långt, men den i måndags var något utöver det vanliga.

Ni som känner mig vet att jag är galet intresserad av makeup. Därför var det inte en högoddsare att jag valde något sådant på min göra-vad-jag-vill-utan-barn-dag. Stefan hade tagit ledigt och det var fritt fram för galenskaper. Det blev en dag med makeup, håruppsättning och fotografering - och föremålet var ingen mindre än undertecknad själv! Om sanningen ska fram var det inte bara en egoboost, utan även lite benchmarking. Kanske en framtida inriktning av mitt sminkande, "Modell för en dag". Tål att tänkas på... Alla borde hur som helst få uppleva det. Vilken kick!

I priset ingick tre retuscherade bilder, men i och med att jag fyllde år fick jag sex! (Bilder alltså.) Det har tagit en stund att gå igenom alla 436 råbilderna, men nu tror jag att jag är nöjd med mitt urval.

Här får ni se mina sex favoritbilder, oretuscherade. Jag kommer att lägga upp de tillfixade bilderna också när jag fått dem, så får vi se skillnaden. Det kan bli spännande! Jag slår vad om att fotografen t.ex. kommer att sudda bort alla mina födelsemärken. Jag har med flit inte givit några pekpinnar vad hon ska eller inte får göra med bilderna. Jag är nyfiken på vad som är "vanligt förekommande" i dessa sammanhang.

Photo: Magdalena M

Photo: Magdalena M

Photo: Magdalena M

Photo: Magdalena M

Photo: Magdalena M

Photo: Magdalena M

Ett år senare...

...fortfarande lika trött. Men dubbelt så lycklig!

Två dagar över tiden... Väntar, väntar... Sover, sover...

Elva dagar över tiden. Förlossningen, US Linköping, 17 april 2012.

Min födelsedag i år

Vilken trevlig födelsedag jag får i år! Stefan har ansökt om ledigt den dagen och han har bett mig klura ut vad jag vill göra för mysigt, med eller utan familj. Jag i alla fall börja dagen med att njuta av att jag sprungit "Oakville 10K" dagen innan. Ska se om jag får med mig Kyra och Alva på 300 m Toddler Trot resp 1 km Junior Jog också. Stefan, fixa barnvakt så springer vi ihop, vettja! Jag behöver en hare. Eller bara en hane...

Det här med att ta ledigt på varandras födelsedagar är en trevlig idé som jag snott av en oakvillehemmamamma. Hon gör en rätt så speciell grej varje år; hon tar in på hotell en dag/natt. Där sover hon, läser bok ostört, badar bubbelbad m.m. Telefonen lämnar hon hemma. Vi skojade med henne när hon berättade detta och undrade om hon passade på att vänsterprassla lite också. "Är ni galna?! Då förstör man ju en hel natts ostörd sömn!"

Ja, med detta fantastiska citat kan man väl sammanfatta att hemmafrulivet kanske inte alltid är så lugnt, avslappnat och lyxigt som många tycks tro.

Dinosaurier och vårkänslor

I söndags hade vi en riktigt trevlig dag. Lördagen hade bjudit på härligt vårväder, som vi tog till vara på, svenskar som vi är. Kanadensarna verkar fortfarande inte tycka att promenader är något man bör syssla med om man inte 1) har hund eller 2) har en trasig bil. De få personer vi träffar hejar glatt ungefär som att vi var med i en hemlig vi-som-promenerar-och-är-lite-konstiga-klubb.

Men nu till söndagen ja... Den började halvbra. Halvvägs in till Toronto city inser jag att jag inte bara glömt att låsa dörren utan även låtit nycklarna sitta i låset. Jag hade haft Kyra i famnen när jag försökte låsa, men misslyckades och tänkte att jag sätter henne i bilen först och sen går jag tillbaka och låser... jojo. Som tur var, var vi ute i god tid och hann tillbaka hem utan att för del skull komma försent till vår date på R.O.M. med våra amerikanska vänner Jamie, Mike och deras tre barn Ava, Henry och Audrey.

Royal Ontario Museum har fram till den 17 mars en dinosaurieutställning och det var alltså den vi var intresserade av. Här är några bilder.

Alva fotar mig i entréhallen. Det blir rätt häftiga bilder när barn, som inte står still, tar bilder.

Bioduk med animationer. Alva blev rätt tagen av deras storlek, tror jag.

Likaså Stefan och Kyra... 

Förhistorisk krokodil.

Här fick man känna på klor och tänder.

Ava och Alva kollar på T-Rex genom en skärm som gör att skelettet får liv! 

Mike och Henry till vänster, jag till höger. Okänd i mitten.

En Massospondylus.

Och här några Homo sapiens på display framför en Malawisaurus.

Ungefär så där ser man nog ut om man möter en dinosaurie idag.

Vid vissa tillfällen älskar man sin 4½-åring lite extra mycket. T.ex. då hon går genom en souvenir-shop utan att skrika "Jag vill ha!", vilket alla andra barn gjorde. Det är beundransvärt. Vi var dock tvungna att prova den här hatten, Alva och jag. 

Royal Ontario Museum är en av de största museerna i Nordamerika. Den delen av museet ni ser på bilden invigdes 2007 och kallas för the Michael Lee-Chin Crystal, efter en man som skänkte 30 miljoner dollar till projektet. (Det kostade dock 270 miljoner dollar att bygga.) 

Efter lunch var det för fint väder för att bara sitta inne, tänkte de konstiga svenskarna och begav sig ut till Coronation Park hemma i Oakville. Det är en park vi besökt många gånger under vintern, men vi har alltid varit ensamma. Nu var det inte så. Det fanns inte ens några parkeringar kvar! Det ska alltså till minst 11 grader i skuggan och en parkbänk för att oakvilleborna ska vilja vara utomhus. Då vet vi det!

Oakvillebor. Så här ser de ut.

På tal om väder förresten, kolla vad jag skrev om torontovädret förra året, samma tid. Det var visserligen 12 grader i helgen, men nu är det kallt, runt nollan, igen. Hade gärna haft förra årets +20 nu!

Leksaker som lockar till rollspel

Igår köpte vi en mycket populär babyleksak på Kijiji (Blocket) till Kyra, som nyligen börjat gå och så smått börjat fatta det där med att öppna och stänga dörrar. Idag har båda barnen lekt aktivt i huset - TILLSAMMANS! Alva (4,5 år) är ju lite för stor för att få plats, men älskar ändå när hon kan låtsas att hon bor där. Hon får brev (från mamman) i brevlådan, vattnar blommorna, och som hon själv säger "sqeeze:ar lite apelsinjuice" i den blåa fågelholken på bakre väggen. Kyra går mest ut och in genom dörren och kastar saker över staketet. "Kyra, du har fått brev! Jag kan läsa det för dig!" Kyra tar brevet och kastar det. En lek så god som någon.

Jag älskar när leksaker inbjuder till fri lek och rollspel. De lekarna tar aldrig slut. Det finns visserligen ett aber med det också, i och med att vi ibland har tider att passa, men ger man bara barnen lite förvarning att leken snart kommer att "ta en paus" funkar det bra. Inser nu också att såna här leksaker ger mamman några minuters möjlighet till matlagning, diskning etc, eftersom båda barnen leker med varandra. Pussel, spel, pärlor, klossar, memory, LEGO m.m. kräver antingen att jag ser till att Kyra inte är i närheten, eller så krävs det att jag är med och hjälper till.

Vi gav en fjärdedel av originalpriset och huset var i princip helt oanvänt. Nu börjar jag snegla lite på det här slottet (se bilder nedan) till trädgården, så snart sista snön behagat smälta. Det finns ett till salu för $200 (ca 1300 SEK) på Kijiji. I Sverige kostar det drygt 4000 SEK nytt. Jag kan nog övertala Stefan att det är en bra investering. Det är ju trots allt en fastighetsaffär.

Annars då?

Kvalitetssäkring av mammas nya arbetsplats.

Vi lever, jorå. Däremot verkar bloggen ibland chippa efter andan och be om uppmärksamhet för sin överlevnads skull. Jag kommer dock aldrig att be om ursäkt för att "jag inte skrivit på länge". Det här är ingen dagbok, brevväxling eller veckorapportering, så jag behöver aldrig be om ursäkt. Jag VILL däremot hitta tiden att skriva, att formulera mig väl, hitta bra bilder som passar till texten och att landa i ett inlägg. Jag har massor av utkast som ligger och skräpar, men som aldrig bli färdigskrivna.

Det finns en tid för allt.

Nu är tiden inne att bli pianolärare för första gången i mitt liv. Någon kanske motsätter sig och säger "andra gången", men denna gång är det på riktigt, Jonas. Imorgon eftermiddag smäller det! Lesson #1 är väl förberedd och de kommande femton gångerna fram till sommarens Konsert är också skissade på.  Att vara lärare på ett annat språk är också en utmaning, kan jag säga, men oj, vad roligt det ska bli!

Annars då?

Vi vaknade klockan 06 imorse av att någon - antagligen Polisen - skrek "POLICE!" utanför grannens fönster och lös med starka ficklampor runt huset. Nyfikna som vi var smög vi bakom våra persienner och försökte se vad som försiggick. Det sprangs och lystes och hojtades och blinkades med saftblandare, men vi kunde inte förstå handlingen i den livesändning av COPS som just spelades upp framför våra ögon. Efter någon halvtimme var det hela över. Vi har varit "tvungna" att gå förbi med barnvagnen några gånger idag för att se om vi kunde få någon mer pusselbit i vår deckargåta, men det enda vi sett är att det suttit folk inne i köket och bytt papper med varandra och att det stått tre polisbilar utanför huset hela dagen. Statistiken säger säkert "domestic violence", men varför skulle någon springa runt med ficklampor i så fall? Nej, vi gissar nog istället på knarkaffärer. Jojo, i de lugnaste vatten...

Så ja, nu har vi skrämt upp våra föräldrar riktigt ordentligt. Vi följer med spänning vad som kan ha hänt på hemsidan Crime Mapping, något som känns riktigt nordamerikansk! Jag återkommer naturligtvis med en uppdatering (som en kommentar till detta inlägg).

Familjefotografering

Så ja, nu är alla samlade på en bild. Kanske vi ska ta en bild med lite ansikten också?

Jättebra! Nu tar alla och tittar hit och... nej, inga ballonger tack!

Så där ja! Alla är vända åt rätt håll. Inte blunda nu... Attans. 

Lyckligt lottad!

10 dagar

För nästan tio månader sen: Stefan bara skulle parkera om bilen där på Förlossningen. Han hann sms:a till våra föräldrar för att säga att det kommer att bli en lång natt. När han kom tillbaka var Kyra nästan ute. Allting sedan dess har gått för fort med Kyra.

Hade vi stannat i Sverige hade jag nog varit tillbaka på jobbet nu. Vi hade nog gjort som med Alva och tagit nio månader var hemma innan det var dags för dagisinskolning. Sen hade vi varit inne i ekorrhjulet igen.

10 månader

Nu inser jag hur lyckligt lottad jag är att jag får vara hemma med henne ett år till och att vi till på köpet har en pappa som jobbar hemifrån och inte behöver lägga 2h/dag på att pendla till och från jobbet. På så sätt kan man nästan säga att han är "hemma med barnen" också.

Man kan till exempel hinna med att Valentines-pyssla lite hela familjen innan det är dags för läggning.

If you see this, Pilar, just pretend you didn't,
when you get this on Thursday...

Helgen i bilder

På lördagen for vi till Bronte Creek för att åka pulka med våra goda vänner. Att åka nedför hela backen skulle vara alldeles för farligt för våra tre- och fyraåringar, så vi gjorde en egen pist halvvägs upp (ungefär från det ställe där Felipe i röd jacka står). 

Stulen bild från mitt Instagram-konto. 

Trötta efter en bra pulk-workout.

Söndagen spenderades mest i trädgården, byggandes igloo och gångar. Alva pekade och Stefan grävde. Jag gick en promenad i solen med Kyra och sen fick jag mest vara i igloons "kök" och "dricka te". 

Trött och varm Stefan efter all "onödig" skottning! Vad gör man inte för sina barn?

Rätt fräck panoramafunktion på Samsungen!

Första uteomgången på söndagen ville Kyra inte vara med och bygga igloo...

... men på eftermiddagen ville hon provgå de nygjorda vägarna.