SWEA's Swedish Christmas Festival i Toronto

SWEA Toronto anordnar varje år (trettionde året i år) en julbasar. Jag är rätt nöjd att vi hann vara med på den i år, med några dagars marginal! Några veckor innan vi stack till Kanada blev jag medlem i SWEA och jag inser nu att vi kommer att ha mycket utbyte av dessa kvinnor och deras familjer. Det verkar vara relativt många familjer med sverigeanknytning i GTA (Greater Toronto Area, motsv Storstockholm). Här finns även en aktiv svensk kyrka samt ett par olika svenska skolor (dock ej heltidsskolor, som jag förstod det). 

Jag har ju upplevt detta några gånger tidigare, fast via mamma och pappa. Julfirande på norska kyrkan i Kobe, SWEA-fest i Barcelona, julbasarplaneringsdiskussioner med mamma i Tokyo m.m. Men nu är jag alltså här själv. Utan föräldrar. Tur att de, och bröderna också för den delen, lärt mig hur man flyttar utomlands! Tack!

Vår äldsta prinsessa fick bära min gamla folkdräkt som mormor sydde åt mig för många år sen. Alva är lite yngre än vad den egentligen är tänkt för, men det gick bra ändå och hon stal verkligen showen idag! Många kom fram och ville ta kort på henne och även om hon spelade lite blyg tror jag att det var en viktig stund för henne att få vara i centrum ett tag. När man inte kan språket i ett land blir det lätt så att man hamnar utanför rent generellt. Idag förstod hon både språket och fick uppmärksamhet; inte undra på att hon somnade som en prinsessa ikväll. Dessutom fick hon äta svenska köttbullar till lunch! Mamman och pappan fick dricka julmust och äta gravlaxmacka. Konstigt att man efter bara en knapp vecka utanför landets gränser börjar uppskatta de svenska sakerna så mycket. Dock köpte vi inte någon flaska BOB's jordsgubbssaft för $7.50 eller Wettextrasor för $5/st. Där går gränsen. Så mycket längtar vi inte hem.

Julbasaren låg för övrigt inne i centrala Toronto, så vi passade på att prova GO train (pendeltåget) dagen till ära. Fantastiskt smidigt och idag hade de dessutom rabatt för det var Grey Cup (CFL, am football) idag. Jag lär mig så mycket nytt varje minut och jag måste säga att mycket talar för att vi kommer att trivas alldeles förträffligt här under de kommande åren! (Om de nu bara kunde se till att skaffa lite vettiga Wettex-trasor till det här landet... Det önskar vi oss i julklapp förresten!)

Här är dagens bildskörd.

Alva i centrum. En annan hälsingedräkt i bakgrunden. (För visst är det väl Bollnäs jag har, mamma?)

EUUD = Eva Ulrica Ulfsdotter

Köttbullar!

Julpyssel

Tjejerna lyssnar på fin körsång av The Toronto Swedish Folk Singers. Kanske man ska gå med...?

Vad är oddsen att träffa någon man känner när GTA har 9 miljoner invånare?! Ankis bror Erik med familj sprang vi på.

"Mamma, varför pratar de på engelska men sjunger på svenska?" Ja du, Alva. Nästa år sitter du där själv och gör samma sak.

Alva fotar mor och syster. Observera SWEA-haklapp från mormor Agneta.

The Toronto Folk dancers

Så här glad blir man när man precis haffat den sista påsen lussekatter vid brödförsäljningen. CN Tower i bakgrunden.

Första - ocensurerade och oredigerade - intrycken av Kanada

Klockan är halv sex på morgonen svensk tid och det är tyvärr den vi fortfarande känner av. Trots detta vill jag få ner mina allra första ocensurerade och oredigerade intryck av vårt första dygn i Kanada. Detta är mest ett slags "note to self", men ni är så många som sagt att ni vill veta hur det går här borta, så då får ni här ta del av lite kvällssvammel.

* Franska! Alla officiella skyltar m.m. står även på franska. Ett himmelrike för någon som vill damma av franskan lite i smyg liksom.
* Humor. Känns som om det är en skillnad mellan Am och Ca. Ca mer likt UK. På bankkontoret hade de till exempel satt upp lösmustasch på kontorschefens foto i foajén iom att de stödjer Movember-kampanjen mot prostatacancer. Och så tjänstemannen i Immigrations som tyckte att det var viktigt att påpeka att mitt "open work permit" inte var hur "open" som helst; inte jobba på strippklubb, inte vara eskortflicka osv. Nähä. So be it.
* Energi- och miljötänk. Inte så värst. 60 wattare överallt i hotellrummet. Dåligt med återvinning. Stora bilar. Fritt från organic och eco-friendly i hotellbuffén (frukost/middag). Jag hade någonstans hoppats att Kanada skilde sig från USA mer. Här finns det i alla fall ett utbrett nät av trottoarer och cykelbanor. Sen att jag sett väldigt få cyklar är en annan femma. Dock såg vi att det var ett utbrett hållbarhetsarbete på Schiphol, Amsterdam. Både miljö och socialt ansvar. Kul att se.
* Vänligheten hos alla här. Man tror nästan på vad de säger. Lite som i Sydney, känner jag.
* Myndigheterna i Oakville: Skönt att komma till kontor som inte ligger i mitten av Toronto city. Då hade nog allting tagit dubbelt så lång tid. Smart att lägga t.ex. Service Canada och Service Ontario (typ kommunkontor, landstingskontor) vid köpcentum/plaza med bra öppetttider.
* Det finns inga torra torklappar för bebisar. Första "det-är-bättre-i-Sverige-reflektionen". Nu river vi hushållspapper och använder istället.
* Barnvagnar: Två oberoende människor har idag berömt oss för vår liggvagn. "Fantastiskt att barnet kan få ligga horisontellt!" Hrm... Här har de den nyfödda i babyskyddet + vagn till densamma och går sen direkt över till stroller med uruselt liggläge när babyskyddet är för litet. Vår begagnade 900-kronorsvagn som vi ev hade tänkt slänga här borta när Kyra är färdig med den har helt plötsligt fått ett nytt värde, inser vi.
* Ordval: Stefan och jag har redan börjat prata svengelska med varandra. Fan. Det blir liksom bara så. Har man pratat om saker på engelska med kanadensare hela dagen så refererar man ju till de orden sen när man pratar med varandra på kvällen. Jag kommer att bli en pain in the rumpa när jag kommer hem inser jag. (Och nu menar jag inte det franska ordet "pain". Det hade blivit en lite för grotesk lek med ord.)
* Planlösningar kring sovrummen är smartare här. Det känns ju helt rätt att varje master bedroom ska ha ett badrum och en walk-in closet. Varför bygga på något annat sätt? Gäster behöver ju faktiskt inte ha tillgång till något annat än en gästtoa. 99% av tiden är man ju obesökt och ska ha det bästa själv.
* Mobiltelefoner + abonnemang dyrt! Och sen hamnade S och jag i en diskussion om huruvida man säger cellphone eller mobile phone här. Kanada är lite lurigt. Vissa saker har de från USA och vissa från Europa. Oftast (men inte alltid) stavning som am eng, men de använder metersystemet och Celsius bl.a.

Jag har också börjat på en Jag-Saknar-Lista, men den publicerar jag inte än på ett tag.
Hej så länge från Victoria Silvstedt (och Dolph Lundgren)!

Oktober var månaden, sa Bull

Nu är det knappt två timmar kvar på oktober. Imorgon måste vi klistra fast en ny lapp på almanackan (scouternas almanacka, ni vet den där rektangulära med dra-bort-lappar). Idag är första dagen på resten av ditt liv, brukar det heta och idag, mer än någonsin, känns det så. Vi vinkade nämligen idag adjö till flyttlasset märkt "Overseas". Nu är det bara dagar kvar till egen liftoff. Svårbegripligt, men spännande.

Oktober har varit en bonusmånad. Egentligen var väl augusti och september det också, men i och med att vi verkligen inte hade räknat med att vara kvar i Sverige SÅ länge gjordes inga som helst planer för oktober förrän högst veckan innan. Det blev massor av spontana besök hemma hos folk; middagar här hemma för vänner vi redan sagt farväl till; en jubileumskonsert med Linköpings studentsångare för min del; tårtor hos födelsedagsbarn vi räknat med att bara skicka torontovykort till; röjardag och stämma med samfälligheten; oktoberfest med släkten, besök på Busfabriken; utflykter med barnen; stor jobbaluns med respektive; besök av båda bröderna vid olika tillfällen och massor av löprundor i härlig höstluft (fast med Sommar i lurarna, hehe). Dessutom kom Kung Bore på snabbvisit och påminde Alva om hur man gör snögubbar i Vintersverige.

Nu kan jag äntligen pusta ut, för nu kan jag inte packa mer. Jag vet vad jag ska stoppa i resväskan om några veckor. Som liten flyttade vi mycket med familjen och vid ett tillfälle sa min lillebror: "Vad ska jag göra av alla mina kompisar, ska jag stoppa dem i en låda också?" Ja du, Peter, tänk om man kunde göra det. Då skulle man kunna kalla det... ja, facebook till exempel...

Äntligen!

Att man kan bli så glad över ett samtal från andra sidan Atlanten! 

Barnböcker på läsplatta? Inte för mig.

Alva och jag läser denna vecka "Mio, min Mio". Det blir ungefär ett kapitel per gång, morgon och kväll. Ibland kanske tre gånger om dagen - för att det var för spännande att sluta läsa förra gången och vi måste veta om Mio och Jum-Jum kommer klara sig eller inte. Jag läser med inlevelse och med tillgjorda röster och hon sitter ihopkurad bredvid mig i soffan och lyssnar med stort intresse. Vi lägger bokmärke och bläddrar tillbaka till de sidor som har illustrationer, för hur såg egentligen Riddar Katos spejare ut nu igen? Det är en helhetsupplevelse för både mor och dotter.

Vi läser med andra ord ur en pappersbok, vilket inte är självklart nuförtiden. Jag hade lika gärna kunnat sitta med läsplattan i knät och läsa samma historia för Alva. När jag bläddrar bland e-böckerna (barn 3-6 år) på bibliotekets hemsida är det väldigt få klassiska sagor som jag känner igen i katalogen. Jag hittar i alla fall Jan Lööfs bok "Sagan om det röda äpplet", lånar den och läser den för Alva i min dator. Jag bläddrar genom att trycka på Enter. Hade jag tagit läsplattan hade jag "slajdat". Hur oromantiskt är inte det?! Alva kallar konceptet med e-böcker för "bok i datorn", så än så länge verkar det, ur hennes perspektiv, inte vara så att e-boken är standard, för då hade hon ju bara sagt "bok" eller "läsa".

Jag har oerhört svårt att ta till mig denna nya teknik. Inte datorer/läsplattor/surfplattor generellt naturligtvis, utan specifikt e-boken. Framför allt bilderböcker och traditionella barnböcker som e-böcker. Att vara skeptisk till nya medier är inte så klädsamt, jag vet. Man blir med en gång tjugo år äldre. Jag förstår att ny teknik ger nya läsare och att pekdatorns möjligheter öppnar dörrar för t.ex. barn med nedsatt syn får möjlighet att zooma in i bilderna (speciellt viktigt i Jan Lööfs och Sven Nordqvists) eller öka textstorleken. Dessutom inser jag att faktaböcker för barn även de kan göra sig bättre i en iPad, där man kan klicka på en bild av en jordskorpa och se en film om ett vulkanutbrott istället för att läsa om hur det går till. Interaktivitet kan naturligtvis förstärka barnboksberättandet. Jag vet, jag vet...

Statistiken visar även, har jag förstått, att pappersboksförsäljningen inte går ner när försäljningen av e-böcker och ljudböcker ökar, så ryktet om pappersbokens död är betydligt överdrivet. Det känns tryggt.

Trots trygg statistik, ökade möjligheter för barn att få lära sig saker interaktivt, tantvarning på mig och allt det andra jag skrev om, tänker jag ändå fortsätta att bara läsa pappersböcker för mina barn. Inget slår den traditionella bokens dramatik! Det ska mycket till att jag tar surfplattan och läser om Riddar Katos stenhjärta.

Precis som Meg Ryans rollfigur i "You've Got Mail" kämpar jag för barnbokens bästa. Och enligt mig är det i pappersform.

The End.

Analog retuschering

Jag fullkomligt älskar det här begreppet! Analog retuschering! Torka bort snor och kaksmulor. Det känns väldigt 2012 liksom, tycker ni inte det? Alla känner vid det här laget till "retuschering" och "digital" och mycket i samhället går ju nuförtiden ut på att revoltera lite mot detta. Jag tänker på slow food, downshifting, Instagram med sina Hasselbladsbilder m.m.

Uttrycket läste jag för första gången häromdagen i DN, i en artikel om skolfotografering: Är det ok att digitalt retuschera sina barns skolfoton? Vi fick förresten Alvas bilder igår för påseende på nätet. Det är otroligt hur man vaggas in i att man MÅSTE köpa de där bilderna, även om de inte blev så bra. Vi köper gruppbilden, den är rolig för Alva att ha. Far- och morföräldrar får stå ut med att njuta av de andra fyratusen digitala bilderna de har på henne (och som de digitalt kan retuschera som de vill). :-)

Här är ett par bilder som varken är digitalt eller analogt tillfixade. Vem är vem? (Båda är ett halvår gamla på bilden.)

Glömde fira

Det femhundrade blogginlägget ska firas, hade jag sagt till mig själv. Det här är nummer 502. Vi får fira lite så här i efterhand. Jag är, om jag får säga det själv och det får jag, lite stolt att jag trots skrivtorka lite nu och då ändå lyckats hålla liv i den här bloggen. Det är speciellt roligt att den funnits med under mina fem mest innehållsrika år i mitt liv. Man kan läsa om mitt singelliv, om hur det är att flytta in i ett nybyggt flerbostadshus, om att byta jobb, bli gravid, flytta till landet, vara på Öland och i Karibien, om miljöfrågor, om småbarnsåren, facebookavsky, hur det är att ha familjemedlemmar som bor olika länder, om nya bilar, om att få flera missfall, om att vänta på arbetstillstånd för kanadajobb... Ja, helt enkelt om mitt liv. 

Om jag har återkommande läsare eller inte spelar inte så stor roll. Jag skriver för mig själv framför allt, men det har alltid varit roligt när ni läsare stuckit upp huvudet ovanför den anonyma cyberytan och avslöjat att ni läser min blogg. Kanske är det någon som följt mig under alla 502 inläggen?

Inte utan mina döttrar



Det blir ju aldrig som man tänkt sig och mister man en står det tusen åter, heter det ju. Får man inte uppleva Torontos sensommar får man njuta av tusen och en underbara stunder i Sverige. Stefan har jobbat i det nordamerikanska bolaget sedan första juli - men på hemmaplan mestadels - och det har inneburit att jag och tjejerna har fått göra mycket saker tillsammans, bara vi. Vi har naturligtvis hunnit göra många roliga saker med fadern också, men här fokuserar jag nu på min roll som "den föräldralediga".

(Tilläggas ska också att uppskjutningen av utlandsflytten inneburit att vi hunnit träffa massor av vänner och släkt under juli, augusti och september, något vi annars inte hade fått göra! Det har känts som bonus! Sen att vi dagligen går och har ont i magen på grund av ovissheten och irriterar oss på situationen som vi själva inte satt oss i, är en annan femma. Och ett annat blogginlägg.)

Vi har haft så kul ihop, Alva, Kyra och jag! När den första tiden som osäker tvåbarnsmor la sig kunde jag verkligen njuta av att bara vara hemma (som det så nedlåtande heter). Nu har Alva hittat sin roll som storasyster och Kyra har hittat Alvas leksaker. Nu när Kyra börjat ålkrypa har Alva och jag liksom blivit ett bra team där vi bl.a. påminner varandra om att saker inte ska ligga på golvet och riskera uppätning. Kyra har börjat få lite vanor så här efter fem månader, men att sova på dagen är fortfarande bortkastad tid, tycker hon. Med andra ord får jag inte så mycket gjort om dagarna förutom själva mammandet och ammandet. Å andra sidan sover vi hela nätterna, så jag klagar inte!

 

Här kommer en liten bildkavalkad över mig och tjejerna. Jag har insett att jag har rätt så få bilder på mig själv här på bloggen. Kanske för att jag oftast själv står bakom kameran. (Fotograferna i denna bildserie är mestadels mor eller Stefan. Tack för att jag får sno era bilder!) Jag vet att jag kommer att komma tillbaka till det här inlägget många gånger och njuta av minnena från en helt underbar sommar!

Paparazzi... eller ska jag kanske säga papparazzifotografering.

Astrid Lindgrens värld.

Midsommar i Svartmåla.

Barnstol införskaffad till ölandslägenheten.

Viktig mamma-Alva-tid när mormor tar hand om Kyra.

Krukmakeriet Haget på norra Öland inklusive besök i drejverkstan.

Inte tappa!

Lådbilslandet i Löttorp.

Ibland regnar det faktiskt på norra Öland, men det bekommer inte alla så mycket.

Svartmålabadet.

Stora tjejen med världens go'aste kinder!

Släktkalas hos gammelmorfar i södra Dalarna. Kolla in de virkade Converse-skorna!



Jodå, hon fick välja själv mellan alla klänningar på Lindex. Det var ju ändå Kyras namngivning.

Namngiven bebis!

Besök på förskolans lekplats under de stängda veckorna.

Westmanska vagnmuseet vid Valla gård.

"Du kan inte ta mig!"

Bara ätbart på golvet.

Det blev mycket hemmabad i år. Snittemperaturen var 21 grader i sommar.

Mycket hemmalek också. Då är det bra med gungställning.

Vem är tröttast?

Fyra månader. Smakportioner intruduceras. Gott!

Kantarelldags i farmors och farfars svampskog.

Farmors systers hund tyckte om barn. Skön långhelg på Öland i början av september.

Alvas födelsedag den 10:e september brukar vara en bra avslutning på sommaren.

Välkommen, Rödstrumpan!

(Rödstrumpa är ursprungligen beteckningen på en medlem i den radikalfeministiska rörelsen Redstockings, men kan också beteckna en person (vanligen en kvinna) med en annan feministisk åskådning och används då ofta pejorativt eller självironiskt.)  - Wikipedia

Självironiskt var ordet, sa Bull.

Nu har jag äntligen fått ändan ur vagnen och införskaffat en egen liten röd(!) "netbook" (mindre modell av bärbar dator). Min förhoppning är att detta kommer att få mig att börja blogga lite mer regelbundet igen. Som hemmavarande tvåbarnsmorsa har internet mestadels kommit till mig genom en smart phone eller en tab. Dessa är inte så skrivarvänliga enheter, som inbjuder till längre blogginlägg ju. Sätter jag mig vid en dator vill den ena dottern krypa upp och slicka på skärmen och den andra kolla på film eller Skypa. Jag har hört fler vänner som har samma (i-lands-)problem; vi tar emot mail och kan läsa dem på en läsvänlig enhet, men vi drar oss för att svara i och med att vi inte sitter vid en dator.  "Jag svarar henne sen", tänker man och sen har man helt glömt bort det mailet... Känns det igen?

Än så länge har jag bara i princip öppnat och satt igång datorn, så jag kan inte ge någon längre recension av min ASUS Eee PC 1025C. Första intrycket är positivt i alla fall. Jag trodde att tyngden - den väger dryga kilot - skulle kännas mycket för en sån liten dator, men det ser jag mer som ett plus så att den inte vobblar omkring, som en iPad lätt kan göra. Jag tror att hon kommer att leverera det som jag förväntar mig. No more, no less. 

Vi hörs... oftare från och med nu!

Snart är kaffet helt slut

Det har fortfarande inte kommit något svar från de kanadensiska immigrationsmyndigheterna. Snittiden för handläggning av ärenden inkomna i somras är sex veckor. För vår del innebär det i så fall ett svar i slutet av september, eftersom handlingarna lämnades in i mitten av augusti. Jag har dock slutat att hoppas för mycket.

Istället dricker vi kaffe och te för att få tiden att gå. Vi dricker ur. Ur skåpen, ur gamla burkar med Julkaffe Från Företaget, ur Nespressos utflippade Limited Edition-smaker. Vi tömmer våra tre öppnade honungsburkar och dricker gammalt rooibos med ”julsmak”. Vi får, för allt i världen, inte få för oss att köpa något nytt kaffe eller te.  Lagertömning pågår! Det är, som ni säkert förstår, inte så roligt att bjuda på fika längre. Förr i tiden tog man ibland med sitt eget kaffe när man gick bort på bjudning. Detta rekommenderas till er som kommer på besök framöver. Annars blir det körsbärsespresso med dopp!

Liknande lagertömning sker även av gamla tandkrämstuber som legat och ruvat i diverse necessärer samt av halvtömda duschkrämer som stått och trängts på badrumsgolvet. Pastalagret, våffeldepån, mjölmagasinet och, icke att förglömma, viltköttsupplaget i frysen håller på att ta slut nu.

Nu till poängen: Vad skönt det känns! Varför har vi inte gjort det här tidigare?! Varför måste man planera en flytt till en annan kontinent för att marsansåsen ska ätas upp innan bästföredatumet? Hamstersyndromet är nästan lite äckligt när jag tänker efter. Så, iväg med dig nu. Rensa en låda i skafferiet så ska du få se hur skönt det känns!