Kasta första stenen?

I år är första gången i mitt liv som jag inte fått något födelsedagskort alls i brevlådan (chansen mycket liten att det trillar in något efter helgerna). Jag vet att alla skickar facebookhälsningar (om man hade haft det) och e-mail nuförtiden, men på något sätt svider det lite ändå att hämtning av post i brevlådan 2011 enbart handlar om bankpapper, fakturor och reklam. Idag är det nog första gången i mitt liv som jag skriver de bevingade orden... Det var bättre förr!

- Hur många födelsedagskort jag själv skickar via snigelpost? Inga. Hur så?

Inredningshjälp

Hur inreder man ett rum på nästan sjuttio kvadratmeter? Ja, vi är inte rätta personerna att svara på det i alla fall. Det vet vi nu efter drygt två år i huset. Jag tycker att det är ok att vänta några månader med att sätta upp tavlor när man flyttat in i en ny lya. Likaså med gardiner. Men att i två år "ad hoc:a" ett rum stort som en gympasal är inte ok. Tycker jag alltså. Så nu satte jag ner foten och föreslog det där med "köp av tjänst". Jag är ju mycket för det där med att jag ska tjäna pengar på det som jag är bra på och så ska andra, frisörer till exempel, göra det de är bra på och så ska jag köpa den tjänsten av dem sen.

Inredningsarkitekter tror jag också på, så nu kommer det hem en Caroline till oss på fredag. Jag skickade iväg en mindre uppsats med våra tankar/funktionsönskemål m.m. till henne idag, inklusive bilder på hur rummet ser ut. Ocensurerat och ostädat. En typisk sån där "före-bild" som man får se på Äntligen Hemma eller Roomservice.

Det är en lite pirrig känsla faktiskt. Det känns som om jag ska gå till en kändisfrisör och har bestämt mig för att klippa lugg. Man vet att det antagligen blir skitsnyggt, men passar det på mig...? Det återstår att se.

Caroline har nyligen öppnat Kuseboholms gårdsbutik och det är väl värt ett besök, tycker jag. Både på plats och på webben. Det häftiga är att det ligger tio minuters cykelväg från oss och butiker och affärer på landet har vi ju inte varit bortskämda med. I sommar kommer de även att lite fik där på helgerna. Går det att få det mer pittoreskt?

Naturligtvis återkommer jag med rapport från "luggklippningen". Det Caroline ska leverera är ju bara ett förslag; sen får vi ta ställning till vilja idéer vi ska förverkliga. Vi ska renovera ett annat rum under påskhelgen, så det kanske blir något bloggat om det också.

Jag har tagit ledigt imorgon och ska njuta av en trädgårdsdag i solen med min dotter! Svårslaget. Förhoppningsvis kommer de stora granntjejerna (10 och 7 år) och tar med Alva på en liten påskkärringsrunda. De har lovat att hon ska få följa med om de ska gå.

Nog

Har ni hört talas om snöflingan som fick tålamodet att rinna över?

Nu flyttar jag till det däringa utlandet!

Nej vänta förresten, var det inte där de hade såna problem med diktatorer, reaktorer, bakteriesporer och aligatorer?

Kortfattat ölandsnytt

Är på Öland pga styrelsemöte med bostadsrättsföreningen. Kom upp sent igår kväll. S och A kvar hemma. Mår så oerhört bra så fort jag landstiger med bilen på öländsk mark. Kan inte förklara varför. Mötet idag tog tre timmar + fasadinventering. Trevlig middag med några styrelsemedlemmar nu på kvällen.

Rosas handel hade öppet några timmar idag på dagen, så jag åkte dit för att inhandla den obligatoriska hemgjorda "ostgrillarkorven". Hann också med en långpromenad med Jonas Jonassons hundraåring i hörlurarna imorse. Skrattar högt.

Dagens mobilbilder:









Kom förresten på att jag fått några riktigt fina bilder från Sofia, från vår Öland-Västervik-resa i höstas.

U, S och A reste till USA

Hur skriver man ett inlägg om att man åkte på två penicillinkurer på karibienkryssningen utan att låta bitter?

Jag är naturligtvis lite bitter. Det var ju inte så vi hade planerat vår resa. Som tur är var jag frisk dagarna innan, då vi var i Miami hos vänner och dagarna efter kryssningen då vi återvände hem till dem. Kryssningsdag 2 fick jag två kurer antibiotika för både halsfluss och öroninflammation. Kryssningsdag 7 var jag frisk igen och kunde som tur var äta hummern som serverades ombord på kvällen.

Ni vet hur man gör planer att man ska springa på båtens löparbana, ligga och sola på deck med en drink i handen, äta tallrikar fulla med färsk frukt till frukost, gå (varannan kväll) på shower och stand-ups, äta gourmetmat varje kväll, dricka nygjord limoncello… Ja, jag kan fortsätta länge. Det blev inte så. Min superhjälte till man fick dra det tunga lasset med Alva, vilket jag inte nog kan tacka honom för.

Jag har dock slutat tycka synd om mig för jag tänker på allt som kunde ha hänt istället. Det var ju lika gärna Alva som kunnat få öroninflammationen. Tänk er att ha en liten 2,5-åring med ont i öronen på en resa med många mellanlandningar… Istället fick vi en tjej som satte sig i flygstolen och somnade efter en halvtimme och sov hela flighterna igenom. Vi som hade förberett med små inslagna presenter, läst på flyingwithkids.com, tränat på tuggummituggning och allt!

Resor gör att man blir mer världsvan. Att resa med barn, med borttappat bagage, med sjuk medresenär eller utan resplan är exempel på situationer som gör att man blir ännu mer världsvan. I vårt fall var jag ju trots allt uppe på fötterna och till på köpet på en lyxkryssare i fint väder, så nu säger jag det igen: jag är inte bitter. Om någon får för sig att kommentera detta inlägg med en stackars-dig-mening, raderar jag kommentaren. ;-)

Jag har trots allt blivit ombedd att skriva på bloggen hur resan var, så det har jag alltså gjort nu. Bilägger också några bilder, så att ni ser att det var rätt härligt trots allt. Passar också på att tacka PoLi för ert värdskap (host-ility, som det väl heter på engelska...?). Ska se till att skicka mer ”bernä” per post.

Livstecken från Mannheim

Först en kommentar till bloggtorkan. Det var ingen torka. Det var en välbehövlig bloggsemester. När det händer lite för mycket i mitt liv märker jag att jag tänker i bloggtermer; liksom bloggar i huvudet. Sen tycker jag att jag ”bloggat” färdigt i och med detta.

Jag skriver ju fortfarande i första hand för min egen skull, men å andra sidan vet jag hur mycket jag uppskattar att få följa andras liv via bloggar, så jag gissar att någon kanske tycker att det är roligt att jag visar livstecken igen?

Detta tecken av liv kommer från Frankfurts Airport City Mall, en sen kväll i februari. Jag väntar på ICE-tåget (typ X2000) som ska ta mig till Mannheim, till den årliga CSR-konferens med de andra europeiska allmännyttiga bostadsbolagen. Som tur var hade Donken öppet så jag kunde få i mig en McWrap. Middag kl.22.30 – inte bra.

Denna resa vill jag verkligen inte göra. I onsdags kom vi hem från vår karibienresa – vilket får bli ett eget inlägg – och två veckor borta från kontoret betyder tyvärr två veckor back. Borde det egentligen få heta Semester? Borde det inte bara heta Förskjutning? Denna tjänsteresa innebär ytterligare tre dagars högpåläggning. (Jag ska nog skaffa mig en PRAO. Ska föreläsa på universitetet nästa vecka… där kanske jag kan ragga upp nån…)

Kom på att jag är mäkta stolt över mina bröder. En som förstår det här lustiga språket och lyckas bra både i golf och med truckar och som tydligen är en sådan kändis så att man på en transferbuss på Schiphols flygplats träffar på folk som känner honom. En annan bror har precis tagit examen och fått jobb på någon konsultfirma med svårt namn i huvudstaden. Dessutom är jag lite stolt över mina föräldrar som förstår och pratar japanska nu. Jag hade en japansk skolklass bakom mig på planet ikväll och önskade att jag också förstod mer. Mamma, måste förresten fråga om ”gomen” är slang för ”gomenasai”?

På tal om ICE, som jag för övrigt satt mig på nu, måste jag påminna er alla om att lägga in ICE i era mobiler. In Case of Emergency-numret är det som räddningspersonalen/sjukhuspersonalen letar rätt på i era mobiler om det skulle hända er något. Stefan har lagt in mig som ICE WIFE och han heter ICE MAN hos mig. Vardagen blir lite mer spännande när man får låtsas att man är gift med en superhjälte, eller hur?

Nu vill jag inget hellre än att ligga och sova bredvid min superhjälte… Tyskland nattetid är överreklamerat.

Ny design utan innebörd

Jodå, det är samma gamla blogg ni hamnat på. Behövde bara sminka till den lite.

Nu behöver jag komma på nåt djupt som illustreras av de däringa maskrosblommorna... Det måste ju vara genomtänkt, det här med bloggeriet.

Vissnad blomma som sett sina bästa dar? Läste nånstans att man är som vackrast när man är 46 år, så det stämmer ju inte än.
Vissnad blomma som vill sprida sina frön? Kanske mer passar på en man?Miljöpartist? Njae... inte precis.
Längtan till sommar och trädgårdsarbete? Varför inte?

Har ni några tips?

Försök till årskrönika

Jag försökte. Men misslyckades. Jag började skissa på hur året hade sett ut; vad hade jag gjort på jobbet, hur Alva trivts på dagis, hur det funkar med Stefans nya roll på jobbet (och vad hände egentligen med rådjuret han sköt i höstas), vad har vi haft för husprojekt under året och hur gick det med min krockskada. Det blev ingen rolig årskrönika. Torr och uppräknande. Som nåt slags tråkig högstadieredovisning.

Fast det var nyttigt att skriva den. Nyttigt att tänka tillbaka på att vi faktiskt har gjort förfärligt mycket under året och att jag måste sluta tycka att det är tråkigt att vi inte är så aktiva. (Jag har mina svaga stunder då jag säger sånt dumt till Stefan.) Jag märker att jag blir rätt så lättpåverkad av vänner och kollegor, som berättar om saker DE gör: reser utomlands några gånger per år, har årskort på teatern, tar med tre barn på skidresa, ställer till med stora fester hemma, bygger om huset, tränar tre gånger i veckan, åker iväg på romantisk helg till NY, lagar spännande maträtter, tittar på sommarstuga, flyttar till USA några månader för att prova på, fixar naglarna så att de alltid ser tiptop ut... Gaaah!! Ibland fungerar inte filtret i huvudet som klargör för mig att det inte är en och samma person som fixar allt detta. (Nån mer som har samma sjukdom?)

Därför var det nyttigt för mig att få skriva ner att jag faktiskt varit iväg med jobbet i snitt en gång per arbetad månad. Ett vadstenainternat med ledningen, 2 x Söderköpings Brunnvistelser, en italienresa med CSR-gruppen, en klappa-vårt-vindkraftverk-resa till Norrland, en skidresa till Stöten samt en styrelse-/studieresa till Göteborg. Betänk då att jag inte jobbade i jan-feb utan var mammaledig då.

De mörka stunderna under 2010 har verkligen varit svårräknade, vilket också var viktigt att få tänka på under min skrivprocess. Min farfar gick bort i våras och det var naturligtvis inte roligt, även om hans död var fin på flera sätt. Att bo på landet under dessa två vintrar som vi nu upplevt har heller inte varit klackarna i taket, även om man vänjer sig. Alvas dagisvistelse har varit mycket positiv och hon har klarat sig ifrån att bli så sjuk. Däremot har både Stefan och jag varit ovanligt förkylda i år, vilket för min del framför allt gått ut över träningen. Ölandsvistelsen i somras fick avbrytas pga stormar och avstängda ölandsbroar. Och parisresan med jobbet förra måndagen blev aldrig av för planet gick sönder på landningsbanan nån sekund innan det skulle lyfta. Annars har vi haft tur med transportmedel under året, något som jag vet att många andra inte haft.

Det jag saknat är one-on-one-träffar med mina vänner. Tjejer från Ithaka, Ladies' circle, bokcirkeln, och lilla "tantgänget" har jag regelbundet träffat, men det där förtroliga mötet över ett glas vin på nån pub som uteblivit. Likaså helghajken på östgötaleden med nån eller ett par kompisar. Jag hoppas att 2011 bjuder på fler såna möten.

Bilden är för övrigt tagen på ett hotellrum på Varbergs golfklubb. I alla rummen stod det små visdomsord på väggarna. Jag tycker att detta på ett bra sätt sammanfattar hur jag känner mig just nu.

God natt och God Jul!

メリークリスマス

Är det så att alla julhälsningar i år kommer att komma via facebook och att vi som fortfarande tvivlar får skylla oss själva att vi blir utan hälsning?

So be it. Här kommer min japanska hälsning i alla fall. Främst till de bekanta jag har i Japan. (Mamma, skicka vidare!)

スウェーデンからビッグハグ。
私はあなたに2011 年にはすべての成功をお祈りします！

Ja, eller nåt sånt.

(Jag filar på en årskrönika som förhoppningsvis kommer i år... Håll ut, jag ska bli en bättre bloggerska.)

Dubbel flashback

Igår var jag inbjuden till universitetet för att under tjugo minuter redogöra för ”Vart leder utbildningen”. Nu var det på ett program (EMM) som hittills inte utexaminerat några studenter, så att ge ett exakt svar på frågan är naturligtvis omöjligt. Dock kan jag säga att om jag suttit på en större miljö- och energiavdelning där jag varit tvungen att anställa skulle denna utbildning vara klart intressant som rekryteringsbas! Hade jag behövt plugga igen (för den tjänsten jag har idag) hade jag valt just civilingenjörsprogrammet EMM.

Det var för övrigt en intressant fråga som jag ställde till mig själv; vad hade jag pluggat till om jag visste det jag visste idag om världen? Har jag gjort rätt val på vägen? Vad hade jag egentligen velat pyssla med? Gymnasielärare? Läkare? Hudterapeut? Nej, jag ångrar inte mitt val. Jag tror att jag aldrig kommer att sluta utbilda mig för jag kan förmodligen aldrig bli nöjd. Jag har alltid haft ett gott öga till forskning och ärligt talat tror jag att det är på ett universitet jag kommer att sluta mina förvärvsarbetande dagar. Däremot har jag lovat mig själv att aldrig forska på något som jag inte själv upplevt ett forskningsbehov av. Det innebär med andra ord en hel del år i arbetslivet innan jag skaffar mig ett sånt där kontor på institutionen där högar med forskningsrapporter och orättade D-uppsatser skapar ett kreativt kaos och intryck av visdom.

Flashbacken jag fick handlade i alla fall om universitetstiden. Husen och ingångarna är de samma, men mycket är renoverat och studenter med mobiltelefoner och laptops hänger i varje hörn. Själv minns jag att jag ifrågasatte varför vi var tvungna att gå och hämta ut ett e-postkonto när jag började plugga. Vadå "mail"? Vem ska jag "maila" till? De jag föreläste för igår var fem år gamla när jag själv började plugga! De ryggade tillbaka när jag sa att jag kom till universitetet för första gången 1996. När blev jag så gammal?!

Den andra flashbacken jag ville skriva om idag är den jag upplever just i skrivandets stund. Bloggande på ett försenat SJ-tåg. Pust och stön, SJ. (Slösar inga pixlar den här gången på att beskriva min besvikelse.) Snart firar förresten Lilla u-bloggen 4 år! Tack alla som hängt med från början och som visat intresse på diverse sätt. Jag vet enligt statistiken att ni är rätt många som är återkommande läsare, men jag har ingen aning vilka ni är. Pip till om ni vill. Jag är så nyfiken!

Jag har varit i Stockholm idag på ett söka-EU-pengar-seminarium som en konsultfirma höll i. Det var fantastiskt roligt att se de fyra killarna i 30-årsåldern som höll i seminariet. Alla var 170 cm långa, spinkiga jurister/ekonomer, hade Tiger-kostymer och backslick och körde hela igenom hela lathunden ”Så blir du en lyckad 80h-stureplanskonsult”. Jag satt och smålog lite för mig själv och var ytterst tacksam för att min man inte visar några tecken på att ha de där valparna som förebilder. (Det betyder inte, Stefan, att jag inte tycker att du är snygg i din Tiger eller att du inte skulle klara av deras jobb. Men jag tror att du vet vad jag menar…)

För en gångs skull var jag faktiskt väldigt effektiv och använde dagens fikapauser till att skriva ihop en skiss på ett projekt vi ska söka pengar för. Jag fick ner både idé, projektnamn, lösning, budget, tidplan, partners och funderingar över möjliga stödprogram som presenterades under dagen. Ibland har man sina moments.

I helgen är det dags för sista delen av kursen: Manlig grooming samt Festsminkning med lösögonfransar, glitter m.m. Jag passade på att ragga upp en av dagens kvinnliga deltagare som sminkmodell till helgen. Hon var mörkhyad och fantastiskt vacker och jag var helt enkelt tvungen att fråga henne. Hon blev naturligtvis väldigt smickrad och skulle ge besked under morgondagen. Haha, tokiga mig! Den här kursen har verkligen gjort mig lite galen. Återkommer med kurssummering så snart som tiden medger detta.

Gud, vad jag behöver lite semesterdagar nu! Framför allt ser jag fram emot att få umgås med min familj!