Ja, det är väl bäst att skriva redan i rubriken vad det här kommer att handla om. Jag hade velat skriva av mig alla känslor redan i februari, då vi hade första missfallet, men då kändes allt konstigt. Dessutom var allt misär ändå för att vi åkte till dyra Karibien och jag spenderade veckan med mina dyra amerikanska antibiotikakurer i en hytt. Nån måtta på misärbloggandet fick det vara då.
Kroppen och själen återhämtades tack vare kärlek från de närmast sörjande, gin från Linda och Pontus i Miami, samt tron på att det är himla vanligt med ett (1) missfall.
Ganska snart var de två strecken på kissestickan där igen. Oj då, sa vi. Nu var vi försiktigt glada. Men oroliga. Snabbt upp till Kvinnokliniken för ett tidigt ultraljud. Naturligtvis var det en suddig bild och kanske lite för tidigt för att kunna se något.
-Kan ni komma tillbaka nästa vecka?
-Nej, då ska vi till Italien för att fira mina föräldrars 60-årsdagar. Men jag är gravid alltså?
-Uj ja, jag är osäker på vilken vecka, men ni borde vara i vecka 8.
Tillbaka upp i den ångestladdade stolen igen efter italiensemestern, en semester som naturligtvis firades utan vin, parmaskinka eller parmesanost. Misär.
Inget hjärtljud. Skrapning igen. Narkosskötserskan kände igen mig.
-Hoppas vi aldrig ses här igen, sa hon med glimten i ögat och jag grät.
Nära sorgen ligger en frustration. Dels att vi fått så lite information om missfall, dels att jag saknat kontakt med andra som råkat ut för samma sak. Jag vet inte om det är för att det är ett visst tabu kring missfall; har man fått ett missfall har man säkert rökt eller druckit alkohol och får därför skylla sig själv... Tänker man. Inte andra förstås. Men det vet man inte.
Nu är vi gravida igen och varför jag äntligen vågar skriva om det är för att vi, för ett par veckor sedan, såg det lilla livet röra sig på bildskärmen. Att se magen växa, brösten ömma, byxorna krympa och tröttheten ta över vardagen var inte tecken nog för mig. Jag behövde ett hjärtljud för att BLI gravid.
Mitt livs största sorg har nu vänt till världens längsta väntan, som förhoppningsvis blir till ett av Jordens två underverk.
P.S. Jag skriver 'jag', 'min' och 'mitt' i inlägget ovan för det är jag som skriver. Stefan är naturligtvis med på resan lika mycket som jag och upplever lika mycket känslor, men jag känner inte att jag har mandat att skriva om andras känslor här på bloggen.
Kroppen och själen återhämtades tack vare kärlek från de närmast sörjande, gin från Linda och Pontus i Miami, samt tron på att det är himla vanligt med ett (1) missfall.
Ganska snart var de två strecken på kissestickan där igen. Oj då, sa vi. Nu var vi försiktigt glada. Men oroliga. Snabbt upp till Kvinnokliniken för ett tidigt ultraljud. Naturligtvis var det en suddig bild och kanske lite för tidigt för att kunna se något.
-Kan ni komma tillbaka nästa vecka?
-Nej, då ska vi till Italien för att fira mina föräldrars 60-årsdagar. Men jag är gravid alltså?
-Uj ja, jag är osäker på vilken vecka, men ni borde vara i vecka 8.
Tillbaka upp i den ångestladdade stolen igen efter italiensemestern, en semester som naturligtvis firades utan vin, parmaskinka eller parmesanost. Misär.
Inget hjärtljud. Skrapning igen. Narkosskötserskan kände igen mig.
-Hoppas vi aldrig ses här igen, sa hon med glimten i ögat och jag grät.
Nära sorgen ligger en frustration. Dels att vi fått så lite information om missfall, dels att jag saknat kontakt med andra som råkat ut för samma sak. Jag vet inte om det är för att det är ett visst tabu kring missfall; har man fått ett missfall har man säkert rökt eller druckit alkohol och får därför skylla sig själv... Tänker man. Inte andra förstås. Men det vet man inte.
Nu är vi gravida igen och varför jag äntligen vågar skriva om det är för att vi, för ett par veckor sedan, såg det lilla livet röra sig på bildskärmen. Att se magen växa, brösten ömma, byxorna krympa och tröttheten ta över vardagen var inte tecken nog för mig. Jag behövde ett hjärtljud för att BLI gravid.
Mitt livs största sorg har nu vänt till världens längsta väntan, som förhoppningsvis blir till ett av Jordens två underverk.
P.S. Jag skriver 'jag', 'min' och 'mitt' i inlägget ovan för det är jag som skriver. Stefan är naturligtvis med på resan lika mycket som jag och upplever lika mycket känslor, men jag känner inte att jag har mandat att skriva om andras känslor här på bloggen.
